Nit för wärkställandet af Ständers beslut med åsidosättande af alla enskylte Interessen, är den egenskap sm fordras af hwar Medborgare, som älskar et fritt Samhälles bestånd.
Säkerheten ligger i Lagen, men Lagen är endast en död Bokstaf, om den icke wärkställes.
Lag in casu är närmaste steget til Enwäldet, och friheten tål intet arbitrium Medborgare emellan, som ej stödjer sig på förut beskrfwen Lag; ty Lagen men ej medborgares wilja bör wara Styresman öfwer Frie Män; längre kännes ej Frihets-Andan, och när den slocknar, dör ock kärleken för Samhället: Det allmänna bästa blifwer sedan endast en mantel at dölja ärelystnad och egennytta, som til slut blir så djerf, at den går ohölgd, och i stället för det walspråk Salus publica hörs ej annat än: Rapiat quisquis potest.
När Grund-sanningar äro oemotsägelige lära Riksens Höglofl. Ständer ej kunna anse Höglofl. Secreta Utskottets Extractum Protocolli af d. 10 innewarande om Amiralitetets Officerares befordran som warit i Krig, annorlunda än som et project til Lag för framtiden, den där ej bör hafwa retroactiv wärkan.
Riksens Höglofl. Ständer hafwa med mycket bekymmer gillat och faststält Förordningen om Lagarnes wärkställighet af 1766, med det uttryckeliga förbehåll, at inga Lag-Frågor denna Riksdag fine mera widröras.
Huru har då denna fråga upkommit uti Höglofl. Secreta Utskottet? Är den enlig med deß Instruction? Höra icke Tjenste-Frågor och Befordrings-Lagar til SecretaDeputation, men äro uttryckeligen förbudna at hanteras uti Secreta Utskottet? har enkilte Personers befordran nu blifwit heligare än Ständers beslut? Nej icke uti min tanka! Jag protesterar därföre emot all Ventilation om nya Tjenste-Lagar denna Riksdag, men unnar gärna denna Frågan at ligga på bordet til nästa Ständers sammankomst.
Och til den tiden beder jag följande mine wälmente tankar så bli gömde at följa med Betänkandet.
Täflan uti en Stat är nyttig och upmuntran för skickelighet wäcker täflan.
Täflan i Konster och Handaslögder belönes med penningar och förmåner, men sanna Krigs-Dygden kan ej köpas hwarken med Tienste-Bref eller Penningar; ty äran är deß enda föremål.
Det blir högst angelägit, at när Riket å ena sidan behöfwer at draga fram bepröfwad förtjenst, Krigsmans hjertat å andra sidan ej blir förwandlat til mercenairt: Swenska blodet har alla fordna tider frambragt Hjeltar, hedren at wara känd för en modig Soldat, bragte Landets bästa Ungdom at med föragt af fara och fatigue följa Konung Carl den XII i Fält; månne nu detta blodet är så försämrat, at det endast eldas genom håg at stiga fram öfwer Kammerater?Skulle det blifwa säker wäg til befordran, at endast hafwa warit i Fält, ho skulle då icke gärna några timmar stå i elden, för at winna mera än han med många års möda och tjenst annars wunne?
Wid Ammiralitetet tildanas ej ensamt skickligheten under en Action: den som ej äger honom förr än han kommit uti elden, winner honom ej där; men då blifwer skickligheten bepröfwad, när Officeraren under elden kan med lika upmärksamhet och sinnets närwaro föra befäl, som wore ingen fara åfärde; ty hjerta, sang froid och skickelighet tilsammans utgöra en dugelig Officer, men Courage ensamt formerar endast en Soldat.
Det blir derföre ingalunga en nyttig regel, at endast mäta skickeligheten efter mängden af de gångor man klädt Skott; emedan möjeligit är at ha warit med uti Batailler och doch ej äga mer än ganska måttelig, jag törs ej säga föga, insigt och skickelighet i Krigswettenskapen.
Den som förer et särskilt befäl wid en liten eller stor Affaire kan säkrast distinguera sig: Dock gifwes stundom tilfälle för en Subaltern at kunna wisa jämte mod sin insigt i Krigs-Konsten; men i allmänhet winner Befälhafwaren äran, och den under Befäl stående Officeraren får wara nögd at ha wisat Bravoure.
Deße särskilte grader i förtjenst böra olika lönas, och då behöfwer man ej wara rädd at Jalousie wäcker ledsna, oenighet och oreda i tjensten, när endast utmärkt och bepröfwad, men ej presomtive skickelighet belönas framsteg i Commando.
Finnes derföre någon Officer, som uti en affaire wisat en ntmärkt [!] sang - froid och skickelighet uti tjensten; så bör han för Rikets skuld framdragas och befordras, på det at Befälhafware i krig ej endast måge wara sådana, om hwilka man har godt hopp. Detta bör wara första graden af Belöning.
Den Officer åter som endast warit med uti elden, men ej haft tilfälle at utmärkt wisa sig, bör ej gå förbi sin a Kammerater, som både med fatigue och skickelighet kunna hafwa tjent, men hafwa ej det för sig at de klädt Skott. Hederstecken tyckes då för honom kunna utgöra den andra graden af belöning.
Om den Officer, som blifwit blesserad eller lemlös skuten, för Hederstecken, penninge-belöning och Pensions, så at han utom tjensten kan lefwa, så upkommer tredje belönings-graden, som är för utstådt lidande.
Med detta mitt ödmjuka Memorial utbeder jag mig at få wända mig til de andra Respective Stånden.
Stockholm d. 18 Jan.
1770.
F.W. LEIONANKER.
STOCKHOLM,
Tryckt hos Wennberg & Nordström, 1770.
Transcribed by Lars Bruzelius.
The Maritime History Virtual Archives | Naval_History | Search.
Copyright © 2007 Lars Bruzelius.