En afliden Svensk Sjö-Officers anteckningar rörande Linieskeppet "Wasas" deltagande i affären vid Hogland den 17 Juli 1788.

Suum cuique
Linieskeppet Wasa var — såsom kändt är — Chefskeppets främsta sekundant. Affären börjades först då när båda ledarne kommit hvarandra inom pistol-portée. Avantgardet och Corps de bataille voro hetast engagerade, emedan de båda flottornes linie gjorde en vinkel mot hvarandra, så att arriere-gardet först en timma sednare kom i elden.

Min post var på undra batteriet, med biträde af extra Fändrik Colling. Våra svänglådor till kanonerne voro högst olämplige och bristfällige, och gingo sönder; men besättningen var mycket modig och rask, och då de sågo lådorne gå sönder och kanonerne blifva liggande på däck, upplyfte folket dem med handkraft åter i lådorne, laddade och affyrade dem oupphörligen mot fienden. Under hetaste aktionen (ungefärligen 3/4 timma efter affärens början) nedkom på batteriet den käcke Kapiten Rudebäck,[1] Chef för den ombord varande truppen af Kongl. Calmare Regemente och bad mig gå upp på däck, emedan Officerarne voro skjutne. Jag underrättade honom att Löjtnant Lagerstråle vär [sic] äldste Officern, efter Chefen och Sekonden, öfverlemnade genast batteriet till Konstapel Fagrell, och sprang upp på hyttan. På vägen möttes jag i trappan af blesserade Fändrik Améen. Uppkommen på hyttan lågo vår saknade och värdige Chef, Grefve Horn, och Sekonden, Kapiten Fust, i sitt blod, båda med ena låret afskjutet genom samma kula, hvilken äfven dödat en simpel karl, som låg bredvid. Kapiten Rudebäck, som ifrigt begärt befälet öfver kanonerne på skansen, hade ögonblicket förut tilltalat Grefve Horn samt Kapiten Fust, och, seende dem hastigt försvinna, sprang upp på hyttan, och var således den förste, som blef olyckan varse. Jag lät genast nedtransportera de blesserade, och uppmuntrade besättningen att säkert rigta kanonerne samt bibehålla lugn och ordning. Grefve Horn ville icke låta föra sig ned till qvästlafven att förbindas, utan blef lagd i en säng mellan kanonerne i kajutan. Straxt härefter uppkom Löjtnant Lagerstråle på däck, och såsom äldste Officer i skeppet, emottog befälet. Jag sprang nu åter ned till min post och uppuntrade folket att göra sin skyldighet. Seende derefter ut genom lä portar, varseblef jag, att Chef-skeppet i stiltjen fallit fördevind, och var utsatt för 3:ne fiendtliga fartygs långskepps-eld, hvilka syntes ämna genombryta linien emellan oss och Chef-skeppet. Jag uppsprang åter på däck, rapporterade förhållandet för Löjtnant Lagerståle, som medelst slupar och segel lyckades få skeppet hastigt rund på andra bogen, och sålunda fylla den lucka som uppstått emellan oss och Chef-skeppet, samt derefter med vår friska styrbords sida så trakterade de påträngande Ryska skeppen, att desse åter lofvade om.[2] Vårt Chef-skepp kom åter upp i linien, jemte hela Svenska flottan, som vändt fördevind, och lät sina friska styrbords lag spela på Ryssarne, som nu fingo mycket stryk; och miste, som jag tror, genom denna manöver, sitt 74-kanon-skepp Wladislaw, Brigadieren Berg. Bataljen fortfor ännu en stund, och på Wasa, under Löjtnant Lagerstråles befäl, med all den bravour, som han, Officerare och besättning kunde visa; och hade jag, som i Amerika och Vest-Indien på Engelska flottan bevistat flere sjöbataljer, nu den stora glädjen att se mina kära landsmäns mod och rådighet, så af flottan som ombordvarande land-trupper, rätteligen och opartiskt förtjena all heder och aktning. Vi hade på Wasa mycket folk skjutet och blesseradt.

Om aftonen sedan affären var slutad, blefvo vi prejade från Chef-skeppet af Hertigen sjelf, med förfrågan huru Chef och Officerare mådde. Efter erhållet svar om den beklagliga förlusten yttrade Hans Kongl. Höghet sitt lifliga deltagande i densamma, med tillkännagifvande att Wasa på ett utmärkt sätt hedrat Svenska Flaggan under affären

Under natten reparerades de hufvudsakliga skador flottan lidit och följande morgon vid soluppgången låg Svenska flottan i fullkomlig ordning och till utseendet så som om ingen affär ägt rum, hvaremot de Ryska flottan observerades 1 mil till lovart, pêle-mêle och i högst delabreradt tillstånd. Orsaken hvarföre icke fienden vidare förföljdes sades härröra af de från Skepps-Cheferne ingångna uppgifter om ammunitionens otillräcklighet.


  1. Kapiten, sedermera Major, Rudebäcks anteckningar rörande denna affär, dem insändaren haft tillfälle se, instämma till alla delar med hvad i denna berättelse anföres. Rudebäck var en man af äkta skrot och korn; och det har berättats, att då han, under ifrågavarande affär, stående vid Wasa stormast, blef varse en af de å gångbordet uppställde soldater, hvilka gåfvo eld ur handgevären, huka sig ned vid susandet af en öfverflygande kula, utropade: d…n regera mej, Calmare-Soldater! om jag får se någon af er blinka på ögat för kulorne, så ränner jag värjan igenom honom. [Ins. anm.] Back.
  2. Af denna uppgift, hvilken Rudebäck, i sina anteckningar till alla delar vidhåller, synes det således, att det icke var den tappre Horn, utan den unge Lagerstråle, som bjorde den vackra manövern med Wasa, hvarigenom Chef-skeppet betäcktes. Poeterne och ryktet hafva, inom- och utomlands, omtalat hurusom Horn föll vid frälsningen af Chef-skeppet. Om någon frälste Chef-skeppet, så var det Lagerstråle. Den ädle Horn låg i sitt blod, och hade blott kraft öfrig, att gifva sin unge Löjtnant den sista befallningen: Du skall svara mig inför Gud, om du stryker flagg! Båda hvila nu. Frid öfver dem! Må vi, som efterfölja dem, junna lefva , som den ene eller som den andre, och få falla vid försvaret af de gamla blå och gula färgorne! [Ins. anm.] Back.

Tidskrift i Sjöväsendet Årg. 8 (1843), pp 104-107.

Transcribed by Lars Bruzelius


Sjöhistoriska Samfundet | The Maritime History Virtual Archives.

Copyright © 1996 Lars Bruzelius.