Kaptenen stod till rors; efter det tio sparrar af lasten kastats, skar wattnet 3 gånger öfwer lärelingen, den fjerde satte skutan masterna i wattnet och kantrade med detsamma, kaptenen gick derwid under wattnet, räddades från att drunkna af manskapet, hwilka alla redan, utom kocken, kafwat sig på kölen. Af en händelse hade lasten wid kantringen sönderbrutit trossarna, hwarmed storbåten warit fastsurrad, annars hade troligen hela besättningen blifwit småningom bortsopad från kölen; båten låg nu klar wid sidan af den kantrade skutan, bjudande folket räddning — de läto ej heller be sig twå gånger, kocken förblef borta.
Till kl. 6 på morgonen twättades gubbarna i sin båt af de swåra sjöarna, då en norrman, förande skonerten Aina, upptog dem. Den 2 augusti på e.m. sattes de i tillfälle att landa med sin båt wid Nexö, der ryska konsuln Munck bewisade dem all möjlig wälwilja och emottog dem på ett i allo tillmötesgående sätt, för hwilket kaptenen sade sig ej tillräckligt kunna tacka på egna och sitt manskaps wägnar.
Fartyget war icke assureradt, kaptenens enskilda förlust war 1500 mk. Underligt nog har den norska kaptenen i bref hit gjort anspråk på ersättning för det han räddade dessa i sjönöd stadde. Enligt uppgift war dock norrmannens räddningsarbete ej annat än att kasta en ända till båten.
Transcribed by Lars Bruzelius
Sjöhistoriska Samfundet | The Maritime History Virtual Archives.
Copyright © 1996 Lars Bruzelius.