10:e KAPITLET.
Nödfalls-händelser.
§ 125.
Man öfverbord.

(Då fartyg är till segels, eller under gång.)

Med afseende på inträffandet af sådan händelse bestämmer reglementet för flottan, att låringsbåtar alltid skola vara klara att firas i sjön, samt att båtmanskapet skall vid hvarje vaktombyte mönstras. Äfven skall till sjös alltid finnas post vid frälsarbojen akterut.

Då en man går öfverbord, bör "man öfverbord" utropas af hvem det vara må, som först uppmärksammar händelsen. Vakthafvande officern, eller den som för tillfället har befälet på däck, låter dervid genast kasta en eller flera lifbojar*) eller ändar till den öfverbordgångne, tillser att lugn och ordning bibehålles bland manskapet, låter, om behöfligt, förstärka vakten med den andra vakten, och vidtager skyndsamt de åtgärder, som erfordras för att minska fartygets fart och att fira båt i sjön. Nattetid bör frälsarbojen**) vid ropet "man öfverbord", utan vidare order fällas af den der stationerade posten, men om dagen först på derom gifven order.

I de flesta fall torde det vara fördelaktigast att först klargöra lä båt,*) som, om den är försedd med fällningsapparat, då kan firas i sjön medan fartyget ännu har fart öfver stäf.

Kurssignaler emellan fartyget och båten böra vara på förhand uppgjorda, så att båten kan erhålla tydliga order om den riktning, i hvilken den bör ro. En eller flera man uppsändas till väders att hålla utkik.

Fartygets manövrerande blifver beroende af omständigheterna. Ligger det bidevind i god manöverbris, och är manskapet tillräckligt öfvadt, förordas att gå öfver stag, brassa back på storen i vändningen, och fira båten (gamla lä båt) i sjön innan farten öfver stäf upphört. Härigenom vinnes fördelen af snabb manöver jemte den, att fartyget sjelf kommer att drifva ned emot och följaktligen närma sig såväl den öfverbordgånge, som båten; men utkikarne förlora, enligt hvad erfarenheten visat, vid dylik manöver lätt den öfverbordgångne ur sigte.

Gången af denna manöver, som likväl förtjenar utgöra föremål för särskilda fördelningar, såväl som för särskild exercis, blifver då följande:

"Lofva!" — "Klart att vända genom vind!" — "Räck store gigtåg och gårdingar!" — "Klart att fira N.N. (lä) båt i sjön!" — "Upp storseglet!" (i stället för "Halsar och skot!") — "Focke hals och skot!" — "Fira båten!" (om möjligt innan farten upphört) — "Hala akterbrassarne, brass' fyrkant akter!" (i stället för sent tagne "Loss akterboliner!") — "Loss förboliner!" etc. Bommens upphalande midskepps, förstagsegelskotens affirande, samt maöverns fortsättande föröfrigt blifver beroende af omständigheterna. Nattetid bör man i allmänhet fortfara att ligga back, till dess båten blifvit upptagen. Att derunder hålla upp två lantärnor i den riktning hvari fartyget stäfvade, då den öfverbordgångne gick öfver bord, länder till god ledning för båten.

Vid dager kan man hålla ned emot båten, gå i lä om denna och åter vända, för att få lä på samma sida som var lä, då båten firades i sjön.

Rumskots, i godt väder, lofvas till vinden och brassas back för, under det båten firas i sjön. Ledsegel, om sådana äro till, bergas derpå, hvarefter man efter omständigheterna går öfver stag eller backar sig rund, för att segla ned emot båten.

För ett fartyg med vinden på låringen och med ledsegel på fören, blefve i denna händelse manöverns hufvudsakliga gång denna:

"Lofva!" — "Fir' af stagsegelskoten, underledsegels yttre fall!" — "Fira bram- (och öfverbram-) fallen!" — "Klart att fira N.N. (lä) båt i sjön!" — "Räck lä akterbrassar!" — "Brass bidevind akter!"

Förseglen lemnas stående eller backas om behöfligt, bättre, sedan akterrårna kommit bidevind.

När farten är lagom, firas båten.

Under förhållanden, då båten väl kan vaka i sjön men man, på grund af vare sig olämpligt manöverväder, eller bristande sjömanskap och öfning hos manskapet, ej kan med säkerhet vänta ett snabbt och säkert utförande af denna manöver, är det dock bäst att, under hvilket som helst af de nämnda fallen, blott hastigt lofva till vind, brassa back akter och, när farten blifvit tillräckligt stoppad, fira lä båt i sjön. Sedan dessa, de vigtigaste åtgärderna, blifvit vidtagna, manövreras efter omständigheterna.

Går faryget under endast ånga, stoppas maskinen ögonblickligen vid ropet "man öfver bord", och backas, så att blott ringa fart öfver stäf återstår då båten är klar att firas; men den manövrerande måste dervid noga akta sig att icke röra maskinen förr, än han är förvissad om att den öfverbordgångne är fullkomligt fri från all fara att skadas af propellern. Stäfvar fartyget sjön, eller i allmänhet då det är betydlig sjö, torde det derföre vara klokast att genast gira några streck åt sidan, samt dferunder, om behöfligt, skyndsamt sätta snedsegel för att dermed stötta fartyget då båten firas.

Sedan båten lemnat fartyget bör detta styra långsamt efter och något i lä om båten, för att så fort som möjligt kunna taga den öfverbordgångne ombord.

Går fartyget åter under både ånga och segel, stoppas maskinen och fartyget manövreras såsom under endast segel, till dess båten hunnit aflägsna sig.

I hvilket som helst af ofvannämnde fall bör emellertid den manövrerande, när han hyser minsta tvifvel om att båten*) ej kan vaka i sjön, ehuru dock först efter noget öfvervägande, ej draga i betänkande att offra ett människolif, framför flera, samt såsom regel ej fira båt i sjön utan order af fartygschefen, som derföre ögonblickligen, om han sjelf ej åser händelsen, bör varskos, när någon går öfverbord.

En ytterst vigtig sak är äfven att iakttaga, det båten ej firas i sjön i otid och utan att vara fullständigt bemannad med derför afsedt manskap, samt i öfrigt klar. Så snart den första båten blifvit klargjord, bör en annan sådan klargöras i reserv.

Få äro de manövrer, som torde betinga mera själsnärvaro, förtänksamhet och sjömansblick än sådana, som afse räddandet af öfverbordgångna menniskor.

Hvad här blifvit sagt rörande manöver i ofvannämnde ändamål, gäller naturligtvis äfven i tillämpliga delar, då andra öfverbordgångne föremål skola bergas.

*) Den vanliga ringformiga lifbojen anses kunna uppbära två man i vattnet. Då endast en man behöfver använda densamma, är den beqvämaste ställningen för denne, att hafva kroppen inträdd i bojen, så att armarna hvila på densamma. Ehuru bojen är fylld med korkspån, är det dock nödvändigt att dess klädsel hålles tät, emedan densamma eljest lätt förlorar en del af sin bärighet.

**) Den s.k. "frälsarbojen" som vanligen är upphängd akterut och medelst dragning på en knapp inombords kan frigöras, antages kunna uppbära 2 à 3 man, och är försedd med signalljus som, äfven i vattnet, skall brinna i 20 minuter. För att kunna hålla sig uppe på denna boj erfodras lugn och försigtighet, att den ej må kantra. I stående ställning, med fötterna stödda på den nedersta befintliga s.k. "balansplåten" och armarne omkring stången öfver tvärstycket, är det lättast att hålla hufvudet öfver vattnet. Att vid badningar längs sidan låta mandskapet öfva sig i bruket af fartygets lifräddningsapparater, kan ej nog förordas.

*) Det framhålles af flere författare i skeppsmanöver såsom fördelaktigast att, bidevind, klargöra lofvarts båt, men ej fira denna förrän fartyget vändt, och kommit öfver på andra bogen. Omständigheterna och den manövrerandes eget omdöma kunna endast afgöra när denna åsigt kan med fördel tillämpas.

*) De flesta nationers örlogsfartyg och äfven en stor mängd passagerarefartyg äro numer, enligt lag, ålagda att under däfvertar hafva en eller flera lifbåtar, eller vanliga låringsbåtar, som, medelst luftlådor, korkfyllningar eller sprundade tomkärl, blifvit förändrade till sådana. Med dylika anordningar och en öfvad lifbåtbesättning af vakten, bör det höra till sällsyntheterna att en öfverbordgången man går förlorad, såvida han är något simkunnig.

Transcribed by Lars Bruzelius

Sjöhistoriska Samfundet | The Maritime History Virtual Archives | Seamanship | Search.

Copyright © 2002 Lars Bruzelius.