LILLIEHORN, PER.

Född den 20 Nov. 1729. Föräldrarne voro Majoren och Ridd. af K. SvärdsOrden Peter Lilliehorn (adlad 1719, förut kallad Berg) och dess sednare fru Dorothea Leyoncrona. Blef Archlimästare vid Amiralitete, och Lieutenant 1754; CapitaineLieut. 1760. Gjorde derefter någon tid tjenst på Franska flottan. R.S.O. 1767. Capitaine 1770. Major 1771. Öfv.Lieut. 1775. Vice Landshöfding i Calmar i två månader 1776. Öfverste 1777. Vice Landtmarskalk vid Riksdagen 1789. ContreAmiral och C.S.O. s.å. Erhöll afsked d. 12 Oct. 1790. Död på sin gård Kråkerum i Calmar Län d. 25 Aug. 1798.

Gift med Margreta Christina Danckwardt, dotter af Hof- och ÖfverJägmästaren Frih. Gustaf D. och Ebba Gustaviana Falkenberg. Enda sonen Gustaf Adolf blef slutligen Major.

Lilliehorn är bekant dels såsom vice Landtmarskalk vid 1789 års stormiga Riksdag, dels för sitt besynnerliga förhållande i sjöträffningen vid Öland d. 29 Juli s.å.

Grefve Charles Emil Lewenhaupt (se detta Band p. 43) var förordnad till Landtmarskalk vid Riksdagen 1789. Hans mindre skicklighet till denna vigtiga post insågs snart, och Konungen, som för genomdrifvandet af sina många angelägna förslager, behöfde en man, honom fullkomligt och blindt tillgifven, samt den der icke af Adelns motstånd lät sig rubbas ur fattningen, befallte Lewenhaupt att anmäla sjukdomsförfall, hvarpå Lilliehorn blef förordnad att fungera som vice Landtmarskalk. I denna befattning var han Konungen till nöjes; af sitt stånd deremot var Landtmarskalken illa ansedd och saknade allt förtroende, hwilket ock var ganska naturligt, då han var ett blindt verktyg i Konungens hand, som obestridligen våldförde Grundlagen genom sitt uppförande mot 1789 års Riddarhus. Då L. gjorde sin första proposition gingo alla sina färde från plenum.

Angående L:s beteende i sjöträffningen vid Öland, hvilar deröfver ännu ett dunkel, hvilket måhända aldrig rätt skingras. Förloppet dervid var i korthet, att L. ej lydde Hertig Carls flerfaldiga signaler, i följd hvaraf Svenska flottan ansågs hafva gått miste om en herrlig seger. I De la Gard. Archivet XV:de Delen är infördt ett utdrag ur ett manuscript af framl. H. Exe. Grefve Skjöldebrand, kalladt Marche och Segling 1789. Skjöldebrand hade varit närvarande vid tillfället och det torde vara oss tillåtet att ur hans berättelse låna ett par utdrag.

"En half timma var förfluten sedan bataljens början. Uppmärksamheten fästad på det stora skådespelet, på våra kulors verkan, som redan började synas — hade vändt tankarne från Liljehorns division *). Den hade nu blifvit efter på längre afstånd, och var två till tre gånger längre tillbaka från oss, än sista skeppet af fiendens queue. Amiralen sjelf seglade med Stormärs segel back. Hertigen var högeligen uppbragt och befallte FlaggCapitenen att vidtaga de kraftigaste steg. Signal hissades åter, att Liljehorns Division skulle forcera med segel: och sedan: att den skulle sluta på fienden, på pistolskotts distance. Vi Landofficerare frågade, om det ej fanns en signal: att Amiralen skulle hissas vid masten, hvartill, utan öfverdrift, redan i mer än en timma hade varit fulla skäl."

"Hastigt syns att 3 skepp **) och en fregatt, de sista af Liljehorns division, fara fram med fulla segel att sluta fram till StorAmiralen och nalkas fienden. Hertigen befaller att en approbations-signal skall hissas för dessa skeppen. Flagg-Capitenen letar i signalsäckarna — jag stod bredvid honom. — nu säger FlaggCapitenen: Ers Kongl. Höghet! Signalen passar ej — Hvarföre? — De hafva vändt. — Hvad signal syns på Liljehorns skepp? — Signal för dessa skepp att vända, och intaga sitt ställe i linien.

"Är det ej nog, tänkte jag, så kan aldrig en DivisionsChef blifva brottslig. Jag och flere upprepade den frågan vi gjort förut: om det ej fanns en signal att hänga Amiralen vid masten. Men det funnos många signaler som kunde hafva hulpit saken — de nämdes då icke, men jag har sedan underrättat mig derom. Till ex. N.N. DivisionsChefen kommer om bord på StorAmiralskeppet. — N.N. tar befälet öfver Divisionen. — Hela flottan lyder StorAmiralens signaler. Och hvarföre hissades icke dessa signaler? Hvarföre föreslogos de icke? Hertigen hade blindt förtroende till sin FlaggCapiten, som var fullt vuxen sin plats. Hertigen befallte honom göra allt som kunde göras, att få fram Liljehorn. Hertigen kände ej och hade ej bort behöfva känna signalerna. Hvilket hemskt mörker omgifver allt detta!"

"Ej nog att Amiral Liljehorns division är på mer än 1/8 mils afstånd från flottan. Två skepp af StorAmiralens egen division äro närmare Liljehorn än oss; och StorAmiralsskeppet har som förr är sagt endast ett skepp efter sig. Snart är en timma förfluten, sedan bataljen börjades."

"I denna sakernas ställning, sade Hertigen allvarsamt åt FlaggCapitenen: "gifs då intet sätt att få fram Liljehorn? detta går för långt; något måste göras. (Detta är märkvärdigt; jag stod helt nära, och hörde sjelf hvart ord.) FlaggCapitenen svarade: jag vet ej annat än att vi hålla rakt åt fienden och gå på pistolskotts distance. — Hvad? sade Hertigen, ser ni med huru många skepp vi finge att göra? Vill ni livrera mig åt Ryssarna? — Gud bevare mig derifrån, svarade FlaggCapitenen, men jag tror att om Chefskeppet kom i fara, vore det den starkaste signalen för Liljehorn. — Nej sade Hertigen, jag har nog sett att ingen signal hjelper för honom. Fienden har åtta skepp lediga ner om oss; om de hålla upp, så är detta skeppet och mycket mer förloradt."

"Så snart elden upphört, skickade Hertigen utan att fråga FlaggCapitenen sin ÖfverAdjutant, att arrestera Liljehorn på dess skepp och försegla hans papper."

Vidare berättar Skj. huru efter några dagar Presidenten Grefve Munck anländt till flottan. Han hade rest dag och natt för att underrätta Hertigen, att L:s uppförande var förut beslutadt i Stockholm, och kom nu försent, för att varna Hertigen.

Krigsrätt sattes nu öfver Lilliehorn. "Några vittnen, bland dem, en Tysk Baron Schultz von Ascheraden vid Sprengtportens Regimente, förklarade, att Liljehorn till alla delar förhållit sig som en värdig Amiral. Men hela flottan hade sett huru han förhållit sig; mängden bevittnade det; en af soldaterna på hans skepp hade gjort en visa som sjöngs af dem alla. Skada att jag har förloradt den; men jag mins ännu två verser deraf: Och nalkas fienden med stormärs segel back etc. (Då seglen vändas back, går skeppet ej fram.) Och detta syntes tydligt från Chefskeppet. När Liljehorn skickades arresterad till Carlskrona, passades det så, att han framkom midt i natten, annars hade han blifvit sönderrifven af folket, som genom små fartyg hvilka gingo till flottan och tillbaka, hade fått veta händelsen, och delade den förbittring som rådde bland soldater och båtsmän. Att frikänna honom, hade gjort för stor scandal; han blef dömd att arquebuseras, och domen hemställdes efter vanligheten. Den blef förändrad till landsflykt. Efter en behaglig resa med fulla respenningar, och några månaders vistelse i Greifswald, fick han nåd, som orden lydde, i anseende till de trogna tjenster, han gjort Kongl. Maj:t och Riket under Riksdagen 1789. Men som han ej kunnat visa sig som tjenstgörande vid flottan, fick han afsked, och satte sig ner på sina gods. Om de två skeppen af Corps de bataille som också blefvo efter, var ej mycken fråga vid Krigsrätten. Så slutades denna märkvärdiga sak."

Uti den nyligen utkomna andra Delen af "Portefeuille" äro åtskilliga bref från Konungen till Hertigen införda, hvilka utvisa Konungens djupa förtrytelse öfver L:s uppförande. Uti ett af dessa heter det: "Er Contre Ammirals uppförande är oerhördt och uppväcker hos mig den yttersta bestörtning. Är han förrädare? Är han köpt? Ty feg kan han icke vara: han har alltid ansetts för en oändeligen tapper man." I ett annat: "Jag har redan sagt Er mitt sätt att se i afseende på ContreAmiralen Lilljehorn, och långt ifrån att tadla Er för hvad Ni gjort rörande honom, uppmanar jag Er ytterligare till en noggrann och sträng undersökning. Det gör mig ondt, att ett sådant brott blifvit begånget af en man, som gjort goda tjenster vid Riksdagen. Men när en sådan person glömmer sin pligt, är han dubbelt brottslig."

Lilljehorns dom är här ofvan omtalad i Skjöldebrands berättelse. Att af denna dom sluta till Konungens medvetenhet af L:s uppförande torde vara nog förhastadt. Orsaken skulle då icke gerna kunna vara någon annan, än afundsjuka öfver det stora anseende Hertigen genom en lysande seger skulle vinna; Gustaf III var dock förmycket Svensk att af småaktig afundsjuka vilja motverka sitt eget mål, Ryska maktens qväsande, och föröfrigt vederlägges denna misstanka af hans uppförande vid andra tillfällen. Skälet till Konungens dom torde böra sökas deruti, att Konungen alltid med godhet och nåd omfattade dem som visat honom trohet och hade anspråk på hans erkänsla. Långt besynnerligare är Hertigens uppförande. Hvarföre gaf han icke signal till L:s skiljande från befälet, då hans förräderi var så öppet? hvarföre nöjde han sig en annan gång med, att af Ryska flottan endast fordra salut, då han lätt kunnat taga den utan förlust? och sluteligen, ifall Hertigen genom L:s uppförande gått miste om en efterlängtad seger, hvarföre rönte L. intet prof af Hertigens onåd under förmyndareregeringen? I framtiden torde uppdagas hvilken af bröderne har mesta skulden. Troligen äro de begge oskyldige.

L. hade bevistat flere Riksdagar, och enligt Just. Rådet Marks von Würtembergs yttrande (i sin adel. genealogier) deltagit i flera dueller, och "var alltid illa ansedd ibland hederligt folk." Rothlieb säger om L.: "kall, illslug, krypande och spotsk, allt efter omständigheterna, kände han ingen annans vilja än sin Herres."

(Källor: De la Gard. Arch. Del. XV. — Portefeuille 2:dra Delen. — Rothlieb, LandtmarskalksKrönika II. s. 75. — Boyes Riksd. Hist. — Dagl. Alleh. 1841.)

*) Redan några timmar förut hade L:s division blifvit efter. Signal hissades då att "den skulle forcera med segel", hvilken befallning icke verkade.

**) Skeppet Tapperheten under Öfv. Wagenfeldt, Enigheten under Öfv. Witlock, Fredric Adolf under Öfv. Lejonankar, Fregatten Fröja under Major Grubbe.

Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män. Åttonde bandet.
Wahlström & Låstbom, Upsala, 1844. pp 171-175.

Transcribed by Lars Bruzelius.

The Maritime History Virtual Archives | Biography | Search.