Son till den föregående. Föddes på Frugård den 7 Mars 1747. Studerade någon tid i Åbo, hvarefter han 1760 antogs till Cadett vid Amiralitetet. Utnämndes 1761 till Lieutenant vid Galere-escadern, 1774 till Adjutant hos Militair-Amiralen, s.å. till Capitaine vid Örlogsflottan och 1776 till Major. Erhöll 1780 Svärds-Orden och Franska Orden pour les merites militaires. Öfv.Lieutenat 1781, Adjutant hos General-Amiralen 1782 och derefter Flottans Adjutant med lön på stat, hvilken befattning 1791 indrogs. Befordrades 1788, med förbigående af Öfverste-graden, till Contre-Amiral och Riddare af Svärds-Ordens stora kors, hvars första class han erhöll vid delningen i tvenne classer 1814. Befordrades 1790 till vice Amiral; blef 1797 Commendeur af Svärds-Orden, då han till valspråk antog: Gud min sköld. Förordnades 1797 till vice Ordförande i Comittéen för Örlogsflottas ärender, och förrättade s.å. någon tid Öfver-Commendants-embetet i Carlscrona. Erhöll 1798 på begäran afsked med pension. Utnämndes 1809 till Commend. af Svärds-O. stora kors, upphöjdes 1815 i Friherrligt stånd och afled på sin egendom Fårebo i Småland d. 8 Aug. 1832.
Redan 1760 gjorde N. en sjöresa på kronohuckerten Tumlaren, bevistade 1762 och 1765 årens öfnings-expeditioner med Cadetterne och gjorde påföljande åren till 1768 coopverdie-resor till England, Spanien, Portugal och Vest-indien. Var 1770 commenderad på en exercis-expedition i Östersjön, äfvensom vid Prins Henriks af Preussen öfverresa till Sverige och var tillika, såsom Volontair-officer följaktig på chefsgaleren Norrköping, under Prinsens resa från Stockholm till Åbo, då han i hårdt väder med lifsfara förde suiten i land från galeren Löwen. År 1771 höll han, utan arfvode, föreläsningar i artilleri-vetenskapen för Under-officerarne samt uppgaf många förbättringar i denna del af sjöyrket. Åren 1772 och 1773 var han på fregatten Illerim kommenderad till Medelhafvet och Marocco, samt 1775 på örlogsskeppet Prins Carl, som under Öfv.Lieut. v. Staudens befäl gick till Marocco med presenter. Efter sin hemkomst 1775 inlemnade han anteckningar öfver sina iakttagelser i skeppsbyggeri och sjötjenst på utrikes orter. Förrättade 1774 pliktning och mätning i Calmar läns och Östergöthlands skärgårdar, upprättade chartor öfver dessa farvatten och uppgaf säkrare pliktningsmethoder i hafsbandet.
Efter erhållen tjenstledighet ingick han i utländsk tjenst först i Engelsk på Amiral Digbys escader och sedan på Amiral Keppels flotta under kryssning i Spanska sjön. Sedan krig emellan Frankrike och England utbrutit, gick han 1778 i Fransk tjenst såsom Lieutenant på skeppet Amphion i Gr. D'Orvilliers flotta. Anställdes 1779 på chefskeppet i Marquis de Vaudreuils escader, samt bevistade landstigningen på Senegal och dess intagande. Sedan denna escader vid Martinique blifvit förenad med stora flottan under Grefve d'Estaing, bevistade han den 4 Juli Grenadas eröfring, då han med sin skeppscapitaines tillstånd om natten loverade under fästningen och kanonerade densamma, hvilket bidrog till dess intagande. Bevistade den 7 Juli sjöslaget emellan Franska och Engelska flottorna, då den sednare under Amiral Biron blef slagen. Öfvervar derefter belägringen af Savannah, och, sedan den blifvit upphäfven samt Gr. d'Estaing återvändt till Europa, commenderades han ånyo på Marquis de Vaudreuils escader, som detacherades till Chesapeaks-viken, samt bevistade, efter escaderns förening med Grefve de Guichens flotta, sjöbataillerna med Engelska flottan under Amiral Rodney den 17 April samt 15 och 19 Maj. Af sin dåvarande skeppschef erhöll han 1777 ett hedrande intyg öfver sin skickelighet, och 1779 lemnades honom en smickrande recommendation af Franska Konungen till Kon. Gustaf den tredje.
Hemkallad 1781 commenderades han följande året på örlogsskeppet Hedvig Elisabeth Charlotta såsom chef för den till beväpnade neutraliteten utrustade escadern i Cattegat och Norsjön. Var 1787 chef på skeppet Gustaf Adolf, då det profseglade i Nordsjön. Reste 1785 med Öfver-Amiralen Grefve Ehrensvärd till Strömstad för att besigtiga Cattegats hamnar och försvarsverk, anförde detta och följande år en båt-escader, som vid Carlskrona inöfvade officerarne i en ny taktik och af honom uppgjorda signaler.
Efter nära 30 års fred utbröt 1788 kriget mellan Sverige och Ryssland. Bland de från utrikes tjenst hemkomna officerare, som genom sin verksamhet mest bidragit till Svenska flottans reorganiserande, nämnes N. i första rummet. Hans tappra förhållande och stora erfarenhet var äfven känd, och det var derföre naturligt, att han skulle erhålla en vigtig plats vid sjöförsvaret. Han förordnades till chef för flottans armerande i April 1788, och sedan till Flagg-adjutant å chefsskeppet Gustaf den tredje å kryssnings-escadern under Prins Carls befäl, samt bevistade som Flagg-Capitaine det för svenska flottan hedrande sjöslaget vid Hogland den 17 Juli samma år. På samma skepp och i samma egenskap bevistade han bataillen vid Öland den 26 Juli 1789 *), sjöslaget vid Cronstadt och genombrytningen vid Wiborg. Det bekanta anfallet mot ryska flottan på Revals redd 1790 leddes af Nordenskjöld. Det misslyckades, såsom i otid och under stormigt väder företagit. (Jfr artik. af Klint, VII B. s. 197). Om detta företag läser man i Gyllengranats Svenska Sjökrigs Historia II Del. s. 278-280: "Natten emellan den 12 och 13 Maj var vädret nästan lugnt. Den 13 blåste en vestlig vind upp, som tilltog på förmiddagen, och mot middagen blef hård med starka byar, slutligen uppväxte den til half storm. Svenska flaggan rangerad i så kallad Konvoj-ordning, i linie uti ledarens, Skeppet Dristighetens, kölvatten, styrde emot Revels norra inlopp. Ledaren gick dock nog nära Ragnilds-grundet, hvaraf hände, att Tapperheten, som följde näst i ordningen, stannade kl. ½6 så hårdt på detta grund, att Skeppet icke förr än emot midnatten åter kom loss. Derigenom kommo de främsta Skeppen i någon oordning, men fortsatte innan kort deras förra kurs emot Wolfsön, samt inseglade på Revels redd, hvarvid likväl skeppet Riksens Ständer, som icke nog kunde hålla vinden, dref ned på det grunda ref, som utskjuter norr ifrån Wolfsön, der det blef qvarstående, och sedan besättningen följande morgon blivit bergad måste det uppbrännas. Emedlertid hade vinden så tilltagit, att det blef svårt att manövrera, och tiden, jemte det hastiga annalkandet till fiendtliga flottan tillät icke flottan att refva. Chefen på chefskeppet sökte vid dessa omständigheter att väcka H.K.H. Stor-Amiralens uppmärksamhet på nödvändigheten för flottan att ankra, för att afbida bättre väder. H.K.H. erinrade äfvenväl Amiral Nordenskjöld om denna nödvängihet, men Amiralen ansåg, att man redan gått för långt för att nu mera uppskjuta med anfallet, och "sedan svärdet en gång vore draget, borde det ock göra sin verkan", hvarföre seglingen fortsattes. För att rätt kunna förstå sammanhanget härmed, måste det upplysas, att Amiral Nordenskjöld hade Konungens tillåtelse att fritt handla emot ansvarsskyldighet för följderna. Genom detta svåra åliggande skulle således alltid klandret falla på honom vid de misslyckade företagen, hvaremot största äran vid de lyckade naturligtvis skulle tillkomma Stor-Amiralen. Att Nordenskjöld vid Revel iklädde sig en utomordentlig ansvarsskyldighet, då han icke uppfyllde Prinsens önskan, inses lätteligen; men han var förvissad om företagets framgång, och aktade föga, hvad följden kunde blifva för honom, blott fienden kunde skadas, och den Svenska krigsäran få skörda nya lagrar. Medgifvas måste likväl, att äfven Stor-Amiralens ställning i hänseende till Nordenskjöld var af en särdeles ömtålig beskaffenhet, och det fordrades mycken sjelfförsakelse å hans sida, för att operationerne icke skulle försvåras, ty det var dock han, som commenderade Svenska flottan, och ingen annan. Emedlertid rådde den största harmoni oafbrutet emellan Flottans Chef och hans Flagg-Capitaine, en harmoni lika hedrande för båda desse hädangågne vapenbröder, och den vänskap, som dem emellan uppstod under kriget, bibehölls af den Konungslige Amiralen för Nordenskjöld ännu lika varm under hans sednaste regeringsår." (Fortsättningen af berättelsen om detta anfall utelemnas såsom icke rörande N.). N. hemförde flottan till Carlskrona, sedan Stor-Amiralen lemnat densamma. De flesta dispositionerna under dessa års sjötåg gjordes af Flagg-Capitainen. — Anförtroddes 1789 att uppsätta ett nytt Canonier-regimente, som dock sedan införlifvades med de gamla Volontair-regimenterna. Commenderade 1796 en escader af 8 örlogsskepp och 3 fregatter, som med sig förenade en Dansk, och hade någon tid befälet öfver den combinerade flottan.
I den deputation, som 1775 nedsattes till utarbetande af nytt artilleri-reglemente var N. en verksam ledamot, och i en annan för utarbetande af nytt Sjöreglemente deltog han från 1791 till 1795. Var ledamot af den Kong. Committéen för flottans utrustning 1790.
N. var en bland stiftarne till det i Stockholm den 15 Nov. 1771 inrättade, sedermera till Carlskrona förflyttade och der ännu arbetande Kongl. Örlogsmanna-Sällskapet, till hvars första Sekreterare han valdes, och till hvars Præses han 1784 utsågs. I detta Sällskaps handlingar förvaras bland annat 12 chartor öfver skärgården kring Stockholm, som af honom blifvit ritade. Heders-ledamot af Landtbruks-Akademien vid dess stiftelse 1812.
Den sednare delen af sin långa lefnadsbana tillbragte Amiral N. på Fårebo egendom i Mistehults socken mellan Vestervik och Kalmar, delande sin tid mellan läsning, landthushållning och sina barns uppfostran. Hans hus bar spår af forntidens enfald i seder och mobilier, och det samma kan också sägas om hans toilette. Följande anekdot härleder sig af hans egen mun. När den gamle sjöhjelten, hvilken Sverige kanske förnämligast hade att tacka för Finlands räddning i Gustaf III:s Finska krig, år 1815 uppreste till Stockholm, för att taga afsked af sin fordne chef, numera konung Carl XIII, infann han sig i det kongliga förmaket, klädd i sin urmodiga loggslitna Amirals-uniform, och begärde blifva anmäld till särskild audiens, såg han ett illa doldt smålöje sväfva öfver hofmännens ansigten; men knappt hade Kammarherren gått in i monarchens rum, förrän flygeldörrarne öppnade sig, samt Konungen, så fort ske kunde, störtade ut och föll i den gamle sjöbussens famn, hvarefter han ledde honom i sitt cabinett till ett samtal, som varade flera timmar. — I sitt umgänge var Amiral N. högst underhållande och hade mycket att om sin a äfventyr berätta, men skröt aldrig över sina bedrifter. För öfrigt stod han hos alla som kände honom i största aktning, och man visste ingenting att hos honom klandra mer än hans cynism och en nog sträng hushållning, som dock icke uteslöt hvarken gästfrihet eller välgörandet. I sistnämnda hänseende utmärkte sig isynnerhet hans grefvinna, ett ovanligt älskvärdt fruntimmer och lika vacker som gubben var ful. Hon var hela ortens doctor.. Engång kom hon att gå förbi en tiggarflicka, behäftad med en elakartad sjukdom. Grefinnan gaf henne vård, hjelp, läkemedel, och räddade också hennes lif: men hon sjlef, tvenne af sönerne och dottern smittades och dogo alla snart, med undantag af den ene sonen.
Gift med Beata Jaquette Wrangel, dotter af Öfversten och Ridd. Grefve Johan Reinhold W. Barn: Carl Reinhold f. 1791, Commndeur-Capitaine vid flottan. R.S.O., har ärft fadrens Friherre-titel: Otto Henrik, f. 1792. Öfverste-Lieuten. i arméen och Major vid K. Lifgrenadier-regimentet, R.S.O.; Carl Adam, f. 1795, Major vid Smålands Grenadier-bataillon, R.S.O.; Anton Mauritz, f. 1797, Capitaine vid Calmar reg:te, R.S.O.; Axel Gustaf. f. 1805, Capitaine.Lieut. vid flottan. En son och en dotter, döde.
Skrift: Utdrag af Anmärkningar, gjorda öfver Örlogsskeppens tackling i England, inlemnade år 1788. (Örlogsmanna-Sällskapets Handl. 1 häftet, 1787).
Källor: Rothliebs Adel Matr. 1807 s 295 o.f. — Tidskrift i Sjöväsendet 1:a Årg. s. 39, 43. — Gyllengranats Sjökrigshistoria II D. — Allm. Tidn. 1787 och 1788. — De la Gard. Arch. XV D. s. 84 o.f.)
*) Om Nordenskjölds förhållande vid detta märkvärdiga tillfälle torde vi få hänvisa läsaren till VIII B. s. 172, 173 art. Lilliehorn, hvarest några ytdrag finnas ur Skjöldebrands "March och Segling."
Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män.
Wahlström & C., Upsala, 1844. Tionde bandet. s 69-73.
Transcribed by Lars Bruzelius.
The Maritime History Virtual Archives | Biography | Search.
Copyright © 2007 Lars Bruzelius.