Sansend, som mäter 424 netto reg.-ton, var på resa från Vasa till Plymouth med trälast. Avresan skedde den 13 okt. kl. 5,30 f.m. Den 14 kl. 7,30 e.m. uppstod, enligt skeppsdagboken, tät tjocka. Strax därpå signalerades pr maskintelegraf "half fart framåt". Ångarens lantärnor brunno klara å behöriga platser. Devierande kurs S t. O ½ O styrdes, som med ½ str. västl. dev. giver magn. kurs SSO.
Omkring kl. 7,40 hördes c:a 2 str. å b.b. bog 3 täta ljud. Då vinden var omkring sydlig jämn o. frisk bris, och till följd av farvattnets beskaffenhet antogs ljudet komma från en seglare, styrande omkring NNV. För att göra säkerheten ännu större gavs genast order att styra S t. V som med 1/4 str. O. dev. giver V 1/4 V. Omedelbart efterkoms ordern.
För att fortare komma undan från närheten av seglarens kurslinje ävensom för att lättare kunna manövrera bibehölls "halv fart", varmed ångaren lastad, vid tillfället räknades göra en fart av högst fyra knop. Vanlig mistsignal gavs från ångaren med ångvisslan, men efter det ljudsignalen från mötande fartyget förmärkts, minskades mellanrummen mellan ljuden, för att fortare framkalla ljud från detsamma. Till en början hördes seglarens signal 2 à 3 gånger och bäringen märktes ökas, men då ljudet från mötande fartyget dröjde längre än vanligt, efter att ångaren svarat, gavs åter ett utdraget ljud från ångvisslan, då strax efter 3 täta ljud åter hördes i ungefär samma riktning som förut.
Genast lades rodret hårt över åt styrbord (svenskt kommando) och ångaren besvarade signalen. Strax därpå sågs å b.b. bog, c:a 3 str. en grön lantärna, men som ångaren lastad är ganska långsam i manövrer och som den redan började få hård gir åt styrbord, ävensom kaptenen förmodade att seglares röda lantärna möjligen genast skulle bli synlig, slogs till maskinen ögonblickligen "stopp" och "full back" för att möjligen lindra sammanstötningen, som då syntes oundviklig. Inom några få ögonblick efter att den gröna lantärnan syntes, sammanstötte fartygen, så att ångarens stäv och b.b. bog skar in i seglares styrbords sida, ungefär emellan för- och storriggen. I själva kollisionsögonblicket stävade ångaren omkring SSV ½ V och seglaren syntes stäva omkring V.
Hade seglaren — heter det vidare i kaptenens berättelse — bibehållit den kurs, som enligt pejlingarna av de först hörda signalerna och vår förmodan, samt senare enligt dess styrmans uppgift innehade till en början, kunde omöjligen sammanstötningen ha inträffat. — Därpå slogs "stopp" till maskinen och strax "framåt", för att möjliggöra direkt övergång för seglares besättning till ångaren. Tre av denna kommo, men de övriga stannade på sin kaptens order. Seglaren hann sedan undan ångaren och sjönk. Ångaren satte ut båt och bärjade ytterligare fyra av besättningen. De övriga — kaptenen och tre av manskapet förmärktes intet av, trots långvarigt sökande.
Den överseglade barken Capella om 281 reg.-ton, byggd 1869 och hemma i Nystad, var på resa från Köpenhamn till Nystad i barlast och förde vid tillfället båda bramseglen och mycket segel.
Före och efter kollisionen voro å ångarens kommandobrygga kaptenen och båda styrmännen, till rors lättmatrosen P. Fredriksson och för utkik å backen ljungmannen H. Gustafsson.
Ångaren led ingen skada.
Capellas rederi yrkade sedan ansvar inför för rådstuvurätten i Åbo å Sandsends' befälhavare. Målet förevar ett tiotal gånger. Käranden yrkade ersättning av innalles 21,374 mark 75 penni med 5 proc. årlig ränta från lagsökningsdagen samt gottgörelse för umgälderna i målet.
Rådstuvurättens utslag innehöll följande:
Rådstuvurätten finner i saken utrett att ångaren Sandsend vid ifrågavarande tillfälle under rådande tjocka, efter det barkskeppet Capellas första mistsignal hörts till Sandsend och Sandsends befälhavare trott sig höra signalen förom tvärs, men icke haft sig Capellas läge bekant, ej stoppat maskinen till han blivit fullt övertygad om Capellas läge, utan med halv maskin styrt vidare, efter att hava ändrat kurs styrbord hän och således icke iakttagit bestämmelsen i artikeln 16 i käjs. kungörelsen av den 22 maj 1897 angående vad iakttagas bör till förekommande av fartygs sammanstötning i sjön, samt att Capella, oaktat tjocka rått, icke modererat sin fart utan gått för fulla dragande segel och ej häller då kollisionen synts inträffa, lovat upp i vinden för att få back i seglen samt sålunda å sin sida icke följt bestämmelsen i sagda förordnings 16 och 21 artiklar, men däremot icke blivit styrkt att Capella icke skulle ha givit föreskriva mistsignaler utan tvärtom av Sandsends sjöförklaring och dess besättnings utsago framgår att sådana givits reglementsenlight, varför och som sålunda befälet på vartdera fartyget varit vållande till sammanstötningen, rådstuvurätten med stöd av 155 par. sjölagen av d. 9 juni 1873 anser Sandsend icke pliktig att gottgöra Capellas skada. Parterna fingo själva vidkännas sina kostnader och klagandeparten ålades att ersätta rådstuvurättens sakkunnige vid detta måls behandling med inalles 150 mark.
I sitt uttalande anför kommerskollegii sjötekniska biträde, kapten Bjarke, att det uppgives att Capella fört bramsegel, framgått med mer än måttlig fart och att barken icke hållit sin kurs, medan ångaren framgick med halv fart i motvind, uppgiven till 4 knop, en fart som således torde varit måttlig, i enlighet med föreskrifterna i sjövägsrelsernas art 16. Ångaren bröt dock mot föreskriften i samma artikels andra stycke. Då bäringen till seglaren under ganska lång tidsrymd kunde uppskattas och man förmärkte att den ej tydligen förändrades, borde befälhavaren hava insett att överhängande fara förelåg.
Någon ny undersökning eller ansvarsyrkande anses dock ej påkallade.
Transcribed by Lars Bruzelius
Sjöhistoriska Samfundet | The Maritime History Virtual Archives.
Copyright © 1996 Lars Bruzelius.