Till Högloflige Riksens Ständers Banco- och Stats-Utskott öfverlemnas i dag å Götha Canal-Directions vägnar så väl Berättelserne och Arbets-Planerne för de framfarne åren från 1810, som ock Förslager och Arbets-Planer för återstående arbetet vid Götha Canal, byggde på de grunder, som uti särskilt bilagdt Beräknings-Protocoll efter erfarenheten uppgifvas. Herrar Revisorers årliga Berättelser, och andra Handlingar, medfölja äfven. Då desse med noggrannhet granskas i sammanhang med Directionens Underdåniga Berättelse till Konungen af d. 30 Mars, samt Berättelsen till Bolags-Stämman den 15 Mars, och en närmare kännedom tages om sjelfva arbetet af bilagde Relations-Kartor; så skall Directionen med lugn kunna anse alla omdömmen öfver sjelfva förvaltningen och medlens användande vid Canal-Verket, öfver fastigheters köp, enskilta lån, samt Tjenstemäns antal, aflöning och arfvoden, öfver det så mycket klandrande spridda utförningssätt, ehuru en oundvikelig följd af localen och hundrade andra deraf uppstående omständigheter, omöjlige att rätt bedömma, utan att man med local- och sak-kännedom har tid öfverväga dem i hela sin omfattning; äfven skola Högloflige Utskotten, af de upplysninar från så väl Banken som Discont-Contoiret kunna hämtas, finna förhållandet med Canal-Disconten vara helt olika, med det som af obehöriea så ofta blifvit framstäldt för Allmänheten, finna att Götha Canal-Disconten, långt ifrån att hafva öfverdrifvit ökat segelmassan, eller vållat skadeliga följder, varit ett medel för att med lätthet använda Capitalistens ofruktbart liggande penningar till den behöfvande Närings-Idkarens undsättning uti sin förlägenhet, som blir krossande, om man i denna stund vill hämma Discont-operationerne.
Utom dessa hufvudsakliga punkter, och då Directionen, i anseende till de göromål vid Canalen, som i synnerhet årstiden ålägger den, ej kan längre här vid Riksdagen vara närvarande, tror jag mig skyldig att uti denna afgörande tidepunkt för det Förslag, hvars utförning till hufvudsakelig del varit mig amförtrodd, lemna alla sådane upplysningar, hvilka på ett eller annat sätt kunna tjena till detta vigtiga föremåls bedömmande i hela sin omfattning, helst äfven min närvaro snart vid arbetet fordras; hvarföre ock Högvälborne Herr Grefven och Landtmarskalken samt Höglofl. Ridderskapet och Adeln behagade förlåta en oundviklig vidlöftighet, och lemna sin uppmärksamhet till hvad jag nu har äran anföra. För att likväl ej onödigtvis uppehålla Höglofl. Ridderskapet och Adeln, får jag i alla delar, der det kan tjena, åberopa en af Directionens Ledamöter Herr Commerce-Rådet Santessons till Vällofl. Borgare-Ståndet inlemnade Memorial af den 17 sistl. April, och de i Landtbruks-Tidningen N:o 17 införde upplysningar, såsom fullkomligen instämmande med min öfvertygelse om samma förhållandet af företaget, och medlen för fortsättningen deraf.
Tvifvelsmål, om möjligheten af Sveriges östra och vestra strands sammanbindning genom en Canal, hafva så ofta blifvit framställde, och det stundom på et så afgörande sätt, att jag anser mig skyldig ännu en gång yttra mina tankar härom, ehuru, i stöd af nära 20 års local-kännedom, jag långt för detta och vid flere tillfällen gjort dem bekante.
Då Naturens Son, vid stranden af den lugna elf, kanske föranledd af ekorrens efterdömme, för första gången med bäfvan och längtan på en flytande stock anförtrodde sin varelse åt det farliga elementet, för att vid andra stranden nalkas sina önskningars mål; kunde väl, äfven när framgång bragte honom på höjden af den lycka, hvilken då låg inom gränsen af dess förmåga. den mest brinnande inbillning mäla för honom som en möjlighet, att dess efterkommande med tusendetals af sina likar, samlade på en farkost och försedde för månader och år med alla möjliga behofver, skulle på det verldshaf, hvars blotta åsyn hundrade gånger väckt dess häpnad, utan annat mål för dess synkrets än det omäteliga, trotsa himmelens åskviggar och stormens raseri; af den våldsamma vägen ömsom kastas mot skyn, ömsom sänkas i afgrunden, utan att ens deraf störas i sin hvila? Och dock äro vi nu på denna punkt; med visshet af dageligt framskridande! Hvar är då möjlighets-gränsen för menskliga snillet?
Det land, som för alla andra tjenar till efterdömme i Canal-arbeten, efter detsamma på en tid af föga mer än 50 år utfört öfver 400 Svenska mil deraf, har exempel af Canaler, hvilka mer än en half Svensk mil gå på 30 och 40 alnars djup under jorden; af en Canal, som på en sträcka af 1500 fot höjer sig öfver naturliga jordytan i ryggen af en ås, hvilken konsten danade till 75 fots höjd, derifrån bildad af sammanskrufvade tackjernshällar, likasom sväfvande i luften för en längd af mer än 1000 fot, går den öfver 18 särskilta 40-fots hvalfbågar af tackjern, hvilka hvila på stenpelare; och med häpnad ser man på 127 fots lodrätt höjd öfver ytan af den mellan pelarne framflytande strömmen, fartyg om 2 ā 300 Skeppunds drägt med sine dragare, besättningar och segel, obehíndrade fortsätta sin resa. På andra ställen fyllas Canaler med vatten endast genom Ångmachinen; hela sjöar skapas eller försvinna; på åter andra ställen försvinna strömmar under jorden och komma åter fram. Ingen af de mästare, hvilka utfört allt detta, tror sig hafva hunnit fullkomligheten. Hvar är då gränsen för mensklig förmågan?
Men om det är sanning, att alla dessa företag innom gränsen af menskliga förmågan, äfven innom gränsen af Englands medel, med en säkrad inkomst för derå använde kostnader, så böra vi dock skatta oss lyckliga, att dylika för national-stoltheten så smickrande företag, för oss ej komma i fråga; endast den läran böra vi hemta af dem, att ej afskräckas af mindre betydliga motgångar eller svårigheter. Ett ras af en Canalbrädd betyder ej annat än ett efter tyngdlagarne oriktigt förhållande emellan jordens massa, dess art och den bas den hvilar uppå, som erfarenheten underrättar om och afhjelper, emedan den försagde ser omöjligheter. En grusbacke möter, uti hvilken vattnet försvinner lika fort, som det hinner dit, och Canalen blir torr, alltså för den okunnige alldeles misslyckad, under det den vattenhållande jordarten förmodligen är utsedd och beräknad, hvilken kommer att tjena till fordring för denna sträcka, om ej ändamålet genom ännu lättare medel kan vinnas. Endast sådane och med desse att jemföra, äro de hinder hvilka möta Götha Canalen, och om de för någon kunna synas utom gränsen af möjligheten, så ägna de sig dock ej att ens skapa villrådighet hos dem, hvilka hafva utförningen om hand, eller fylla desse illa sin plats. Ty långt ifrån att vara tvifvelsmål underkastad, är möjligheten ej allenast gifven, utan ock lätt, jemförelsevis mot andra dylika inrättningar, enligt med hvad den kunnnige Utlänning yttrat, som före och under arbetet, med ett mellanrum af flere år, på det nogaste granskat belägenheten. Endast medlens otillräcklighet kunna alstra omöjlighet, och då hafva vi inför samtid och efterverld den frågan att besvara: kunna under fredslugnet och efter en så betydlig grundläggning, hvilken hotar att alldeles för Riket gå förlorad, Sveriges tillgångar och behof ej tillåta ett ärligt Låne-biträde under Arbets-åren af 250 ā 300,000 R:dr, och en Discont-Inrättning, hvars betydligaste vinst förut endast bortlemnades till enskilte, utan någon motsvarande skyldighet till allmänt gagn? då fråga är om ett företag, som Lagstiftande Makten inför Europas ögon i Sveriges mest brydsamma tidepunkt äskade och beslöt, såsom ett nödvändigt medel för dess sjelfständighet och förkofran. En sats, hvars sanning jag tror mig klarligen kunna ådagalägga.
Allmänna nyttan af företaget har blifvit satt i fråga. Den var likväl från åtminstone trenne århundraden erkänd af alla Sveriges stora Konungar och upplyste Män. Huru är det möjeligt att alla desse skulle hafva misstagit sig? Man delar då gerna misstaget. Eller har, hvad som i deras tid var en gifven sanning, i våra dagar upphört att vara det? Nyttigt måste företaget blifva, att i centrum af Nordiska Halfön öppna en communication, då Rikets samteliga närngar, rörelse och handel nyss varit under tilltagande, och säkert snart åter blifva det, ehuru för ögonblicket i förlägenheter, till stor del vållade genom saknaden af den lättnad i transport, som af Canalen blifver en gifven följd. Riket har vidare på det kännbaraste fått erfara, att politiska händelser, som äfven för framtiden ej ligga utom gränsen af möjligheter, alldeles stängt communication emellan dess vestra och östra kuster, äfvensom belastat med svåra förluster, i synnerhet den östra delens communication med öfriga verlden.
De tvenne Nordiska Rikenas länge efterlängtade förening gör det ej endast nyttigt, utan jag vågar säga oumbärligt för begges förkofran och trefnad i fred, för begges försvar och bestånd i krig, att sjelfständigt och oberoende kunna föra sina alster, sina behof och medel af alla slag, begge hafven emellan.
Till massan af Canalens allmänna nytta kan äfven med säkerhet räknas, den för jordbruket högst betydligt lättade transporten af dess producter; befordrad aftappning af vidsträckte, Canalen närbelägne, mossar och kärr-ängar; en lättad åtkomst till de å Canal-linien befintlige outtömliga tillgångar af kalk, ett gödningsämne, hvarå hela länders frugtbarhet nästan hvilar; de aldra vidsträcktaste lägenheter för ängsvattning, som kanske i något land kunna uppfinnas, en förbättring i landtbruket, som till sina ovärderliga följder af ingen kan bestridas, ehuru den i vårt fosterland ännu alltför litet blifvit försökt; högst betydlig besparing å väg-underhålls-kostnad för närbelägne, men ofta äfven aflägsne, districter; en genom arbetet lifvad rörelse i orten; arbetsförtjenst för en mängd nödlidande i behofvets stund; kunskapers spridande i flere hänseender; kunnige arbetares danande; genom erfarenhet förbättrade arbets-methoders och machiners införande.
Långt ifrån att erkänna all denna nytta, har man ansett den ej uppväga förlusten af odlingsbara jorden Canalen medtager; detta skäl torde böra upplysas med efterföljande beräkning.
Förutsättom, att hela den yta Canalen upptager antingen är odlingsbar eller odlad. Canalens bredd är 44 alnar i vattenytan, dock ej alltid, men antagom detta per medium, efter den stundom är något mera; dragvägen är 6, och de merendels åtföljande bigrafverne per medium 3 alnar hvardera, tillsammans 56 alnars bredd, som Canalen på en längd af 8 mil gör ofruktbar; ty dess bräddar måste väl lika med annan jord framdeles bära gräs och säd, helst med tillhjelp på sina ställen af den förr omnämda ängsvattningen. Denna ofruktbara remsa utgör alltså 576 tunneland, till en del ganska god, en del medlemåttig jord, och någon del klar sand, fråntagen Svea Rikes odlingsbara yta. Månne denna area, ej öfverstigande den, hvilken stundom är använd till en promenad eller lustpark, bör stiga mycket högt i beräkning i alla fall? Och huru slår detta ut, när man går litet längre i beräkningen, i likhet med hvad i andra länder sker?
Då fartygs-nummern, som på ett år framgått vid Trollhättan, stigit till och med öfver 3000, blir det åtminstone ej för högt att antaga samma nummer för Götha Canal. För säkerhet skola vi dock endast räkna på hälften eller 1500. Man antager deras drägt till 200 Skeppund hvardera per medium, och är säker att ej taga för mycket, då man vet att lasterne vid Trollhättan stundom gått öfver 1000 Skeppund. Då hela Götha Canal-farts längd, blott directe från Vennern till Östersjön, oberäknat de vidsträckte communicationer år sidorne, som insjöarne medföra, är 20 Svenska mil, så tager man endast som ett medium för varornes väg, efter alla ej begagna hela farten, 12 mil, och deribland 5 mil Canal; den tid som fartygen per medium behöfva för denna väg på Canal-farten upptages till 8 dagar, då det ligger innom möjlighetens gräns att göra hela vägen på 2.
Då man räknar för hvarje fartyg 3 mans besättning, utgöra dessa karle-dagsverken 36000. Dessutom behöfves, dast ej alltid, till dragning uti 5 mil Canal för 1500 fartyg, ā 2 dagar, 3000 hästdagsverken och lika många körare. Arbets-förmågan, som användes på dessa varors framskaffande, utgör alltså 39,000 karle- och 3000 häste-dagsverken. Skola dessa varor, utgörande en tyngd af 300,000 Skeppund, framskaffas på 12 mils landsväg, så fordras dertill, efter 3 Skeppund på paret med en körare och 4 dagars tid, i anseende till rastedagar och återresor ofta utan lass, 800,000 hästedagsverken och 100,000 karle-dagsverken. Alltså bespar Canalen i den bästa årstiden för jordbruket 361,000 karle-dagsverken och 797,000 häste-dagsverken. Här är endast en körare beräknad för 2:ne hästar, ehuru man ofta ser lika många körare som hästar.
Räknar man att dessa karl-dagsverken, ā 300 per år, reducerade till arbetare, minst utgöra ett antal af 1203, hvilka åter för sitt underhåll och föda, såsom bland de kostsammare, consumera,`ā 7 tunnor per år, 8421 tunnor, så fordras endast till production af detta sädes-qvantum, ā 3 tunnor per tunnland, 2807 tunnland; 797,000 häst-dagsverken erfordra ett årligt underhåll för 2656 hästar, hvilka, om de med bestånd skola förrätta fororne, fordra 5 tunnland med vanligt jordbruk per häst, gör 13280 tunneland, hvartill lägges ofvanstående 2807, summa 16087. Om Canal-jorden afdrages med 576, så är endast under denna synpunkt å Rikets odlingsbara jord en besparing af 15511 tunnland; härförutan bör något för den med landfororne spillda gödseln beräknas.
Men dessutom bör nödvändigt komma i Statsmannens beräkning, att denna högst betydliga arbetsförmåga under den bästa årstiden hänföres till production, ifrån transport-yrket å vägarne med alla sina skadliga fysiska och moraliska följder; och då naturen af vårt climat slutar både seglation och åkerbruket, lämnas transport-förtjensten åter, till den sysslolöse jordbrukaren som binäring. Ingen lärer kunna neka, att sällan, kanske aldrig, har bättre ersättning funnits i Statitiskt [!] hänseende, äfven om man här vill tillägga, ehuru alldeles ej hörande till denna beräkning, Kronans kostnad för jordliqvidationen, som uppgått till ett areal-innehåll af 2307 tunnland 7 kappland Hemmans-ägor, uppskattade till 1019 tunnland 15 kappland, och af skoglös Krono-allmänning ett areal af 671 tunnland 28 kappland, uppskattade till 79 tunnland 28 kappland; dessutom 377 tunnor 5 kappar Kronotionde, och 216 R:dr 32 sk. årlig ersättning, hvaraf 248 tunnor 12Ŋ kappar samt 216 R:dr 32 sk. till Indelningshafvare, som alltså vid inträffande vacancer kunna försvinna; hvilket allt handlingarne nogare utvisa.
Som skäl emot anläggningen har man påstått att den, äfven då den blir färdig, såsom föga begagnad och nyttig, skall lemna en ganska obetydlig utsigt till ersättning för hafde kostnader till Actie-ägare. Denna punkt är verkligen en af de svåraste att beräkna, ehuru man synes röja någon okunnighet, så man påstår, att från Rikets bördigaste provinser, och, oberäknadt andra sjöar, från Wättern, hvars stränder höra till fyra provincer, som öfverflöda af alla soreter Svenska producter, och hvilken från urminnes tid haft sin segelfart; att från Östersjön till Nordsjön, och tvärtom, ingen fart å Canalen kan äga rum. Då alla andra Europas Stater antagit och genom exempel bevisa motsatsen, vore det ett besynnerligt undantag för det land, som naturen framför de fleste andra danat för handel och sjöfart, och som i följd deraf varit Vikingarnes land. Jag vill ej taga England till efterdöme, ehuru äfven der till öfverflöd blifvit yrkade, ja till och med ännu stundom yrkas, de fleste af de satser mot Canaler vi höra i Sverige; det är dock anmärkningsvärdt, huru tidepunkten för Englands hastiga handels- och rikdomsförkofran sammanstämmer med tidepunkten för Canal-anläggningar, hvilken först började 1759, och att Canaler, som varit beräknade till 5 ā 7 procents afkastning, uppstigit ända till 60 procent. Ganska svår är en beräkning äfven under förmodan af fortfarande oförändradt förhållande. Men alla länders erfarenhet bevisar den ofantliga förändring dylika anläggningar åstadkomma. Ej endast Spanien, Frankrike, Italien, Holland och Preussen m. fl. Tyska Stater, hafva i känslan af oundviklig nödvändighet användt Statens medel till dylika anläggningar med framgång. Äfven Ryssland och Sverige hafva följt långt för detta samma grundsats till allmän båtnad. Ett af de mäst talande efterdömen framställer Danmark. Ensam innehafvare af Östersjöns naturliga utlopp, ansåg denna lilla Stat en kortare väg för samma ändamål genom sina Stater af den vigt, oagtadt den i dess inre delar inga större vatten kunde sammanbinda, att ifrån 1777 till 1785 användes öfver 2Ŋ millioner Riksdaler på denna anläggning, som dock till en viss grad endast hämtade sin inkomst af hvad som förlorades i Sundska Tullen; resultatet blef, att de genom Kieler-Canalen passerade fartygs antal gått något år till nära 4000, och utan att de igenom Öresund gåendes antal förminskats; det är alltså klart att denna Canal äfven lämnat en ej obetydlig inkomst, fastän svår att beräkna.
Är då Sverige det enda land som bör bli tillbaka, och misströsta? När så ofta Stats-Cassan i Sverige, likasom i andra länder, fått bestrida sådane kostnader, är det nyttigt eller förenligt med National-värdigheten, att, då ett enskildt Bolag vågar sin omtanka och förmögenhet, lämna det utan stöd, när af denna segelfart vissa delar redan äro så färdige att de beseglas, andra helt nära att blifva det? Är det billigt att neka detsamma de biträden, som ej sällan gifvits utan resultat för det allmänna, hvaraf i synnerhet Trollhättan före 1793 lämnar ett talande exempel? Hvad förtroende vill man vänta hos enskilte uti afhandlingar med Staten, om de ej handteras med billighet? Eller blir det billigt, är det rätt, att då Bolaget 1810 ingick uti Lagstiftande Magtens önskan, tryggadt vid dess beslut och en sannolik calcul, som omöjlig att då göras mera bestämd, likväl af Lagstiftande Magten åberopades, det nu skulle dömmas bära förluster, hvilka lågo utom gränsen af allas omdömmen, äfven i den del som härrör af missräkningar i Förslaget; men ännu mera för den betydliga del af förlusterne, som vållats af Rikets Politiska och andra oförutsedde förhållanden. För dem har Bolaget, efter min tanka, en gifven rätt att fordra ersättning; en fordran, som Konungen uti sin nådiga Proposition funnit äfvenså billig, som för Riket nyttig att erkänna. Visserligen kan Magten annullera denna fordran, men orättvist; och då försvinner för alltid allt förtroende för dylike Contracter med Staten.
Då man från flere håll, så väl i Lagstiftningen som utom den, hör yrkas, äfven när det medgifves att Företaget bör fortsättas, det sådant bör ske långsamt och med indragning; så får jag, till vidlöftighets undvikande, med åberopande af hvad redan sagt är, dels uti Directionens Underdåniga Berättelse, dels uti det i Landtbruks-Tidningen N:o 17 influtna svar, blott påminna derom, att, utöfver de 40 procent Actie-ägarne insatt, äro till Canal-anläggningen redan använde ungefär 800,000 R:dr. Nästan är jag säker att större delen af Actie-ägarne häldre gifva dessa 40 procent förlorade, än att med ytterligare insättningar fortsätta företaget, om det lämnas utan det understöd af det allmänna, hvartill de anse sig berättigade; och om de på samvete fråga Directionen om råd, kan jag ej annat än för min del yttra denna tanka; ty äfven med beräknande af en oafbruten Discont-vinst, skulle liqviden af de redan gjorde skulder, räntan till Actie-ägarne, och alla extra kostnader, mångdubblade af långsamma arbetet, så medtaga tillgångarne, att återstoden, som på sjelfva Canal-arbetet kunde användas, blefve högst obetydlig.
Det är i följe häraf, som jag anser min skyldighet vara inför Högloflige Ridderskapet och Adeln förklara min öfvertygelse, att all tidsförlängning, men ännu mera uppskof af arbetet utöfver den bilagde Arbets-Plan, leder ej endast till betydliga förluster och ökade kostnader, utan ock till total undergång af Verket; en sanning, om hvilken jag önskar Banco- och Stats-Utskotten ville öfvertyga sig medelst den nogaste granskning af de Arbets-Planer, Förslager och andre Handlingar till dem öfverlämnas; jag är då säker man skall finna mitt påstående vara grundadt, när jag yttrar att den bästa hushållningn består uti att ännu söka förkorta den af Arbets-Planen antagna tid af nio år.
Och hvad blefve följderne af ett sådant företagets totala afstannande? Jag vågar säga, att Actie-ägarens förlust och deraf uppkommande oredor, visserligen känbar, fast den uti denna tidepunkt hos flere ej tyckes stort väga, dock säkert blir bland de mindre! Jag anser min pligt vara påminna om andra.
Om ett Verk af denna vidsträckta omfattning, till nära en tredjedel i mera än ett hänseende med så betydliga kostnader utfört, skulle afstanna, och det redan gjorda dymedelst förlora allt värde, blir det en gifven följd, att i och med detsamma skall allt förtroende till dess säkerhet försvinna, följden deraf blifva att 3-procent-fonderne, hvilka, oaktadt alla de ogrundade uppgifter om vår stora Assignantions-massa, man tid efter annan framställt för allmänheten, utgöra Discontens största Rörelse-Capital, skola af sine ägare inkasseras, hvarigenom Disconten på en gång ej allenast sättes i nödvändighet, att upphöra med utlåningar, utan ock med omsättnigar, emot hvad afbetalning som hälst, för att fullgöra de kraf å densamma dagligen skulle kunna göras. Hvad blir följden af en sådan indragning för redan i förlägenhet varande Åkerbruk och Näringar? Ganska gifvit den, att hvad man tror bör förekommas, med afslag af all hjelp för Canalen, för att använda den på de håll man finner mera behöfvande, skall förfelas, och de näringar, man önskar hjelpa, störtas; då i annor händelse de till Canal-byggnaden använde summor äfven komma näringarne till hjelp, efter de ej få stanna i dess Cassor, utom inom Landet sprida sig till alla näringar, antingen genom Discontens lån, eller genom betalning af arbete och varor, eller just på den enda och bästa väg som återstår, då man ej rent af vill bortskänka ett understöd. Alla tiders, alla Länders erfarenhet bevisar att bästa medlet till ett allmänt understöd, vida bättre i många afseenden än både lån och gåfva, är att använda en summa till ett större företag, ännu mera då man har säker utsigt att återvinna den, oberäknadt sjelfva inrättningens nytta.
Häremot förutser jag med säkerhet, af mått och steg som förstöra Verket, en skakning för det hela, hvilken ej alla torde hafva påtänkt, och som det är en af Discont-Directionens första pligter att förekomma.
Det är mig ej obekant, att då Direktionen, enligt denna skyldighet, när en äfvenså oväntad som oförtjent vidrig stämning mot företaget verkar på dess credit, tvingas till deraf följande oundvikliga steg, så hafva dessa framstälts utut den mäst förhatliga synpunkt; ehuru man oftast endast med lugn tystnad möter beskyllningar, och man för denna gång blott kunde hänvisa till Discontens böcker, der mer än tillräckliga skäl för dessa åtgärder finnas, så är jag dock nu föranledd att, en för alla gånger, förklara, det aldrig hafva och aldrig skola lidelser eller annat än pligt-känsla vålla Directionens beslut, och jag uppfordrar hvem som hälst att med ett enda factum vederlägga denna min förklaring; tillsdess måste Directionens förhållande anses oundvikligen föreskrifvit af den allmänna stämning, hvars följder det varit önskeligt alla andra lika väl förutsett som vi.
Men en visserligen för Rikets Lagstiftning lika rigtig synpunkt, som fördelas om Canal-arbetet upphör, är dess militäriska nytta. Jag bör här ej dölja, att Götha Canal ganska betydligt gick i beräkning af den Sveriges Försvarsplan, hvilken är 1810 uppställdes af den af Konungen förordnade Krigs-Committé, hvilken ägde den lyckan hafva till sin Ordförande den odödlige Carl August; och trygg vädjar jag, i hvad angår Inrättningens Militäriska värde, till den Hjelten, hvilken med så utmärkta egenskaper å nyo grundlagt och befästadt Sverigen Miltär-ära och Nordens sjelfständighet. Men om Nordiska halföns Konung en dag skulle sakna utväg i farans stund, att till gemensamt försvar förena sina begge Rikens stridskrafter, en förening, som tydligen är en ren besparing af hafva kostnaden; om otaliga transporter åter en dag utmärgla landet, och det oaktadt ändamålet fördelas i följd af deras otillräcklighet; om jordbruket råkar i ödesmål och förfall för det, att, utom de oundgängliga krigsbördorna. dragarne utmärglas på bottenlösa landsvägar; då skall åtminstone jag vara utan ansvar, efter ifrån den första stund jag hade de här anförde Stora Mäns bifall, jag efter yttersta förmåga sökt främja detta företag endast af pligt-känsla, ehvad omdömen jag ock fått uppbära om driffjädrarne till mitt förhållande, då jag uppoffrat lugn, egendom, och deras vård som i verlden voro mig närmast, för ett allmänt företag. Jag åberopar blott nämnde Militär-plan och vår Stora Kron-Prins vittnesbörd; må sedan någon bestrida Inrättningens nytta, äfven om man endast betraktar öfvanföre uti Militär-kostnaden utvisade besparing för Staten och den ännu betydligare besparing för Jordbruket.
Och Brödra-Riket! Skall det för dess Inbyggare blifva likgiltigt, om, redan öfvertygade om möjligheten att genom Sveriges sköte få en gen och för utländskt öfvervåld säkrad väg till Östersjön, De se oss glömma våra och deras fördelar i frid och i krig, afbryta och omintetgöra denna vigtiga Inrättning, hvilken mer än något annat ägnar sig att dageligen fastare knyta Brödrabandet; om de se oss en inbillad omöjlighet uppoffra den afgjorda nyttan, att på vår egen väg från Vesterhafvet gå till Petersburg, Narva och Riga med så stora fartyg, som dessa hamnars djup tillåta?
Sedan den Store Gustaf Wasa frälste det urgamla men skakade Svea Rike från undergång, har, med Thronens ärftelighet, äfven ett oafbrutet bemödande för Nordens sjelfständighet, från Honom blifvit fortplantad på alla Dess store Efterkommande. Att Nordiska Halföns förening under en Konung var ett afgjordt villkor härföre, lärer äfven så litet undfallit deras, som hvarje klarsynt mans blickar. Hvad under denna synpunkt hafvens förening var för dem, inhemtas lika klart af SVeriges häfder. Knappast var Gustaf uppstigen på Svea Thron, förrän denne ovanlige Man framställde ämnet för Svea Rikets Ständer, uti sitt märkvärdiga Tal den 25 Juli 1526, och, då man känner Dess ihärdighet, är det med andra anledningar mer än troligt, att endast tidens mörker för oss höljer de steg, han tog till utförning af denna sin plan.
Dess kraftfulle och verksamme Son Carl följde Fadrens läror i denna väg, med en framgång, hvaraf äfven våra dagar skörda nyttan.
Gustaf Adolph den store lemnade, segersäll och segerväntande på Sachsens slagtfält, sin omtanka åt detta företag, hvarom vittna Dess under den 31 Augusti 1631 lemnade föreskrifter, om utförningen och medlen för Arboga Canal, då ansedd tjenande till ändamålet, hvilket af honom ansågs af den vigt, att Han till arbetet förordnade manskap, som var ämnat förstärka Dess härar i Tyskland.
De bekymmerfullaste omsorger hindrade ej Christinas Förmyndare att påtänka hafvens förening efter sanna grunder.
Carl den XI:s vidt omfattande snille kunde ej misskänna denna vigtiga gren af Rikets hushållning och förkofran, hvilken med mycken sorgfällighet af honom personligen befordrades, endast Dess för tidiga död hindrade dess vidsträckta planers utveckling. Om ock af tidernas bristande kunskaper man ej kunde vänta något fullkomligt resultat, så blefvo dock Dess bemödanden, Dess omtanka, nyttiga för efterkommande.
Det Nordiska Lejon, lika litet tvingadt af fördommar som motgångar, Carl den XII:te, öfvertänkte kanske uti Bender, i djupet af Sin olycka, den plan, hvars utförande han efter Sin hemkomst anförtrodde den odödelige Pohlheimer, och vi än i dag följa.
Var någonsin desse ovanlige Menniskors vittsord, i frågan om Sveriges Nytta, Sjelfständighet och Ära, kraftlöst uti Svenska bröst? Andre, här ej nämde, Sveriges Regenter af denna Ätt, hafva allt till våra dagar bevisat med sin omtanka, med mer och mindre bemödande, att de varit sin Stamfaders plan trogne, och alla hafva häruti varit biträdde och understödde af Sveriges mest lysande Män; Brask, Bjelke, Brahe, Gyllenhielm, Oxenstjerna, Bonde, Pohlheimer Thunberg, Tessin, Ekeblad, Elvius, Vargentin, Klingenstjerna, Hårleman, Ehrensvärd, Creutz, Trolle, Chapman och Lindströmer!
Högvälborne Herr Grefve och Landt-Marskalk!
Höglofl. Ridderskap och Adel!
Försynen har förunnat Wasas sista Ättling på Svea Thron, att utföra den store Stamfadrens älsklings-plan, Nordens Förening och Sjelfständighet, samt att trygga den genom grundläggning af hafvens förening; kunna vi förneka våra förfäder, som kraftigt biträdde denna plan? Förenom oss alltså, att uppresa detta Wasars minne, som då vi söka utföra denna Deras vilja och välgörande afsigt, äfven efter Deras frånfälle evigt skall bevittna vår aktning för denna odödelige Konunga-Längd, då anläggningens sanna och oföränderliga National-nytta trygga dess oförgänglighet!
Annalkande år och försvagad helsa påminna mig, at kanske snart skall jag hvila i den jord, hvars Frihet, Sjelfständighet och Vålgång varit föremålen för mina ifrigaste önskningar, och till hvars tjenst jag ägnadt 36 års bemödanden. En stor del af denna tid är uppoffrad för ett till dessa stora ändamål kraftigt verkande medel. Må hända anses min åtgärd ej vara den mest ledande till målet, och då endast företagets främjande varit, är, och framdeles skall blifva mitt föremål, lemnar jag villigt min befattning åt hvem allmänna förtroendet utvisar, nöjd att som belöning för hvad jag gjort, få hädanefter njuta ett länge saknadt lugn. Ej obekant med att dömmas ohördan, är detta mitt enda svar på de emot mig personligen riktade tillmälan, man funnit för godt, mest utan kännedom, framställa. Må alla, som det tillkommer, omfatta detta Riksvårdande Ärende med samma känsla, utan all individuel afsigt eller personlig inflytelse, och jag är viss om utgången. Men om min afföda nödgas vika undan inkräktarens våld från Frihetens Land, der den af mig lärt, att fosterjordens försvar är den första och heligaste af en fri medborgares pligter den att dö fri, den andra, om Nordiska Halföns Jordburkare, Fri och Sjelfägande från Hedenhös, förvandlas till träl, derföre att medlet, som Gud och Naturen gaf till försvar och förkofran, vid rätta tiden lemnades utan omtanka, då skall min vålnad bedröfvad, men fri från förebråelse, följa mina ättlingar till lyckligare stränder.
STOCKHOLM, 1815.
Tryckt hos Direct. Henrik A. Nordström.
Platen, Baltzar Bogisl. von: Anförande till Högl. Ridderskapets och Adelns Pleni-Protocoll den 1 Maji 1815, angående Götha Canal-Arbetet; af B. v. Platen. På landshöfdingen Herr Baron Boyes och Herr Grefve Callings begäran, med Ridderskapets och Adelns tillstånd, till trycket befordradt.
Stockholm. Henrik A. Nordström, 1815. 21 cm, 4to, 14 s.
Transcribed by Lars Bruzelius.
The Maritime History Virtual Archives | Canals | Search.
Copyright © 2009 Lars Bruzelius.