Jag widgår gärna, det jag med aversion börjar et nödtwunget genswar, mot Herr Capitaine-Lieutenant Lejonankers Memorial, uti et ämne, som från lång tid tilbaka, bordt kunna ådra sig Allmänhetens ledsnad.
Hela den uplysta werlden, lemnar jag at dömma, om Herr Capitaine-Lieutenant Lejonankers sätt at tänka och skrifwa, om Riksens Höglofl. Ständer, om Secreta-Utskottet, om wåra Lagar och wårt Regeringssätt, om sina Förmän, och om Kammerater. Kort sagt: det ser ut, som han hwarken wördade Regerings-sätt, eller wiste at lyda Förmän, mindre kunde tåla Medborgare.
Hufwud-afsigten af Herr Capitaine-Lieutenantens Memorial tyckes wara, at öfwertyga Allmänheten, det Kongl. Ammiralitetet bli i största måtto förfördelade, om den lidande Marine-Corpsens uprättelse, och Rikets nödtorft skulle kräfwa, at af 19 Officerare, som från Ammiralitetet, hos den senare warit emplogerade, några få skulle, efter de Fullmagter de sig genom förtjenster förwärfwat, gå i sin förra Corps tilbaka.
Jag wil härutinnan sagtmodigt följa Herr Capitaine-Lieutenanten i fjäten, för at icke äfwentyra genmöte af en upretad Medborgare.
Herr Capitaine-Lieutenantens gunstige tilstyrkan af Marine Officerarnes uprättelse förbinder dem gemensamt til sensiblesta erkänslo. Det marquerar altid en god själ, då man uphörer at följa willfarelser.
Jag för min del önskar mig slippa så barbariskt hjerta mot mitt Fosterland, mot min Trohets-Ed, mot mina Medborgare, at jag til deras gemensamma trykning och skada skal den ena dagen stryka at upbygga, hwad jag den andra budit kullslå, i båda ämnen under heligt sken af öfwertygelse.
Härnäst mötes både jag och mina Kammerater åter med den förhateliga frågan om skickelighet. Enligt wårt Regerings-sätt och wåra helgade Lagar har en Laglydig medlem icke rättighet, at sätta någon af sina wederlikar i twifwelsmål om utöfningen af deß Ämbete, då deß nådiga Konungs Tjenste-bref updragit honom det, innan han til förseelser blir Lagwunnen.
Tilltror Herr Capitaine-Lieutenanten sig nog skickelighet, at föra en hel Skärgårds Flotta, är det för honom så mycket större Satisfaction, hwilken jag aldrig skall bestrida: men Höglofl. Secreta-Utskottet har sig om Öfwer-Befälet ännu icke yttrat. Blir den anförare som ej allena jag, men hela den uplysta delen af Nationen önskar, förswinner Herr Capitaine-Lieutenantens wärda anbud, tillika med deß måttståck.
At Herrar Ammiralitets-Officerare underwisat en del af de Cadetter och Under-Officerare, som ännu äro Officerare wid Marine-Corpsen, kan ej annat än lända dem til största heder; men twert om kan jag icke finna det wanhederligt, at ha nått Officers grade, utan föregången Examen. Man känner äfwen en Capitaine och Riddare wid Ammiralitetet, som ingen examen stådt. Jag widgår gärna, at det är bruk i flera Corpser; men kan ej eller förtiga, at med den Solenniteten stundom sker de grofwaste mißbruk, besynnerligen om den wanan sig insmygit, at urskilja kundskapen med Chimiska prof, och Herr Capitaine-Lieutenanten sielf erkänner jag för Dommare, om det aldrig händt, at någon af Ammiralitetet som stådt Examen, likafult wärkat wanheder i deß egen Corps.
Jag ryser wid den frågan om Medborgares säkerhet i Ständers händer, då den tillämpingen därwid nyttjas, at Ständer låta förleda sig: at förleda Ständer wore djerft, och än mera konstigt, jag ignorerar hwem Herr Capitaine-Lieutenanten härwid menar, så wida jag altid hållit och håller den kundskapen för trait de fripon.
Ehuru jag, men aldrig Herr Capitaine-Lieutenanten, lidit hos förra Ständer på et nog kunnogt och tänkbart wis, sätter jag dock Ständers rättwisa aldrig i fråga. Deras generela Författningar kunna wara lämpade efter Rikets tarfwor, utan at så aldeles kun[n]a jämkas med min enskylta fördel.
I wåra tider ha inga stora eller långwariga Sjötåg hindrat Herrar Ammiralitetets Officerares upmärksamhet wid alt hwad i wårt Samhälle förelupit, och besynnerligen wid Riksdagarne, dem Herrar Ammiralitets Officerare så activt och mangrant bewistat, som trots någon Corps; til dato känner jag ej eller någon afslutad, som icke medbragt dem någon slags enskylt fördel.
Landt-Arméen har däremot nästan mangrant bewistat 5 Campagner i Pommern, och så af dem sökte 1761 års Riksdag: De ha från början af den sagde tiden til dato fått kännas wid flere hundrade nya Officerare, både constituerade och från redoucerade Regementer och Corpser. Som goda Medborgare, hade likwäl icke beswärat sig häröfwer, mindre sökt mota wälförtjent Folk, ehuru de ofelbart flera gånger haft dryga känningar.
När twert om wid Kongl. Ammiralitetet blir fråga at återtaga, kanske 4 á 5 förtjente Officerare, sedan de genom ny uprättning fått utwidgning af 50 á 60 Officers löner, och sluppit 12 á 15 Officerare genom avancement in i Marine Corpsen, tro de sig lida mer än alla andra Swenska undersåtare! hwad skal man härom dömma.
Om deßutom större delen af deße Officerare, och besynnerligen Herr Capitaine Ehrenbill, så räkna den förmohn dem i Lagarne är tilstadd af Krigs-förtienster, och hwilka deras wederlikar i Ammiralitetet njutit, torde större delen af Prejudice-frågan förswinna.
Men på det hwarken Herr Capitaine Lieutenanten eller någon annan skal ha skäl at tro, det egen fördel genom äldre Officerares förflyttning skufwar min Penna; wil jag för allmänhetens domstol, i få ord uttrycka mina tankar, sådane som de af mig i all min tid sku widkännas, utan at någonsin åtra en bokstaf.
Herrar Majorer och Riddare, Schönström, Trolle, Friherre Cederström, med Herrar Capit. och Riddare Ehrenbill och Grefwe Stenbock, äro allesamman komna från Ammiralitetet och tillika äldre Officerare än jag, innom wår Corps.
Jag bör icke neka den märkeliga fördel mig tillflöt, om de genom högsta magtens författning, antingen samteliga eller til någon del blefwo utflyttade: men bort det! deras förtjenster och kundskaper, deras utmärkta och hederliga upförande, en förtrolig sammanlefnad nu på 10:de året som rättskaffens Officerare egnar, har gordt både mig, och alla mina Kammerater dem så förbundne, at wi ej utan ömmaste känslor skulle kunna skiljas åt; Och ehuru jag med wördnad lyder Ständers Befallningar, skulle den dag dock räknas bland mina angenämaste, då medel och utwägar kunde finnas, at bibeholla samtelige Corpsens Officerare orubbade tilsammans. Jag lyde heller en wän än jag befaller en owän.
En lika tanka känner jag hos alla mina Kamerater, och jag önskar aldrig känna en annan.
För öfrigt må jag tilstå, det både ömmar och roar mig, at nu återigen se de fattiga Marine-Officerare häklade för mindre skiklighet och capacitet, ändå ned til sielfwa skole-åren, och det gemenligen af dem, som efter min uprigtiga tanka, intet ass har af den waran at sälja.
Om en wis Fabius, en Hieltemodig Marcellus gofwos i wåra tider, knapt fingo de heller wara i fred.
Härmed slutar jag, och utber mig den heder, at i Herrar Ammiralitets Officerares wanliga ynnest få wara innesluten.
PINELLO.
Capitaine
Stockholm, Tryckt i Kongl. Finska Boktryckeriet, hos J. A. CARLBOHM 1769.
Pinello: Swar uppå Herr Capitaine-Lieutenanten Lejonankers Memorial. Af den 8 December sistledne, rörande Marine-Corpsen.
Tryckt i Kongl. Finska Boktryckeriet, hos Johan Arvid Carlbohm, Stockholm, 1769. 4to, [4] s.
Transcribed by Lars Bruzelius.
The Maritime History Virtual Archives | Naval history | Search.
Copyright © 2007 Lars Bruzelius.