Den takling, som nu blifvit införd på flera skepp bland Förenta Staternas handels-marin, förenar säkerhet och beqvämlighet med flera ekonomiska fördelar. Sådant är allas omdöme, som haft tillfälle att försöka den. När, som jag hoppas, den med tiden kommer i allmännare bruk, skola fartyg kunna handteras lättare och säkrare, än som nu, med våra svaga besättningar vanligen är fallet. Denna sorts takling har länge varit begagnad på Toppsegels-skonertar, och är således endast så till vida ny, som den förr ej förekommit på så stora fartyg, som Massachusetts och barken Edith, båda rustade 1844-45.
Under- och bram-rår sitta lika som i den vanliga taklingen; men mers- och bram-seglets segel-areor utgöra i den nya, tre segel i stället för två. Mers-seglet har samma storlek som ett vanligt dubbelrefvat mers-segel; rån löper på råtten, som således måste vara betydligt längre än som annars brukas, äfven om stången sitter på akterkant om masten, hvilket medför många fördelar. Sitter deremot stången, såsom vanligen brukas, på förkant, löper naturligtvis rån på den del av stången, som är under Eselhufvudet. Seglet näst öfver mers-seglet, som motsvarar öfvre delen af mers-seglet och undre delen af bram-seglet i gamla taklingen, får nu namn af bram-segel, och gamla bram-seglet blifver boven-bram-segel, äfvensom gamla boven-bram-seglet med nya taklingen får heta skyskrapan*).
Då det är af högsta vigt, att så väl rundhult som segel må efter behof kunna användas på flera ställen, har jag gjort fock-rån (med undantag af nockarne) lika med stor-mers-rån; för-mers-rån lika med stor-bram-rån och för-öfver-bram-rån lika med stor-öfver-bramrån. På samma sätt som för-rårna passa på storen, böra kryss-rårna passa på fören; begine-rån som för-mers-rå, kryss-rån som för-bram-rå och så vidare. Mesan-mastens rår passa då äfven på storen, fast två steg högre upp. Fastän rårna på så sätt till sina längder äro afpassade efter ett visst system, hindrar naturligtvis ingenting att tjockleken bestämmer efter det bruk, hvartill de först äro ämnade.
Den förnämsta fördelen hos den nya taklingen, ligger deruti, att så snart bram-seglen blifvit bergade, ligger fartyget för segel motsvarande dubbelrefvade mers-segel. Seglen blifva lätt-sköttare, stå bättre bidivind, kunna lättare beslås i storm och tåla dessutom betydligt mera slitning. Med ett ord, ett fartyg kan i hårdt väder, med den nya taklingen, handteras lika väl, ja, bättre! med bara vakten, än annars med alle man. Hvar och en, som varit till sjös, känner väl, att det isynnerhet är, då ett skepp först kommit till sjös. innan allt hunnit blifva riktigt sjöklart, som kapten och befäl hafva mesta oro, och som takling och segel mest slites, synnerligen då man under den konträra Monsoonen lemnar Ostindiens och Chinas hamnar. Ofta händer, att besättnings-styrkan betydligen minskas genom sjukdomar, som på många ställen så lätt utbryta ombord. Under sådana förhållanden böra den nya taklingens fördelar företrädesvis göra sig gällande, men äfven i allmänhet, ty som sjömän med hvar dag blifva mera sällsynta och mindre dugliga, har man nu kommit derhän, att det nästan gäller som regel, att endast half besättning bestås till skeppets manöver. En takling så inrättad, att man säkert och beqvämt kan handtera sig med de minskade resurserna, är således högt af behofvet påkallad. Detta problem tror jag mig hafva löst, utan att i minsta mån skada ett fartygs öfriga goda egenskaper.
Jag anser det vara större föredel att hafva stängerne på akterkant af masterne än tvärtom, emedan bram-stängerne äfvensom boven-bram-stängerne kunna strykas, utan att derunder varande segel deraf belamras. Härigenom komma också lång-salningarne att frestas mindre, då sluthultet kommer på akterkant om råtten, ån som nu är fallet på de flesta handelsfartyg, der icke allenast svåra stången, utan äfven under-rån (som ofta hänger i stång-foten) endast trycka på lång-salningarnes förkant.
Det är väl sannt, att svåra stängernes strykande mera sällan förekommer ombord på seglande fartyg, men då det kommer i fråga, är af yttersta vigt, att det blir fort gjordt. I Chinas hamnar nödgas man ofta nog vidtaga detta försigtighetsmått, och på Mauritius likaledes, vid annalkande orkaner, på hamn-kaptenens befallning, antingen man vill eller icke.
På ångbåtar i allmänhet, synnerligen på sådane med auxiliär-machiner, hvilka mer och mer komma i bruk, samt på örlogsmän, kommer ofta stängernes strykande i fråga. Ingen lärer väl då vilja neka den stora nyttan, att med strukna stänger kunna föra dubbelrefvade mers-segel och under-segel. Ångbåtarne Massachusetts och Edith, samt sedermera Förenta Staternes ångbåt, John Hancock, som nyligen seglade på upptäcksresa under befäl af kapten Ringold, hafva stängerne på akterkant om mastern, men derjemte så inrättade med skruf-sluthult, att stängerne kunna strykas utan att ett enda tallrep behöfver lossas. Flying Childer af 1200 tons, som nyligen seglade från Boston till Californien, hafva äfven sina stänger på akterkant.
Sommerset, Reindeer, Mermaid, Lantas, Scargo, Hypograph med flera andra, hafva sina stänger på förkant; enda skälet härtill är, att det ser bättre ut. Jag medgifver det, den nya taklingen tager sig icke så väl ut i hamn som den gamla, men man borde icke endast derföre uppoffra de stora fördelar som det nya sättet medför. Mången tycker vid första anblicken af den nya taklingen, att den är för tung, hvilket naturligtvis är mindre förmånligt, samt att seglen, såsom varande mindre, icke kunna ega samma driftkraft som de större. Hvad taklingens tyngd beträffar, så om också den nya väger något mera, är ej derföre sagdt, att den skall bidraga mera till krängning, ty mers-rårna hissas ej så högt, och så väl som segelduk derofvan är lättare än i gamla taklingen. Utan tvifvel kan man antaga för gifvet, att ju större ett segel är, dess kraftigare verkar det till framfart, förutsatt likväl, att det står väl. Just häruti ligger nya taklingens fördel, ty dess mers- och bram-segel stå obestridigt bättre. Hvar och en vet, att ett djupt mers-segel icke kan hissas, utan att rån bugtar sig ganska betydligt, och att det nästan är omöjligt, att en mörk natt få det snyggt och säkert refvat med den vanliga besättningen.
Hvarje mers-segel har endast ett ref, så tillverkadt, att båda seisingarne sitta på förkant, att knopas kring ref-leidaren på rån, såsom på örlogsmäns under-segel**). En fördel hos den nya taklingen, som hittills icke varit nämnd, är att om bram-stången (stången efter gamla sättet) går förlorad, kan man lika väl på råtten föra dubbel-refvat mers-segel. Äfven är det möjligt att få upp en ny stång, när vädret är sådant, att detta voro otänkbart med den vanliga taklingen.
Tillverkningskostnaden af den nya taklingen är dyrare än den gamla, isynnerhet om handtverkare icke äro vane dervid, ty dertill fordras mera block, tågvirke och jernarbete; men denna första kostnad blir besparing i längden, så väl hvad slitningen beträffar, som för besättningen.
Såsom ett bevis på nya taklingens värde må här nämnas, att ett rederi nära Boston låtit tillverka den för tre fartyg, utan att rådfråga, eller ens underrätta mig derom.
Great Western, paket mellan Liverpool och New-York, var försedd med en takling, något liknande min, dock med den skillnad, att mers-rån var stående, och seglet derunder i storlek motsvarande ett bottenrefvat mers-segel. Detta måtte icke hafva visat sig ändamålsenligt, ty skeppet fick efter 2 eller 3 resor sin takling ändrad efter gamla modet.
En paket emellan Liverpool och Philadelphia är taklad efter min method. Dess kapten berömmer den mycket. Jag är öfvertygad, att om den ny taklingen kommer i bruk i England, skall den snart uteslutande komma att begagnas, såsom förenade säkerhet och beqvämlighet med ekonomiska fördelar.
För örlogsfartyg torde den nya taklingen icke vara så till alla delar lämplig. Dess mers- och bram-segel, som motsvara de gamla mers-seglen, kunna icke i batalj vara lika passande, som dessa sednare. Mera folk skulle behöfvas till manövern, fler rår uppborgas, och för folket i mersarne skulle en nedfallande mers-rå vara högst vådlig. Tiden, som för en örlogsman stundom är så dyrbar, skulle ej heller vinnas genom att lossa och sätta två segel i stället för ett.
Om, säger Inventorn, stången går förlorad, kan man ändå föra tvårefvat mers-segel och under-segel. Att detta kan gå för sig ombord på handels-fartyg, som i allmänhet segla mycket på trädet, vågar man icke bestrida, men deremot torde det behöfva bevisas, att på en örlogsman, den långa råtten, på hvilken mers-rån i nya taklingen löper, kan tåla frestningen af ett dubbelrefvat mers-segels tryck, utan vant eller barduner. Visserligen låter det sig göra, att stötta råtten lika med stången, men taklingen blef i så fall alltför komplicerad.
Som större örlogs-skepp alltid hafva byggda master, torde svårighet möta, att kunna förse råtten med så bestant klädsel, att rån lätt och säkert må kunna löpa derpå.
Med de stora mersar örlogsmän vanligen begagna, kunna M:r Forbes' mers-rår icke komma bidivind, så vida icke lä stäng-vant öfver höfvan skola inbrassas. Då stången sitter på akterkant, måste äfven alla stängvanten dragas akter öfver, så långt som till förkant af råtten (om icke mers-råns brassning ytterligare skall försvåras). Mersarne måste således utsträckas längre akter öfver, och lång-salningarne förstärkas.
För mindre fartyg med auxiliär-machin, synes stång på förkant böra föredragas för M:r Forbes' method. Gaffelseglen måste alltid vara af ett stort värde, då fartyget genom dessa och machinen bör kunna arbeta sig väl upp i lovart, just i sådant väder, då strukna stänger skulle vara en stor fördel till vindfångets minskande. Stången på förkant om masten kan lätteligen strykas, under det att gaffel-seglen äro stående, då dessa segel deremot blifvit obrukbara genom en på akterkant struken stång.
Äfven det ökade antalet ledsegel och dermed förenade svårigheter, som äro oundvikliga i Forbes' takling, böra tagas i betraktande.
Skulle erfarenheten bekräfta användbarheten af M:r Cunninghams patent, att refva mers-seglen från däck, och på ett fullkomligare sätt än hittills, synes gamla taklingen, åtminstone för örlogsfartyg, med tillämpning af den förbättrade methoden, ännu icke behöfva vika för nyare uppfinningar.
**) M:r Forbes' tyckes icke veta af den nya franska refnings-methoden, hvilken äfven hos oss med fördel blifvit använd, på så väl mers- som under-segel. Refseisingarne äro tillverkade med knäfring och öga, och sitta fast vid rå-leidaren. Seisingen tages igenom den i seglet långs refbandet sittande reflinan, hvarefter dess öga kränges öfver den invid rå-leidaren fästade knäfringen. Duken kommer härvid, liksom vid den omnämnda methoden att refva under-segel, att hänga lös akter om seglet. Back
Transcribed by Lars Bruzelius
Sjöhistoriska Samfundet | The Maritime History Virtual Archives.
Copyright © 1997 Lars Bruzelius.