STOCKHOLM,
Tryckt hos Joh. Christ Holmberg, 1787.
Högvälborne Herr Grifve,
Öfver-Amiral,
Chef för Armeens Flotta
samt
Commendeur af Kongl.
Svärds-Orden.
Uti en tid, då Sjömans Vetenskapen vunnit stora framsteg, och då flere arbeten däruti, på åtskillige språk äro utgifne; skulle det väl synas onödigt, at uti en så liten Afhandling som denna, beskrifva den yppersta och vidlöftigaste delen däraf, som är Sjö-Manoeuvren: dock, som ingenting häruti ännu på Svenska språket utkommit; och jag dessutom af egen förfarenhet vet, huru svårt och långsamt det går, at, änskönt med Theoretiske kunskaper underbygd, förskaffa sig riktiga ideer härom: har jag trott mig göra unge Sjömän en tjenst med detta lilla Försök, som ehuru kort, gifver dem likväl anledning både i Theorie och Practique.
At tilräckeligen beskrifva denna vidsträckta Vetenskap, om den eljest kan beskrifvas, fordrade flere förfarne Sjömans handläggning och et långvarigt arbete. Jag förmodar dock, at en ung Sjöman, som har tilräckelig håg, kan af denna lilla piece draga så mycken nytta, han til en början torde behöfva, tils et bättre arbete häruti utkommer. Med djupaste vördnad har äran framhärda
Högvälborne Hr. Grefvens
Öfver-Amiralens
och
Commendeurens
Carlscrona d.
25 Jan. 1787.
Aldraödmjukaste tjenare
DAVID SJÖBOHM.
Utdrag af Örlogsmanna-Sällskapets Protocoll, hållit den 15 Januarii 1787.
Försök til et kårt utkast om Sjö-Manoeuvern, har blifvit inlämnadt til Örlogsmanna-Sälskapet, och innehåller nyttig handledning för en Ung Sjöman, hvarföre Örlogsmanna-Sälskapet önskar at det måtte befordras til trycket, som det första på Svenska Språket, tils något fullständigare utgifves.
O.H. NORDENSKJÖLD
Ledamot af Örlogsmanna-Sälskapet.
Centrum Gravitatis i et Skepp, är den punct, omkring hvilken alla Skeppets delar, med alt hvad deruppå finnes, stå i jämnvigt, uti alla Skeppets ställningar.
Denna puncten kan man anse såsom stället, der tyngderna af alla Skeppets delar, med dess lastning voro samlade.
Meta-Centrum eller Styfhets-puncten, är den puncten uti Skeppets Medel-Section under hvilken Centrum Gravitatis nödvändigt måste vara, om Skeppet skal stå rakt up, och ej falla omkull.
Rörelse-Centrum, är en punct, hvars ställe Acter eller för om Centrum Gravitatis dependerar, des af rodrets dels af vattnets effect emot bogen: är rodrets verkan störst, så vänder Skeppet sig kring en punct, som är för om Centrum-Gravitatis, men i andra fallet, tvärtom.
Segel-Centrum, eller Seglens gemensamma verkans Centrum, är den punct, omkring hvilken alla Seglens verkningar, stälde efter vinden, stå i jämnvigt.
Örlogs-Skepps längd beror uppå kanonernes antal och pundige-Tal på undra Däck. Bredden blir efter det styfhets momentet skeppet bör få, och bör ej öfverstiga 8/29 af längden, det är: mellan ⅓ och ¼:del af Skeppets längd. Största breddens ställe har varierat, men har altid varit för om midden: således har det avancerat från 3/8:del från Fören til 9/19:delar.
Om ⊕ Spantet kommer för mycket Förligt, blir Bogen för trubbig, så at skeppet seglar illa i Sjögång och stampar, samt balancerar ej synnerligen väl; kommer det åter för Ackterligt, styr det sämre, vänder långsamt, och bärgar sig illa för sjön.
Om Centrum Gravitatis kommer för långt ner i Skeppet, slingrar det, men ju högre up i vattubrynen, ju mindre slingrar skeppet: Centrum Gravitatis i et Örlogs.Skepp, bör vara vid öfversta vattulinien.
Ju längre distance det är mellan Meta-Centrum och Centrum Gravitatis, ju styfvare är skeppet. Man har af erfarenheten utrönt, at distancen emellan desse puncter ej bör öfverstiga 6 fot, emedan Skeppet då har tilräckelig styfhet i jämförelse emot den behöfvande Segel-arean.
Deplacement, är innehållet utaf den af Skeppet undantryckta vattenhålan, räknadt, antingen i Cubic-fot vatten, eller ock i skålpund, då nemligen antalet af Cubic-fot vatten är multipliceradt med 63. Denne undantryckte vatten-column, då kroppen flyter, svarar emot hela kroppens tyngd med alt hvad som deruti är.
Styfhet, är Skeppets förmögenhet, at emotstå krängning, samt efter en krängd eller lutad situation, återtaga dess rätta läge.
Maklighet, är den egenskap som Skeppet äger, at det intet rullar sidovarts, ej eller har någon våldsam rörelse Långskepps.
Väl-Segling är en förmögenhet, som et väl construeradt skepp äger, och består deruti, at det så väl För- som Bi- devind, med mera snabbhet än andra skepp, kan fortsätta resan genom sjön, och vinna i lofven.
Väl-Styrning, består deruti, at skeppet blir lagom lofgirigt och qvickt at vända.
Varaktigheten, beror dels på proportionen och godheten af virket, dels af förskutningarne af Timren, Vägare, Skär, Stockar, Berhult och den öfriga Bordläggningen, samt at de ordinaire Spanten ej afskäras genom någon Canon-Port, utan så placeras, at de på Acter och Förkant af Portarne formera Port-timren, då distancen dem emellan likväl bör blifva uniform: äfven beror varaktigheten mycket på dispositionen af Barlast, Bestyckning och amunition med mera, samt at tyngderna ungefärligen svara emot bärigheterna på alla ställen der de blifva placerade.
Seppets [!] Barlastning, beror uppå dess construction: Är Skeppet mycket skarpt, bör det barlastas med järn, för at bringa tyngd-puncten så djupt ned som möjeligt är, hvarigenom styfhets-puncten kommer högre up, och Skeppet kan således föra flera segel; ty et sådant Skepp är af sig sjelf altid rankt, och har mindre rum för Barlasten. Är Skeppet mycket flackgående, kan det Barlastas med sten, ty et sådant Skepp är altid styft af sig sjelf, och har större rum, hvarföre Järn-Barlasten, som är mera dyrbar, ej är nödig: Är Skeppet af mellan-sorten, kan det barlastas både med järn och sten, då järnet blifver underst och stenen öfverst. Barlastens myckenhet vid et determineradt djupgående, kan practice bäst utstakas, genom den til Skeppets ritning uprättade drägtighets Schalan: Exempel, sedan fartyget är färdigbygdt, och det intagit alla tilhörige Rundhult, kan man af Drägtighets-Schalan utröna, huru många Skeppunds tyngd Skeppet då väger: til denna tyngd adderar man Canonernes, Amunitions, Besättningens, Proviants Vattens, Taklings och Inventarii persedlars tyngder, summan subtraheras från Deplacementet, resten visar Barlastens vigt eller myckenhet. Barlastens sort och qvantitet bör annars inhämtas af Skepps-Byggmästaren som förfärdigat ritningen.
Innan Barlasten intages uti Skeppet, böra våghåls-plankorne vara upslagne och våghålen rengjorde, hvarefter våghåls-plankorne åter tilknapas.
Barlasten intages midskepps och lämpas sedermera Acter och För, dock observeras at större tyngd än Skeppet har bärighet på midden, blir lagd derstädes, samt mindre För och Acter, än de ställens bärighet, hvaruppå Barlasten lägges; emedan ändå mycken tyngd kommer För och Acter: Härigenom förekommes ryggbrytning, och Skeppet arbetar makligare. Härvid bör noga observeras, at Skeppet, under Barlastningen, lägges på sådan styrlastighet, at när alla tyngderna komma i Skeppet, det då kan få sit rätta läge.
Styrlastighet vil säga, huru mycket et Skepp ligger djupare Acter än För. Den är nödig för at få Skeppet på rätt kjöl under segling, emedan För-skeppet då tryckes ner.
Styrlastigheten är mer och mindre, alt efter Skeppets olika construction, och större på et skarpt Skepp, hvilket har starkare sättning än et med fyllig För- och Acter-del.
At bibehålla Styrlastigheten, bör altid tilräckelig barlast vara i förhand, så väl Acter som För, at dermed kunna bibehålla Skeppet på dess rätta Åmning, eller göra försök med hvad styrlastighet der seglar bäst. Uppå barlasten stufvas Liggarne långskepps, hvilka böra ligga lagg i lagg på tvänne underlagda Bädd-stockar, som äro uthålkade efter Liggarne, och emellan Bäddstock och Liggare sättes trekantige huggne vedträd; öpningarne fyllas sedermera med ved.
När Liggarne äro fylde, täppas sprunnen med tunna segelduks lappar, eller förtente Bläckplåtar med små hål på, hvarigenom vattnet ej så hastigt tager röta; häruppå kommer vatten-faten. För, kommer Skepparens och Timmermannens upbörder, samt en del af Constapelens. Midskepps är tågrummet, och Acter Provianten; så stufvad at alla våta varor blifva underst och alla torra öfverst. Acter är äfven Constapelens upbörd. Til så mycken bättre kunskap om dessa tyngders läge uti Skeppet, göres Planritningar öfver Vattenlagen och Provianten, emedan dessas consumtion förändrar Skeppets läge, och följakteligen dess Seglation; dessutom ser man häraf, om tyngderna äro riktigt fördelta öfver hela Skeppet.
Luften, satt i rörelse, värkar ej allenast efter dess större hastighet, utan ock efter en större mängd partiklar, som få derigenom rum på lika tid at värka. Vindens tryckningar på Seglet ökas derföre, eller förhålla sig sins emellan, som Qvadraten af dess hastigheter. Man kan säga det samma om vattnets tryckning emot Skeppet.
När nu vinden eller vattnet med en viss gifven kraft JK värkar på en Yta AB, är den störst uti en perpendiculair ställning, och efter hela KI; men deremot uti en sned ställning, som emot EF, blir dess värkan efter IM eller CK: det är lika som i förra fallet eller efter sinus af Anfalls-Vinkelen IKM; emedan KI då blifvit fördelt i tvänne krafter IM och IC, hvaraf IC är paralel med Ytan EF: och således utan värkan.
Desutom kommer en mindre qvantitet Vind eller Vatten at stöta på Ytan EF, än på Ytan AB, och det i samma proportion som Sinus IM är emot Radius KI, således blir förhållandet af Vinden eller Vattnets värkningar på en gifven Yta, som Qvadraten utaf Sinus af dess Anfalls-Vinklar; då värknings-kraften har samma hastighet.
Om nu AB, vore Skeppets kjöl, EF. Seglets ställning, och IK Vindens Direction: så borde Skeppet drifva efter Perpendiculen uppå EF, som är KN; men som Skeppet, har en mycket större lätthet at klyfva vattnet med sin Bog än med sin sida, blir Skeppets Direction efter detta förhållande, uti en linea emellan KN, och KB; och kallas Vinkelen PKB, Afdrift.
När häraf göres tillämpning uti Practiquen finnes lätt, at då Skeppet seglar Vor de vind, är vindens kraft aldrastörst, och vattnets resistance emot Bogen minst; men ju mera Vindens Direction går åt sidan, desto mera förminskas värkan af vindens kraft: Vattnets resistance som då värkar i en sned ställning emot sidan, blir större och ökas af vågen.
Segel-Arean, blir äfven förminskad i anseende til Skeppets krängning, men denna upkomne mindre värkan, blir ärsatt något derigenom; at Skeppet undflyr vinden när de seglar Vor de vind, men ökar vädrets hastighet, när det seglar Bi den vind; dessutom skyler det ena seglet det andra, i den förra ställningen och minst i den sista.
Så många sammanlagda värkningar emot hvarandra kan ej noga utsättas, endast igenom Theoretisk Calcul. Man finner ock at Skeppens afdrift Bide vind med liten fart är stort, och med dubbel större fart 3 och 4 gånger mindre, samt med 7 och 8 knops fart så när ingen; emedan vattnets resistance som samlar sig på Lä Bogen emotstår Skeppets starka tryckning under mycken hastighet, och trycker det i samma mon up emot vinden, så at skeppet blir Lofgirigt: Afdriften blir således i sammansatt proportion af Skeppets skapnad, seglens Brassning och i synnerhet skeppets hastighet.
Et Segel värkar altid på tvänne sätt uppå et Skepp, när det ej står perpendiculairt emot dess kjöl.
Ty om CD, är Vindens värkan på Seglet, exprimerad igenom Qvadranten utaf Sinus af Vindens Anfalls-Vinkel, emellan Seglet AB och Vindens Direction WC; så upkommer däraf tvänne krafter CG och CH, den ena som värkar efter Skeppets kjöl och den andra på dess sida.
Den sidvarts värkande kraften, gör at Skeppet (jemte det får afdrift) Lofvar eller faller af, alt som den är För eller Acter om Skeppets centrum Gravitatis, men den andra värkan gör at Skeppet kommer fram.
Men om Seglet AB ställning ändras emot Vinden, blir CD större eller mindre i samma proportion som Qvadraten utaf Sinus af Anfalls-Vinkelen ACV. förändras dock så, om Vinkelen ACE, eller ACV på något sätt förändras, minskas kraften CG, som är Skeppets hastighet efter Directionen af dess kjöl, undantagande, då Tangenten AV eller Vindens Anfalls-Vinkel uti seglet, är dubbet så stor som Tangenten AE, eller Seglets Brassning emot kjölen; i hvilket fall CG, som utmärker Skeppets fart blir störst: detta alt kan af Figuren utan vidare Mahematiskt [!] bevis slutas.
Uti practiquen kan likväl et Skepp ordinairt intet Brassa sina Råer mer än 45° nära skeppets Medel-linia, och ej gå närmare vinden än 67° 30': således hindrar omöjeligheten i practiquen at ärnå den fullkomlighet som Theorien föreskrifver. Man kan likväl göra, denna slutsats häraf, at desto mera en Rå blir brassad, och vindens Anfalls-Vinkel derigenom ökad efter denna princip, desto hastigare seglar skeppet utom i de händelser, då det ena seglet skyler det andra; hvilket händer enär vinden kommer Acterlig.
Härvid bör man anmärka, at då Skeppet har mycken hastighet, visar Flögen mera Långskepps än Vinden; hvilken skillnad kan vara hela 20°, och fåss, när man delar vinkelen mellan Coursen på båda Bogarna i tu, och jämför då den verkeliga vind med den synbara.
Alla Segel som stå för om Centrum Gravitatis, när Skeppet seglar och vinden kommer in på sidan, bidraga, dels til Skeppets hastighet, dels at förmå Skeppet til affallning. Seglen Acter om Centrum Gravitatis förmå Skeppet jemte framfarten på samma grund at lofva upp: Sidvarts värkan blir således i sammanlagd proportion af Seglets Brassning närmare långskepps, och dess Centri afstånd ifrån Centrum Gravitatis.
Men är seglet så Brassat at vinden backar från Lofvart, eller fyller det ifrån Läsidan; så bidrar För-Seglen at lofva, och Acter-Seglen at falla, så länge til vinden kommer i Kjöl-Direction, eller långs Råen, hvilket händer under vändningar.
Dessa principer förhålla sig på lika sätt, då vinden kommer ifrån Fören och Skeppet dejsar på Rodret.
I anseende til Seglens contraira värkan För och Acter om Centrum Gravitatis jemte det de bidraga samfält til Skeppets framfart; upkommer den Balancering som blir nödig uti Masternas ställe och ställning i Skeppets samt Seglens nyttjande; Ty eljest förlorar Skeppet i sin Seglation och drifver mycket, dels emedan Skeppet vil för mycket lofva eller falla, gira af och an, och fordrar mycket Ror, dels emedan det blir för mycket tryckt För eller Acter. Detta är ock orsaken til de besynnerliga händelser, som stagning, lastning och segels tilsättjande värka på skeppet.
Då Rodret lägges på någon sida B.D. stöter alt det vattnet som kommer långs sidan ifrån A til B deremot, och drifver Skeppets Acterdel från B til b omkring någon punct C; emedan Förstäfven går ifrån A til a; detta vattnets värkan på Rodret, är i sammanlagd proportion af Qvadraten utaf Skeppets hastighet och Qvadraten af Sinus utaf vattnets anfalls-vinkel, och då Rodret ligger på samma sätt, det är, om Skeppets hastighet är exprimerad med 3, så är Rodrets verkan 9 gånger starkare.
Denna Rodrets kraft värkar på en lång häfarm ifrån Skeppets rörelse-punkt C; ty om Rodrets värknings-kraft NP utdrages, blir äfven perpendiculairen derpå ifrån Centrum Gravitatis ganska lång.
Ju mera Rodret ligger tvärs, desto större blir vattnets anfalls-vinkel, men deremot faller Rodrets värknings kraft utdragen, närmare til Centrum Gravitatis. Lägges Rodret åter mera långskepps, får vattnet en mindre yta, at värka på, och dess anfalls-vinkel blir äfven mindre, hvilket ej kan ärsättas igenom puncten R, större aflägsenhet ifrån Centrum Gravitatis. Et medium emellan dessa ytterligheter, måste vara det förmånligaste. Bouger har determinerat denna vinkel för Rodrets största värkan til 46° 30'.
För at beqvämligen kunna styra, får Rorpinnen en viss längd, och igenom et stort Vindspel som kallas Ratt, föres från sida til sida; och kan således de mästa skepp ej utan olägenhet ge Rodret större vinkel än från 30° til 40°, hvilket är mindre än som dess största värkan fordrade, som 3 til 4, men finnes tilräckelig uti practiquen: härigenom finner man äfven huru liten kraft som Rorgängare behöfva til at göra en ganska stor värkan på Skeppet.
Om Rodrets värknings-kraft N. P., uplöses i 2:ne krafter, blir kraften som står emot Skeppets frat lika med N. J., och tiltar i samma mohn som Rodret lägges Bordvarts, ehuru den mycket litet bidrar til Skeppets vändning; emedan den utdragen faller ganska nära til Centrum Gravitatis uti perpendiculairt afstånd.
Då folket efter et särskilt tillämpat rop, använder under en samfält rörelse sin kraft, såsom vid Baassningar, Skot och Halsars undersättjande.
Är, då et Segel sättes til, eller då en tyngd lyftes från en lägre til en högre plan. Besättningen bör tilhållas at hissa hand för hand, eller med uplöpning.
När et Segel ej mera kan nyttjas, fyres fallet småningom, samt Gigtågen halas tils Seglet är nere. Stagseglen genom nerhalare; hvarvid om det blåser observeras at Skoten ej för mycket affyras.
När en Tågända är nog halad, göres den fast på något dertil gjordt Krysshult, Knekt, Krampa eller Nagel; man observerar härvid, at en Brass, Skot eller Cabel ej bekniper sig, och at vid fyrning en man med et eller tvänne slag qvar, kan beqvämligt fyra så mycket som befalles. Beläggnings-ställen och Knecktar få derföre en lämpelig skapnad coh ställning til detta ändamål.
Då man jemt eftergifver på det belaggda Tåget; igenom ricktig beläggning sker det altid beqvämligt, och tåget kan stoppas samma ögnablick, det så befalles.
Af tåget uphales på Däck, nödig Bugt Acter ut, sedan bringas Bugten från Luckan För ut, Betings-Bulten uttages, Bugten af tåget kastas öfver Betings-knegten, så at Styrbords kastas med- och Bagbords mot Solen, sedan sättes åter Betings-Bulten uti igen.
Man nyttjar Knop-stoppare och Run-stoppare: Knop stoppare äro fastbände i en järnbult uti Däck, med en knop på ändan, och dervid en svår stjert, den lägges med tåten förut på tåget, sedan tages med stjerten slag om tåg och stopparen. Runstoppare, är endera fastbänd eller med hake, at haka uti någon Ögle Bult; den lägges med tåten af Tåget, och uti slagen i Tirarne; sedermera fästes ändan med Cabelgarn.
Vil man vid vissa tilfällen at Tåget skal slira igenom stopparen, gör karlen trenne Bugter som hålles i handen, och då Tåget skal stoppas, halas de til från ändan. Runstoppare nyttjas äfven med fördel vid Halsar, Skot och Brassar, för at göra beläggningen utan affyrning och beqväm; äfven är en sådan nödig i Storluckan, i fall Tåget vil löpa ut,
Då kastas Cabellarium til Spels med trenne slag, afhålls-parten öfverst; Bommar och Bomtåg sättes i Spelet, Dreijare, Muskiler, Hand-Taljor och Sardiner böra vara i förhand; Cabellarium Sejsas på Tåget för om betingen med stoppare på om så behöfves, och vindas styft; derpå kastas Tåget af Betingen och Bugten skjutes ned i Rummet. Sedan lägges både Cabelarium och Tåget ovanpå Betingen.
Det sker med 5 à 6 famnar af Sjömans garn, 3 finger bred lagt Platting, men smalare åt ändarne. Hvilket kallas Sejsing, När den skal påläggas tages med midden et halfslag om Cabelarium, och det öfriga med slag om Tåget och Cabellarium, frammanför en Sjömanskunta, då til slut båda ändarne i hopvrides, och hålles af karlen som följer med til luckan. Sejsingen måste aftagas i tid vid luckan, eljest nödgas folket stanna i Spelet: tages Sejsingen med kryss emellan Tåg och Cabelarium, då kan Tåget ej slira, men Sejsingen måste kapas.
Det sker med en Sarvégin, som tages omkring Cabelarium och Tåget; en Dreijare sättes genom ögonen på densamma, och tilvridningen sker upåt och emot karlen, som står förom. Vid neddufningar bör altid vridas bättre til, annars blir kniprarne utan värkan.
Då Spelet är klart, sättes påliteliga karlar vid Pallarne, äfven folk med Dreijare och Muskiler at arbeta upp Cabelarium, som annars vil gå nedföre emot Däck, och beknipa sig; sedan fästes Tåget vid Cabelarium med Sejsingar och knipare, hvarefter folket får gå omkring i Spelet.
När Ankaret är upvindat, så at röringen är öfver vattnet, går en karl ned på det samma, och tar katthaken, hvars Gina är nedskakad til vatnet, och hakar den i Röringen, så at Ginan blir utan slag, och haken utåt: Besättningen halar sedermera uti Katt-Ginan til Ankarröringen kommit under Krahn; emedlertid stickes efter behof på Tåget, och altid igenom en stoppare, i fall katten skulle springa, Penter-linan som går igenom Krahn-balken, tages sedan igenom röringen, inifrån utåt, och belägges med rundslag och Bentsel på, katten uthakas och hakas i Galljonen.
När Ankaret är under Kranen, stöttas det först med Boyrepet, på det sättet, at Boyrepet halas väl styft och belägges; sedan tages nayningen låss på Ankarstroppen, (denna stropp är en svår tross, som är stucken med ena ändan på Flyna som et Boyrep, och i andra ändan är en kaus,) uti kausen hakas et eller 2:ne Förtakel, och dermed lyftes Ankaret så högt upp som man vil hafva det: skulle ingen sådan Ankar-stropp vara på Ankaret kan Penterhaks-Linan nyttjas; vid dess hake är en stjert; med nämde hake söker man at fiska indre kanten af Flyet, dermed, at man bringar haken på förkant med stjerten, då vattnet förer den på Flyet: Förtaklet hakas uti kausen och sedan kipas Ankaret upp, så högt man vil: När Ankaret är upkipat tages Rust-Linan, (som är med dess ena ända fast omkring en Pålare på Backen,) om Läggen och belägges, då Taklen uthakas.
Det sker med därtil gjorda Trädproppar, som isättjas då ej något Tåg är i klyset; annars klädes Tåget med Sarfving uti Conisk skapnad utanför klyset med Spetsen åt skeppet och taljas styft: det sker at undvika skamfilning på Tåget, och at ej få vatten genom klyset.
Med et Löståg tages åtskilliga slag, om Mast-Tåppen och Stång-Foten, och sedan kryssas; detta styrker Lång-Salningarne och hindrar Esselhufvudet at arbeta sig loss.
Borgen är af samma svårlek, som et Undervant, med et öga på ena ändan samt pyntad på andra ändan: den smyges om Råtten, går ned genom Björnhålet, upp på förkant af Råen igenom björnhålet igen, omkring Råtten; på samma sätt förfares på andra sidan, sist göres sladden fast, och parterna ridas tilsamman.
Då man medelst Rodrets läggande åt Lä, i den mon uplofningen skal ske, bringar skeppet ännu högre up i Vinden; hvarigenom vindens anfalls-vinkel blir förminskad.
Är Rodrets contraira verkan uppå skeppet emot Lofva; och sker derigenom at Rodret lägges åt Lofvart: Man kan äfven få skeppet at falla medelst Seglen, eller göra det beqvämare dertil, igenom Lastning och tyngders flyttning.
Då Skeppet lofvar och faller ymsom; det händer, dels igenom elak balancering emellan Seglen, dels igenom elak styrning. Et godt Skepp girar icke mycket då det drifver, eller då Seglen äro rätt brassade på mast.
Det är när Råerna brassas så mycket in på ena sidan som är möjeligit, och är gemenligen 4 a 4¼ streck, samt vindens anfalls-vinkel 1½ a 2 streck. Om Under-Råerna skola Brassas väl, böra Cardelerna vara helt nära hvarandra, Qvarters-Blåcken nära midden, och Gigtågs-Blåcken på 4:delen af Råen, samt Råen til sin högd, svara emot insvigtningen. Lofvarts Tåpplänta, Gigtåg och Gårdingar samt Racken, böra vara väl afskakade, och Bolinen halas på samma gång som Lä-Brassen; Märs-Råen blir något mindre inbrassad än under-Råen, och Bramråen än mindre; medan då Skeppet kränger de öfriga Seglens bruk göra större vinkel emot vinden, än de undra.
När vinden är rummare än Bi de vind, hales Lofvarts Brass; hvarvid observeras, at vinden altid får en tilräckelig anfalls-vinkel, som ifrån 2 streck proportionaliter bör taga til, och Bolinen fyres efter upbrassningsmån; är vinden mycket Ackterlig, skola Seglen på Stormasten brassas mera up än på Fockmasten, för at ej taga för mycket vind af Förseglen.
Är, när et Segel brassas så, at vinden gör sin verkan från Fören. Man brassar seglet mer och mindre, alt som man vil at endera sidvart- eller kjöl-Direction skal vara störst, eller som balanceringen seglen emellan det fordrar, om ej skeppet under upbrassningen skal lofva eller falla för mycket; och som anfalls-vinkelen vid dessa tilfällen blir stor, är ofta nödigt i hårdt väder at sätta på Märsseglen något. När Focken i storm vid upgiring genom Sjöhäfning eller elak styrning kommer på Mast, eller vinden genom dess hastiga och osedda förändring kommer från Fören, är fara för Master och stängers bräckning: genom mycken upmärksamhet undvikas sådana olyckor.
När man byter om Segel ifrån en sidas brassning til en annan: Blåser det hårdt, böra de lösa Brassarna då vinden fyller i Seglet försigtigt fyras; Reftaljor, Gigtåg och Gårdingar, Lä-Segels skot, med mera böra vara loss.
När Seglet så brassas at vindens anfalls-vinkel försvinner, eller at vinden blåser långs Råen. Då uti Manoeuvern fordras at seglen bli lefvande til mer eller mindre mån, sker det endera at Bolinen fyres, eller något litet på Lofvart-Brassen uphales. Stag-Seglen och Messan blifva lefvande då Skoten affyras.
Då Råerna brassas tvärts, och efter vinden.
Då man med Rodret, bringar Skeppet så högt i Vinden, at alla Segel blifva lefvande: det sker vid Lodningar och Båtars ankomst, samt vid alla tilfällen, då man vil at Skeppet skal hastigt mista sin fart, och ej vil, eller ej har tid, at minska segel.
Kallas det ställe, hvarest mycket och ojämt uptagit Segel gör Refvet så tjockt, at seglet ej kan komma dickt til Råen.
En stropp Splitsas om Råen tätt inom Gigtågs-Blåcket, uti hvilken stropp inbändes en Kaus, hvaruti hakas det dubbla Stot-Talje-Blocket; och en stropp smyges om Råtten, hvaruti änkla Blåcket af Stotaljan hakas. Då Stottaljan skal nyttjas sättes den til i Lofvart, och Taljas styf.
Då Nock-Taljan i Lofvart hakas styf i Röstet Ackter ut; och nyttjas at styrka Brassen under Storm-Manoeuvrer.
Då en Talja hakas uti Kausen nere vid Skothornet til Lofvart, och sättes styf Ackterut.
Då ifrån Lä, Rorpinnan föres något litet up til Lofvart.
Då Skeppet sackar Acterut. När uti Manoeuvern denna Skeppets rörelse förefaller, gör Rodret altid contraire verkan.
Då Styrmannen eller Officeraren tilsäger Rorgängaren, huru Skeppet skal styras, kallas det Varsko. Bi de vind, står den som varskor til Lofvard, och ser på Vimpelen eller Flögen, samt om Stormärsseglets lik i Lofvart börjar lefva, eller står för fullt; då han ropar efter omständigheterna, intet högre, rätt så, Vackt för affall eller intet lägre. Han bör tilse at Rorgängrarne gifva vid detta tilfälle litet Ror, och sjelfve se på styrningen och seglen. Om en viss Cours skal styras efter Compassen, sker varskoningen med Styrbord, Bagbord eller rätt så. Är vinden på sidan, tar Skeppet vid detta tilfälle litet ror, men uti storm, kasta de svåra sjöarna Skeppet ofta upp i vinden, för hvilken händelses undvikande den aldrastörsta upmärksamhet bör vara på styrningen. För de vind varskos på samma sätt, men gemenligen fordrar Skeppet då mycket Ror, och bör det ej ligga stilla, utan vara i ständig rörelse at möta Skeppets girningar med lika ror på ömse sidor.
Et Örlogs-skepp bör derföre hafva utvalda Rorgängare, som styra med minsta Ror som möjeligit är; hålla Skeppet i ständigt tvång, och genast se då det vil gira, på luften, Seglen, Styr-Flögen eller Vimpelen. Varskoningen bör också vara precise och en controll på Rorgängarne, eljest blir Skeppets Cours felaktig, och många olyckshändelser förefalla.
Då affyres Skot eller Hals (småningom om det blåser,) och Gigas med Gigtågen tils Skot-Blåcken äro en famn ungefärligen öfver Relingen.
Det sker med Sarfving, som endast är gjord dertil, i form af Platting; denna lägges med täta slag emot tåten, och med Muskila tilbultas; härmed continueras med flera Sarfvingar, så långt man åstundar.
Ibland lägger man slabbtåg åfvanpå.
Det sker antingen ifrån Ankaret et stycke upåt Tåget, innan det fälles, då oren botten befares; eller uti Tidvatten, för Skeppets sida och skägg; härtil nyttjas gammalt 3 à 4 tum tjockt lös-tåg, dermed tages slag omkring Tåget, emot tåten, tätare eller glesare, och det så långt man anser nödigt.
I vackert väder, öpnas Stopparne och man låter några famnar i sender löpa ut, samt stoppar up imellanåt; I hårdare väder, förfares et par stoppare i sender, och sålunda utstickes så mycket af Tåget som ärfordras: Flera stoppare nyttjas, om Coultien är rätt hård. I hårdt väder nyttjas Tåget til dubbel Beting, på det sättet, at Tåget kastas äfven til Actersta Betingen; hvarvid i akttages, at tilräckeliga stoppare påläggas, så väl För om Betingarne som emellan dem, innan det kastas til den Actersta; sedan kan man sticka med beqvämlighet.
Men ligger Tåget til Actersta Betingen, måste tilräckeliga stoppare påläggas För om Betingen, samt Tåget försigtigt kastas från Actersta til främsta Betingen, och sedan til den Actersta. Derpå stickes, på sätt som förut är nämt.
Då förfares stopprarne på Tåget så mycket, at då de tagit styft, den delen af klädningen på Tåget, som varit skamfilad i klysen, går ut.
Det kan ske antingen för eller sedan man Ankrat.
Förr än man Ankrat; stickes Boijerepet af Boijen, och på Varpankaret: Vid ankring fälles först Varp-Ankaret, och då Boije-repet tagit styft fälles svåra Ankaret.
Sedan man Ankrat; tages Boijen up och afstickes, Varp-ankaret påstickes i dess ställe, så ros ut, under det man fyr något på Varp-ankarets Bojrep; svåra Bojrepet ros väl styft innan Varp-ankaret blir fält.
Då tages tvänne stycken Plank-ändar, på hvardera af dessa bäras 4 stycken hål, och naijas vid hvardera Flyet.
Lycke-Varp utföres således; Barquasen göres klar på det sättet: At Cablar nedskjutes, de svåraste öfverst och de svagaste underst, sladdarne lämnas Acter ut hvarmed steken bändes, Rodret aftages och en bräda lägges tvärs Acter, hvaruppå Varp-ankaret nedsättes, så at stocken kommer at stå lodrätt utom Acter-stäfven och fångas vid Actersta ringen; sedan ros ut i den direction man vil hafva Varpen, hvarunder steken bändas, Cabelen stickes på Varp-ankaret, jemte Boj och Bojrep, Bojrepet lägges väl klart upskutit åfvanpå Bojen: när Barquasen kommit uppå det stället der Varpen skal fällas, vändes Barquasen så, at stocken af Varp-ankaret visar åt Skeppet; fångningen kapas och Ankaret bringas öfver Relingen med tilhjelp af spakar efter et rop; sist kastas Bojen ut. Barquasen far om bord och Sladden intages Acter på den contraira sidan af fallningen, om Varpen skal tjena til spring; annars tages den in förut.
Fast-Varp sker på lika sätt endast de svåraste Cablarne skjutes ned i Barquasen underst, och de svagaste öfverst; ty de svåraste böra altid vara närmast Ankaret, äfven blir då sladden qvar om Bord.
Då stickes en Cabel på Tåget för om Klyset (eller på Cabelen, om Skeppet ligger derföre.) och sladden tages in Acter, samt kortas på, under det man fyr på För-Cabelen eller Tåget.
Då et Skepp Manoeuvrerar, måste seglens handterande ske med aldra största hastighet, hvarföre Folket bör vara väl fördelta: alla Segel palmas eller löpas up, til hvilken ända alting bör skära väl; äfven är angelägit at Folket vänjes til aldrastörsta tystnad, och allenast få röster höras i Skeppet. Dessutom fordras noga kännedom af Skeppets egenskaper vid rullning, stampning, och slingring, om det tar stor eller liten sväng, dejsar häftigt, ligger på Rodret, lofvar eller faller lätt: utom kännedom af alt detta, blir all Manoeuver ofullkomlig, och ändamålet vinnes ej, som är, med största hastighet röra Skeppet huru och hvart man vil.
Seglet göres klart, och vindas på Tåget tils det visar stagsvis, då pall sättes medan Folket äntrar up och göra loss alla 3 Märsseglen, Fock, Mesan, Klyfvert samt F. S. S. Segel; Seglen stötas ur Märsarne, skotas före och hissas, Ligger Skeppet för Bagbords Ankare, faller man hälst Styrbord öfver, och tvärtom, til hvilken ända Förmärsseglet brassas in om Bagbord, Magerman hales utom styrbord, Klyfvert, och För S. S. Segels Skot bräckes up om Bagbord: Därpå vindas åter i Spelet, (hvarunder Boyen fiskas;) då Tåget är upp och ned, passas på god gir, och vid Ankarets lättning lägges Rodret emot fallningen eller Styrbord om Bord; när Märsseglet ej mera bidrager til affall, brassas det om, Rodret lättas och lägges öfver om Bagbord, til skeppet kommer inemot Coursen, då det stöttas, och Seglen ställas efter vinden.
Är mycket djupt, eller frisk vind, at det blifver svårt at få hem Ankaret, hales-Mesan ut, samt med skeppet drejas up i vinden, tils Ankaret kommer för klyset; härtil erfordras dock rum: annars får Märssseglen löpa på rann tils Ankaret kommer för Klyset, då det kattas och kipas.
Om Ankaret fattat så hårdt, at vindning i Spelet jemte Taljor på Bommarne ej äro tilräckelige, kan et svårt Blåck najas under Bogsprötet, Bojen afstickes, Boj-repet inskäras derigenom och lägges det äfven til Spels, eller ock sättes talja deruppå.
När et Ankare är i lättning, bör altid Ankar-Taljan vara på, i fall Cabellarium skulle springa.
Seglet göres klart, och af tåget invindas så mycket at det visar stagsvis, då pall sättes; Folket äntra up, göta [!] loss alla 3 Märsseglen, Klyfvert, För S. Stag-Segel, Fock och Messan, Seglen stötas ur Märssarne, skotas före och hissas, jemte Klyfvert och F. S. S. Segel; skal Skeppet falla Styrbord öfver, brassas Förmärss-Seglet in om Bagbord, Acter-Seglen in om Styrbord, Klyfvert och Förstång S. S. S. Skot bräckas up om Bagbord, Magerman hales ut om Styrbord, samt Stormärse Bolin om Bagbord. Sökes åter Spelet, och Bojen Fiskas; när ankaret ej har mera hållighet, lägges Roret mot fallningen Styrbord om Bord; då Skeppet fallit af, och Acter-Seglen taga fult, brassas förseglen om, Rodret lättas, Seglen ställes efter vinden, Ankaret kattas och kipas, Fock och Mesan tilsättas med flera nödiga Segel.
Under det Tåget vindas stagsvis, föres Varp ut eller Cabel i land, något förligare än tvärs, på den contraira sidan af fallningen, och sladden tages in acter, samt kortas styf. Seglen sättes til, och brassas, som då Skeppet skal gå til segels Bi de vind. Sedan vindas tils Ankaret, ej har mera hållighet, så springet kortas än ytterligare styft, Roret lägges mot fallningen, Ankaret lättas; och när Skeppet fallit så mycket af, at Acter-seglen tagat fullt, Brassas Förseglen om, Roret lättas, och springet kastas låss i det at Förseglen taga fult. Skulle Skeppet ligga för Cabel, sättes Springet på den samma, nödige Segel tilsättes samt ställes efter vinden, under det För-Cabelen fyres och Acter-Cabelen kortas in: Då Skeppet visar efter Farvattnet, alla Segel tagit fullt och skeppet skjuter fart, kastas Springet låss, både För och Acter-Cablarne hämtas om Bord.
Seglens Brassning vid tilsegels gående, grundar sig på 6:te principen af tredje Capitlet. Roret lägges emot fallningen, emedan Skeppet, (hvars första rörelse är at dejsa,) blir äfven derigenom kraftigt tvingat åt den sidan man vil; men är stark ström från Fören, förhålles tvärt om.
Man kan vid alla dessa tilsegels gående, beslå Märsseglen med stotgarn, som böra gå utaf af sig sjelfva, och hissa Råerna. Vid detta tilfälle bör en karl vara på Råen, som låssar eller afskär de svårare garnen, eller beslags-banden, (som äro på midden,) när seglen Skotas före; hvilket sker vid samma tilfälle som förr är nämt, efter rymden, bottnens hållighet och vindens force.
Härigenom blir Manoeuvren skyndosammare vid alla tilfällen; i synnerhet, då Skeppet genom Ström eller Varp genast kan göra fart. Råerna brassas föröfrigit som förr är nämt.
Är stormen och sjöen så svår, at båda Ankrarne omöjeligen kunna vindas hem, och Farvattnet trångt: Refvas och svigtas Underseglen, samt beslås med stotgarn; under det at ena Ankaret med försigtighet vindas hem, och det andra Tåget taljas in, samsas kring Betingen och lägges til fast Beting: då det invindade visar up och ned, sättes spring på det andra ankarets Tåg, som skeppet ligger före, Råerna brassas som förr är nämt, Tåget stickes ut, Springet kortas in acter, Rodret lägges mot fallningen, det hemvindade Ankaret lyftes; och när skeppet så mycket fallit af, at det kommer til Bi de vinds Coursen, utstickes Tåget med Vakare på; det hemvindade Ankaret arbetas på sitt ställe, Fock och Mesan tilsättes, samt Seglen lämpas och ställas efter Coultien, vinden och Coursen. Borg-Brassar och Skot kunna då vara nödvändiga.
Är det på öppen Redd, och så, at man har tilräckeligit rum, vindas båda Ankarne hem; men mycken försigtighet bör då brukas vid påsejsningen och pallarne vid Spelet, för at undvika skada på Folket, som vinda och följa kniprarne på Tåget.
Blindråen trissas om, Halsar och Skot halas igenom på andra Bogen, Lof-Brasserna sättas styfva, och klykorna halas in i Merssarne, under det fulla Segel hålles, at skeppet får god fart; derpå lägges Rodret något i Lä, (enligt 8 principen af 3:dje Capitlet) Lä Focke-Skot kan äfven något fyras; När seglen börja lefva eller något förr, kastas F. S. S. Segels och klyfverts Skot lösa, äfvenledes de öfriga Stagsegels Skoten för om Stormasten, och Rodret lägges dickt i Lä; samt halas på Lofmärse brass i det Lä-märse brass och magerman affyres. Så snart Förseglen åter börja fatta vind halas de tilbakars, äfvenledes förfares med Focken som med Märsseglet om Skeppet är trögt at gå öfver; när Focken kommer på Mast stickes up halsar, och Stagsegels Skoten tagas öfver; när vinden kommer rätt från Fören, lossas Acter-Bolinerne, Acter-Seglen brassas om, samt skärpes Bi de vind, då äfven Store-Hals ryckes under och Rodret stöttas, samt Bardunerne sättes styfva; när skeppet fallit 3 a 4 Streck, eller flera, efter omständigheterne, brassas Förseglen om, samt Focke-Hals ryckes under; och då Skeppet börjar Lofva, skärpes Bi de vind För, klykorne utsättas, och Lo-Bardunerne sättes an på andra Bogen.
När Förseglen börjar lefva, tar man bort genom Stagsegels-Skotens fyrning, och Förmärsseglets upbrassning, all balance emellan För- och Acter-Seglen, samt ger Rodret dess största verkan; emedan farten sedan börjar taga af. Acter-Seglen brassas om, när vinden är från fören, ty de gå då om af sig sjelfva, och Store Hals kommer lätt under. När man är säker at skeppet vänder, brassas Förseglen om, på det Skeppet onödigtvis ej må falla för mycket eller för länge ligga utan fart. Skulle Skeppet vid uplofningen börja stå stilla, bör Rodret läggas midskepps; och om Skeppet dejsar, lägges det på andra sidan.
Är Skeppet trögt at vända, kan äfven krysseglet brassas om något förr, än Seglen på Stormasten. Sker vändningen med refvade Märssegel uti Hål-Sjö, passas på smult-sjö. Magerman får då ej fyras, ej eller Lä Skot af Focken förr än den är väl lefvande.
Gigas och Gårdas Storseglet, äfven gigas Mesan, samt Acter-Seglen hålles lefvande, under det lägges Rodret lofvart om Bord; då vinden kommer något Acterligare an tvärs, stickes up Fockehals, samt Förseglen bres eller brassas efter vinden; när Skeppet passerar vinden, brassas Acterseglen Bi de vind, Mesan hales ut, samt Rodret avancerar så småningom tilbakars; När Acterseglen taga fullt, brassas Förseglen Bi, och stöttas med Rodret.
Gigas och Gårdas Storseglet, äfven gigas Mesan, under det brassas Förseglen förkirt och Acter-Seglen tvärskepps; då Skeppet börjar dejsa, lägges Rodret i Lä, när vinden kommer sjöns från Actern, brassas Förseglen up at ge Skeppet fart lystra Rodret; då Skeppet passerar vinden hales Mesan ut, Acter-Seglen skärpes Bi de vind på andra bogen, samt rodret går öfver; när Acter-Seglen taga fullt, skärpes Bi de vind För.
Detta sättet är förmånligt, då man hastigt för grund eller Skepp, nödgas vända För de vind, eller då Lofvarts ström eller stark dyning, förhindrar Skeppet gå öfver stag, och man vil förlora i vinden det minsta som är möjeligit.
Med et Storsegel; då gigas och gårdas store skot, För S. S. Segel hissas, och rodret lägges lofvart om Bord; när vinden kommer Sjöns från Actern, lossas Bolin, Store Hals stickes up försiktigt; ej fortare än Gigtåg och Gårdingar blifva halte, och Acter-Råerne brassas om, För S. S. Segel halas ned; och då Skeppet passerat vinden, ryckes store skot före, under det Gigtåg och Gårdingar fyres efter, då äfven Acter-Råerne brassas Bi de vind; när Skeppet kommer emot Bi de vinds strecket ryckes halsen under, med detsamma man fyr försiktigt på Gigtåget; när halsen är underryckt, hales af Skotet hvad som fattas eller blifvit affyrt, Bolinen hales ut, samt Lofvarts Brassarne sättas väl styfva, hvarunder Rodret avancerar Midskepps. Sist brassas Förråerna Bi de vind. Ligger Skeppet enbart för Mesan, Gigas och Brokas den, För S. S. Segel hissas, Rodret lägges Lofvart om bord, samt Acterråerna hålles efter vinden; då vinden kommer sjöns från Actern, hales F. S. S. Segel ned, Acter-Råerne brassas Bi de vind, och då Skeppet passerat vinden hales Mesan ut, och För Råerne brassas om, samt Rodret blir liggande i Lä.
Rodret lägges Lofvart om bord, Mesans skot affyres och för S. S. Segels skot bräckes up til Lofvart; hjelper ej det, gigas Mesan, Acter-Seglen brassas lefvande; lofvar Skeppet likafullt, brassas Förseglen hastigt förkirt, Rodret lägges för deisning samt klyfverts och För S. S. Segels skot bräckes up til Lofvart så mycket det är möjeligt, eller halas ner; hjelper ej det, kan Skeppet ej hindras at gå öfver, utan lägges på andra bogen, då det är i Escader, eller går runt om då dertil är rum.
Man brassar på stång med kryss-seglet, då skeppet skal något förlora af sin fart.
Med Kryss-seglet och Förmärs-seglet, när Skeppet skal förlora hela sin fart, och vara beqvämt til affallning. Med Stormärss-seglet enbart, när Skeppet skal drifva tvärs, och vara balancerat.
Med alla segel på Mast, när det skal drifva och dejsa.
Man nyttjar Stormärsseglet på Mast i Linie, för at göra sin Manoeuver synbar för eftersta skeppen; äfven vid upbrassning til Lofvart om et annat Skepp; deremot Förmärsseglet på Mast, när man vil ligga i Lä om et annat skepp, för at drifva mera och hastigt kunna falla af.
Som mycken magt ligger derpå, at Skeppet håller sig altid uti Linie, beror det uppå befälhafvarens goda urskillning, at hålla den Cours, som bäst befordrar Linien, och ej ökar andras fel. Han bör noga känna alla de andra Skeppens seglation, för at öka och minska segel i tid; eljest blir för stora öpningar och felen ökas Linien utåt: Skeppen i Flåttan komma i ständig olikhet, och ledrarne få då oftast brassa up. För at hålla fasta segel, gör tilfyllest at fyra eller hala et stagsegels skot, fyra en Bolin, Brassa krysseglet lefvande, men aldrig utan nödtvång Back; och om dagen, gå heldre til Lofvart än Lä om framföre gående skeppet tils farten är stöttadt. Det är högst nödvändigt, men ock lätt med godt öga, at genom föregående Skeppets Råer och Acter-skeppet, jemförde mot egna Råer, se det minsta Skeppet ökar eller minskar sin distance, och derefter lämpa föregående Reglor. Man kan äfven observera distancens förändrande, genom Vinklarnes tagande med Octanten, äfven som då längden på en Mast är gifven at veta precisa afståndet.
Är Skeppet Lofgirigt, brassas altid Förseglen skarpare Bi de vind än Acterseglen; är det fall girigt contrairt: Annars kan man äfven hindra Lofgirigheten med forsare För än Acter-segel.
I vändningar, då Skeppet är mycket Lofgirigt, bör För-seglen ej förhastigt brassas om; men är det fallgirigt, kan ombrassningen För, ske skyndsammare, än enligt hvad som är nämt tilförne om vändande genom vinden med et skepp.
Rodret lägges Lofvart om Bord, Storsegel och Mesan gigas, Acter-Seglen hålles lefvande och Förseglen brassas efter vinden; När Skeppet kommer på sin Cours, brassas Acter-Seglen äfven efter vinden. Skal Manoeuvren ske hastigt, måste Förseglen brassas förkirt; för öfrigt sker det lika.
Då brassas Förseglen lefvande, och Acterseglen skarpt Bi de vind, under det Rodret lägges åt Lä; när skeppet kommer Bi de vind up, skärpes Bi För. Skal Manoeuvren ske hastigt, måste För-seglen minskas och Rodret hastigare läggas åt Lä.
Detta sättet är förmånligast, då skeppet ej skjuter stark fart; är farten stor, bidrager Rodret härtil tilräckeligen.
Gayarne sättes väl styfva i Lofvart, och Blind-Råen trissas så mycket man kan i Lä, sedan göres klyfvaren loss, Lejdare, fall och inhalare lossas, Seglet hales ut på Bommen i proportion efter Coultien, Lejdaren sättes styf, och skotet hales igenom i Lä: så hissas, under det Skotet försiktigt fyres; när seglet är uppe belägges Fallet, sist hales Skotet an och belägges.
Seglet göres oss, äfven nerhalaren, och hyssas på uphalaren, i proportion af Coultien, så sättes uphalaren fast, Lejdaren sättes styf, hals och skot, hales an; Seglet hyssas under det man fyr på skotet, när seglet är nog hissadt, belägges fallet, sist hales skotet an och belägges.
Den andre Stagsegel tilsättas på lika sätt, endast man observerar, at de löpa på standare, som beständigt stå fast, då deremot förenämde Segel löpa på Lejdare, som förfares.
Råen ställs i kryss, efterses at Brassarne äro styfva, Seglet göres loss ifrån Nocken til Racken, Skoten ryckas före, Reftaljor och Gårdingar afskakas, Brassarna fyres, Seglet hyssas up och ställes efter vinden, sist hales igenom Tåppläntor, Reftaljor och Bramskot om det är Märssegel.
Vid alla Rå-segels tilsättjande observeras, då man seglar Bi de vind: 1:o At Lofvarts skot hales först före, sedan Lä Skot; hälst om det blås något. 2:o At Lä Brassen lossas och Lofvarts Brassen fyres under det Råen hyssas, så at Seglet ständigt hålles något lefvande. 3:o At Bolin hales ut och sedan på Lofvarts Brassen hales så mycket up, at Råen visar en mån Akterligt om den näst undra, samt det lösa af Lä Brassen hales igenom och belägges.
Brassar och Tåppläntor sättas styfva, Seglet göres loss från Nocken til Racken, Gigtåg och Gårdingar affyres, Gigtågen ej fortare än Halsen hales under, om det blåser, då halsen är under, ryckes Skotet före; Råen brassas dickt Bi de vind under det Lofvarts Brassen försiktigt fyres, at ej Råen löper långsskepp, sist hales Bolin ut, det lösa af Gigtåg och Gårdingar hals igenom.
Seglas mer eller mindre rumskots hales ej Bolinen, ej eller halsen dickt under.
Brassen hales i Lä, och Garden i Lofvart, Gigtåg och Brok lossas, Drängen hales, Skotet ryckes före och belägges.
Back- och öfver Lä Segels-Spirorne utsättas: den första genom handkraft och Talja, sedan under Lä-Segels Skot är inskurit genom et stjertblåck smygit om dess yttre Nock, och et af Förtaklen ihakat uti en stropp, ungefär mitt på Bommen. Den senare genom handkraft, sedan på dess yttra ända äro smygde tvänne stjert-blåck, et på öfverkant, det andra inom och på underkant; under Lä-Segels yttre Fall inskäres genom et stjertblåck som är fastgjordt i Stäng-Vantet, och derifrån igenom understa Blåcket på spiran; Öfver-Lä segels yttre Skot går genom öfra Blåcket af samma spira och fästes en knäfring vid Skotet fram för Blåcket, (om öfver Lä-Segel ej skal tilsättas) båda ändarna gå ned på Däck. Under Lä-Segel föres på Backen och lägges klart. En half Rå slåss på från yttersta Nocken, och yttre fallet stickes på midden, samt det indre inskjäres genom et Blåck under Märssen och vidare genom et stjert-blåck på förkant af Fockråen och påstickes i Fall-Lodran på Seglet; yttra och indre Skot påstickas, det förra med inhalare derpå; äfven göres en Bekajare fast på Acterkant af Seglet och ytterkant af Råen. Focke topplänta i Lofvart hales och sättes styf, yttra Skotet ryckes före, under det yttra och indra Fall hyssas, sist hales indre Skotet och belägges.
Seglet slåss under en hel Rå, Bekaijaren inskäres från Ackterkant af indre nocken genom en kaus på yttre stående Licket, samt sedan genom en annan kaus på indre Skothornet. En man skickas up på Märs-Råen som inskjär öfver Läsegels fall; först genom et stjert-blåck under Bramsalningarne och sedan genom Blåcket på Märss-Rå Nocken, skakar det så ner i Däck; på förkant af Focken, sedan slås fallet på ⅓:del af Råen från indre Nocken; yttra och indra Skot påstickes, indre Skotet fångas vid Fallet, samt Fallet naijas ut åt indra Nocken af Råen. Märse Tåpplänta i Lofvart och Gigtåget i Lä, halas och sättas styfva: så hyssas på yttre Skotet och Fallet, under det en man på Fock-Råen håller fallet emellan armarna, at Seglet ej får blåsa förut; när seglet kommit up til Fockråen, göres najiningen låss och Seglet hyssas, sedan karlen styrt Lä-segels-Råen på Acterkant af Märsseglet och under det han förfar Lä-segels indre Liket uti sina händer, at altid hålla Råen på Acterkant fri från Bolins sprutorne, och Reftaljan samt vinden utur Seglet. Skotet hales under tiden småningom före efter omständigheterna, tils in emot Seglet är uphyssat, då det ryckes dickt före, sedan indre Skotet.
Seglet göres loss, och hänger mäst, dock skoten något halta: nyttjas bäst För de vind. Bide vind tages in det Lofvarsta Refvet, Råen trissas så mycket man kan i Lä och Gaijarna sättas styfva: likväl kan man i rätt vackert väder och smult sjö undvika Refning, men måste då hala på Tåppläntan i Lofvart så mycket at Lofvarts-skotet ej tar för mycket vatten. Uti Skothornet hänges tyngder.
Vater-Blindan bör ej nyttjas nattetid vid lands angörande eller uti Escader och convoy.
Då Focken ej kan brukas, är Vater-Blindan tjenlig at läntsa före.
Skuf-Blindan tilsättes som et Märs-segel, och nyttjas hälst Vor de vind och för en sleur, men kan nyttjas Bi de vind, då det ej går hög sjö.
Skuf-Blindan kan nyttjas närmare Bi de vind än Vater-Blindan, och på Lofgirige skepp uti smult Sjö och vackert väder, sätter jemnvigt emellan Seglen, och bidrar til Skeppets välsegling; Denna skymmer ej eller undan Horizonten som Vater-Blindan gör.
Yttre fall och Skot fyres, jämte något af indre fallet, och hales på indre indre [!] Skot och indre Liket til det kommer in på Backen, Bekaijaren nyttjas härvid efter omständigheterne; kommer en hastig by, kan man fyra loss yttre Fallet och hala på Bekaijaren som går ifrån Nockken, då seglet gemenligen kan stå til utan fara tils man hinner bärga det.
Fallet fyres och Bekaijaren hales på tils seglet kommer ner på Fockråen, då yttre Skotet fyres och hales då äfven ned på inre Skotet, (som altid blir på förkant af Fockråen) til Seglet kommit i Däck.
När Lä-Segel äro bärgade, afstickes Fall och Skot, Seglen beslås, Läsegels godset skjutes uppå Nockarna och Naijas.
Fall, Lejdare och uthalare lossas, Skotet fyres litet, och hales på inhalaren tils Seglet kommer på half Bom, då göres ut- och in-halare fast, Lejdare och Fall sättas styfva, Skotet hales an och belägges.
Fallet lossas, Skotet fyres försiktigt om det blåser, Nerhalaren hales på til Seglet är nere, då det beslås.
Bolinen lossas, Fallen fyres och Gig-tågen hales, under det Reftaljor och Bramskot blifva på Däck öfverhalde, hvarunder hales på Lofvarts Brass, så mycket at Seglet blir lefvande; när Tåppläntorna tagit styft är Råen nere, då Reftaljorna hales före, först i Lofvart sedan i Lä i proportion af Refven som skola intagas; Brassarne och Fallen sättas väl styfva och belägges, Folket äntra up, taga Refsejsingarne i händerna, och hala Seglet åt Lofvart, medan karlen på Lofvarts-Nocken tar stickbulten loss, skär den in från Acterkant åt fören genom Reflodran och haler den dickt up, samt sedan med jämna slag så at den ej kan beknipa sig, gör ändan fast med 2 à 3 halfslag, sedan lägges stickbulten på i Lä och Folket börja Refva med lika- och Slät-Duks uptagande från Nock til Nock, samt lägga hvart Varf under Bröstet, hvarigenom kalfvar undvikes, Refbroken lyftes äfven slät up och höljes med Seglet. Högsta makt ligger också deruppå at knoparna på Refsejsingarne blifva dikt tilhalte på förkant och seglet tätt til Råen på Acterkant; första Refvet mitt under Råen, på det de sista Refven altid må skyla de första; knopningen sker på förkant. När alla Refven äro inne, bör Seglet ändå ej lämna några öppningar på Acterkant mellan Råen, utan synas ganska tätt intil, och uti jämn Linia långs Råen, samt Refven ej synas från Däck uppå Råen. Den karl som går sist in, kastar alla Ref och Beslags Sejsingar på förkant; Reftaljorne affyras, Gigtågen och Lä Brassen lossas och Seglet hissas under det man fyr på Lofvarts Brassen, hvarigenom Seglet hålles lefvande: När Seglet är uphissat hales Lofvarts Brass styf ock belägges; sist hales igenom Tåppläntor, Reftaljor, Bramskot.
Fallet fyres, under det Reftaljor och Bramskot öfverhalas, samt på Gigtågen nedhales til Tåppläntorne blifva styfva, var under Seglet Brassas litet ur vinden, eller Lofvas upp med Skeppet at Seglet blir något lefvande, sedan stickes Skoten up och Gigas, (om det blåser hårdt på det Reftaljorne ej skola springa, och Folket lättare må kunna Refva,) Reftaljorne hales före och belägges, äfven Brassarne samt Fallen; sedan Refvas som i föregående punct är nämt; då Seglet är Refvat, ryckes Skoten före, (om de äro upgigade) Reftaljor och Gigtåg skakas loss, Seglet hissas och ställes efter vinden; sist hales Tåppläntor, Reftaljor och Bramskot igenom.
Reftaljor, Tåppläntor och Brassar sättas styfva, Bolin lossas, och litet sättes på Fallet, om det är förskarpt hyssat, Ref utstickes från Racken til Nocken, Stickbultarne göres lösa, så at et à två slag äro qvar, hvarmed de affyres på en gång, och då alla Refsejsingarne äro väl lossade, (i annat fall sköras Seglet,) så affyres Reftaljorne, Lä-Brassen lossas, Fallet hyssas, under det Lofvarts Brass fyres; sist hales Bolin ut, samt Lofvarts-Brassen sättes styf och belägges, Tåppläntor, Reftaljor och Bramskot halas igenom.
Nu suponeras alla Refven vara inne; Då sättes Lofvarts-Brassen väl styf, och Lofvarts-Skot upstickes, fast ej fortare, än Gigtåg och Gårdingar blifva halte, Bolinen fyres småningom; derpå stickes försiktigt på Lä-Skot, Gigas och Gårdas, under det hales med mycket Manskap på Lofvarts-Brassen; när Gigtåg och Gårdingar äro före, strykes Råen ner, Brassas i kryss, Brassar, Fall och Gigtåg sättes styfva, Seglet beslåss, Stottalja sättes i Lofvart på Råen och Brassas efter vinden. På detta sätt piskar ej et Segel.
Seglet Gigas och Gårdas, med den försiktighet, som är nämt då det bärgas, Stjertblåck smyges om Nockarne, hvarigenom Gjölingar inskäras, som stickes på i Ref-Lödrorne och tjena til Reftaljor, hvarmed Refvet hales före; sedan Refvas Seglet lika som tilförne är nämt om et Märssegel; sidst brassas Råen långskepps och Seglet tilsättes.
Refning kan värkställas, antingen med Refsejsingar som på Märsseglet, eller Lina; då et slag tages om sjelfva Råen och et slag om Råliket at styrka Råbanden: Man börjar härmed ifrån Nocken til Gigtågs-Blåcket, och på samma gång ifrån Gigtågs-Blåcket til Racken.
Är Refvet vid undra liket: Gigas och brokas Mesan, Spriet nedstrykes efter Refvets djuplek, och Seglet Refvas med Sejsingar eller lina, sist förfares Skotet til Ref-Lödran och Mesan tilsättes.
Är Refvet vid Öfra Liket eller paralelt med Spriet; Gigas och Brokas Mesan, Spriet nedstrykes helt och hållit, en Refbentsel lägges på vid Nocken och en vid Racken, observerandes, at Smärting kommer emellan för skamfilning, Refningen verkställes sedermera med Refsejsingar eller Lina; sist hyssas Spriet up och Mesan tilsättes.
Svigt-Sarfvingen består af 5 eller 3 parter, hvilka gå tilsammans i en Dotkopp; Sladdarne göres fast på Råen; i förra Fallet göres en part fast vid hvardera Nockgårdings-Blåcket, en vid hvardera Gigtågs-Blåcket, och den mellersta vid Cardels-Blåcket; sedan bringas Sarfvingen på förkant af Seglet och Taljas styf. En sådan Sarfving nöter något Seglet, men förhindrar det blåsa sönder under storm, och gör Seglets Gigande och Refvande ganska beqvämt samt säkert.
Svigtsarfvingen består merendels af 3 parter, hvilka gå tilsammans uti en Dotkopp: Sladdarne göras fast på Spriet, en vid Nocken, den andra på midden, den tredje vid Racken; tagas så i Lä om Seglet, och Sarfvingen taljas styf.
Svigt-Sarfving påsättes bäst innan Seglet tilsättes, ty då taljas den lättast styf.
Då måste Seglet först bärgas, sedan stickes Ref ut från Racken til Nocken, stickbulten lossas, Reftaljan eller Gjölingen afstickes, derpå kan Seglet tilsättas.
Mesan Gigas, Spriet nedstryckes Refvet utstickes och Bentslarne lossas; sedan hysas Spriet igen, och Segel kan tilsättas.
Halsen stickes försiktigt up, så fort den gigas och gårdas, Bolinen affyres småningom; Sedermera stickes skotet up, gigas och gårdas, under det Lä-brassen fyras, och hales up på Lofvarts Brassen; när gigtåg och gårdingar äro före, beslås Seglet, Stottaljor sättes på Råen, samt Brassas efter vinden.
Om Seglet skal gigas under stark by, eller hård storm, stickes skotet först up; emedan det bidrager starkt til krängningen, och förhidrar aflallning [!].
När storm infaller, bör befälhafvaren efter Coultiens tiltagande, uti en redig ordning bärga Segel, och det så, at Skeppet beständigt bibehålles vid möjeligaste maklighet. Alla tyngder i Skeppet böra äfven vara väl fasta, at de ej kunna förskjuta sig och göra skada. Master, stänger och råer, skola väl stöttas; masterna med Borgvant, om Under Vanten äro förslabba eller försträckta, och Taklen sättas väl styfva i Rösten; Under-Vanten kunna äfven svigtas; stängerna stöttas med sina Lof- och Slinger-Barduner samt Råttåg. På under-Råerne nyttjas Borg-Brassar, äfven kan Borjar sättas på Halsar och Skot af Under-Seglen. Bramråerne nedtagas, och Bramstängerna strykes så långt ner, at Märsseglen med Refven uti kunna föras. Grundtaljorna inskäras och Folk sättes dervid. Rotkilarne hålles i beredskap, i fall Rodret skall fastsurras. Luckorne påläggas; äfven efterses at surrning och rotning på Canoner och Portar är god, Cajut-Luckorne hållas i beredskap. För öfrigt handteras Elden försigtigt.
Skeppet prepareras nu äfven som för storm: Luckor eller Presenningar för Cajut-Fenstren fastsurras, sedan nyttjas Fock, jemte Märsseglet på Essel-hufvudet om det kan föras, för at ge Skeppet tilräckelig hastighet undvika Sjön. Vid dessa tilfällen är högst angelägit at hafva et upmärksamt öga på styrningen, och stötta Skeppet i tid vid uplofningar. Under läntsande för en slör, bör man altid bjuda til, hålla Skeppet så, at sjön bryter sjöns på låringen; och ej får tvinga Skeppet i vind, at Focken kommer på Mast, hvarigenom Skeppet kan få en så svår krängning at det sättes i fara at förlora master och stänger. Skulle skeppet göra svåra dufningar, får tyngder bringas Acterligt, hvarigenom Skeppet lättas för sjöen.
Sedan Skeppet är preparerat för storm, bör så mycket segel föras som möjeligt är; och til den ändan hafva Underseglen svigtade, hvarigenom de stå bättre emot vindens kraft. Så många Lof-Barduner nyttjas och det til sin största förmån, som kan åstadkommas. All Maneuver bör ske med möjeligaste fermitet, och de bästa Rorgångare sättas vid styrningen. Kan några tyngder från Däcken bringas ned i skeppet, bidrager det til styfheten.
Skulle man under sådant prässande för Lägervall, nalkas ögonskenlig fara och vara nödsakad at vända, med 3:ne Under-Segel til, och skeppets säkerhet beror derpå at vändningen ej felar; då göres Lofvarts Ankaret klart at fällas, hvartil tilräckeligit tåg uphales efter djupet, och yxer hållas til reds på Backen och vid Betingen. Manskapet fördelas til halsar, skot, gigtåg och brassar på försigtigaste sätt. När vändningen skal verkställas, fälles eller kapas Ankaret från Bogen, Rodret lägges i Lä, Storseglet gigas i anlofningen, Focke Skot upstickes, och halas i förväg til andra Bogen; när Focken kommer på mast, och skeppet med säkerhet blifvit genom Ankatets [!] åtgärd forcerat i vinden, brassas Storråen jemte de öfrige Acterråerne om, sjelfva Ankartåget kapas på Betingen, och Rodret lägges öfver. Då Skeppet med Backad Fock fallit några streck, tilsättes Stor-seglet, och när det fyller, brassas Fock-råen om och halsen tilsättes, Skot och Bolinor halas med möjeligaste skyndsamhet til fart på andra Bogen.
Skeppet lägges at drifva för Fock och Mesan, då det vil hastigt falla af: Skeppet girar då och styr illa. Endast för Mesan, då det ej fruktar för andra Skepp; bäst är det balancerat för Storseglet. I byväder bör det läggas för Stag-Focken, Stor- och Mesans Stag-Segel, som äfven sätta Skeppet i god balance; ty blåser något af dessa Segel bort händer ingen betydande skada. Rodret surras i Lä, då Skeppet ej vil styra.
Ibland, kan endast en Pressenning i Lofvarts-Vantet nyttjas at hålla Skeppet på sjön.
På laglig distance bärgas Segel efter omständigheterna, (man går gemenligen för trenne Märssegel,) hvarunder Ankrarne göras klara, samt Borjarne tagas af Råerne, och Råttåg af stängarne. Af Tåget uphalas nödig bogt, efter djupet och väderleken, samt kastas til Beting; när Skeppet kommer in emot det stället der Ankaret skal fällas, fyres det för Kranen, lofvas up i vinden, Skoten stickas up, Råerna brassas fyrkant, Märs-Seglen Gigas och Gårdas tils de komma öfver Märssarne, då fyres fallen; och när Skeppet förlorar sin fart, får Ankaret falla, nödigt Tåg stickes ut, Matta lägges i Klyset och stoppare på Tåget. Sedan beslås Seglen.
Om trenne Märssegel i vissa omständigheter voro förmycket, bärgas Stormärssegel först. Vil man hastigt lofva uppå sin post, kan Förmärsseglet bärgas först. Är mycket lös botten der man vil Ankra, får Ankaret kattas eller Skos.
Ankrarne göres klara, som i föregående punct är nämt, Seglen bärgas; (man går gemenligen endast för Förmärs-Seglet,) dock så at Skeppet har någon fart, på det Ankaret må kunna gripa och ej falla oklart; när man kommer på det stället man vil Ankra, fälles Ankaret och låter Skeppet törna up i Tåget, Mesan hales ut, Förmärsseglet bärgas, under det Skeppet svaijar upp, när Skeppet börjar se up för Ankaret, stickes något på Tåget, sedan förfares som i föregående punct är nämt.
Strykes gärna ned Stor-Råen, något förr än man Ankrar, för Vindfång; Ankrarne göres äfven väl klara, och Tågen kastas til dubbel Beting; När Skeppet kommer in emot det stället der man vil Ankra, bärgas det Seglet som Skeppet läntsat före, Mesanen hales ut, och lofvas up i Vinden; då Skeppet förlorat farten, fälles första Ankaret, och stickes villigt på Tåget til et halft Tåg är ute, då stoppas det litet, och just då Skeppet börjar se up för första- fälles andra-Ankaret: Sedan stickes villigt på båda Tågen, stoppandes något up emellanåt, tils nödigt Tåg är ute, då Sarfvingar och Stoppare påläggas. Skulle det blåsa mycket hårdt, kan Fock-Råen jemte Stängerna strykas med det samma, som Andra Ankaret går; då Skeppet säkert ligger fast, så vida botten samt Ankare ock Tåg äro goda. Skulle man i storm på öppen Redd vilja endast ligga för et Ankare, och fructar at Skeppet alt för våldsamt skal törna up, kan förlorade Stoppare som springa af sig sjelfva läggas på det uphalta Tåget, hvarigenom Skeppet bringas småningom up emot vinden.
Sedan Skeppet kommit til Ankars, efterses klädningen i klyset, och försummas ej af at friska på Tåget.
Som et godt Örlogs-Skepp bör kunna Ankra öfveralt i Östersjön och Categate för at undvika legervål, för fruktad strömsättning Höstenatt, eller då det vil behålla en viss post, så är angelägit at väl kunna värkställa, hvad här är nämt. Likväl bör ej utan särskilte dertil ledande omständigheter under-råerne strykas, och aldrig stängärne; samt Skeppet läggas för et Ankare.
Uti vackert väder: Sedan man Ankrat på vanligt sätt, föres Varp ut med Barquasen i den direction som andra Ankaret skal ligga, (man för gerna ut Varpen 6/4 Cabellängd ifrån Skeppet;) När Varpen är fäld, ror Barquasen om bord, och svåra Ankaret surras med röringen vid Acter-stäfven, Boij och Boij-Rep intages; Boij-Repet hales väl styft, och belägges om Betingen eller någon fast Tåfft; kan Barquasen bära, tages något Tåg deruti, sedan hales under Varpen och stickes villigt på Tåget; Blåser det hårdt, nyttjas en Eschaloup at bära up bugten af Tåget: När den kommit så nära under Varpen man vil, kapas surningen, och med detsamma kastas Boij-repet loss, sedan lyftes Varpen, Barquasen ror om bord, och Varp-Ankaret läggas på Relingen; på det utförda Ankarets Tåg vindas, medan på det första stickes, til båda Ankrarne komma uti Hanfot för Sjövind, eller den vind man fruktar mäst före; Tågen slabbas, och kläss så för skägg som klys, samt lägges til fast Beting.
Kan man segla ut Förtöijningen, sker det beqvämare: Då bärgas Seglen, efter omständigheterna, och Ankrarne göras klara; När stället för första Ankaret är inseglat fälles det, man styr sedan ut i den direction det andra skal ligga, hvarunder stickes villigt på Tåget som förut bör vara uphalt, och då 6 fjerdedels Cabbellängd af Tåget är ute, lofvas up i vinden, Seglen bärgas, och då Skeppet förlorat sin fart, fälles andra Ankaret. Sedan arbetas med Skeppet som förut är nämt. Man observerar, Skeppets afdrift under Tågets stickande, och nyttjar Segel och Cours derefter, för at komma til det andra Ankarstället.
Förtöjningens lyftande sker äfvenledes endera med Barquasen eller Skeppet.
Då man ligger til Ankars, uti Sjögång, hvarigenom klädningen i Klyset medelst Skeppets dufning skamfilas, bör ej försummas at friska på Tåget. Om sjögången är så svår at klysen taga in vatten, kunna de Bussas.
Ar det med Floden, Ankrar man på vanligt sätt: Sedan stickes på Flod-Ankarets Tåg, som skeppet då ligger före 5/4 och andra ankaret fälles, derpå vindas in på Flod- och stickes på Ebbe-Ankarets Tåg som är stabbat och klädt, tils ¾:dels af Flod samt ½ Tåg på Ebbe-Ankaret är ute, då Tågen vindas väl styfva; Flod-Ankaret slabbas och kläss med Barquassen, samt stickes af Tåget endast så mycket at Skeppet kan svaija om: kommer man in med Ebben, väntas med förtöijningen til Foden: Är Tidvatttnet [!] ej så starkt och vinden eller andra skepp förhindra sackningen. får Varp föras ut in i den direction som Förtoijningen skal blifva, och förhålles därmed som förr är nämt.
Är det god hamn, och skeppet Förtöijt, behöfver man ej andra försiktighetsmått, än at i tid sticka eller hala in Tåg. Plickt-Ankaret bör altid sättas af relingen, och små-Fartygen utsättas; om hård storm infaller strykes stänger och Råer, Är skeppet Förtöijt uti Tidvatten, bör endera genom skeppets omboxering eller med Varp; eller genom Mesan, eller För-Stäng-Stagsegel, alt som vinden fordrar, skeppet hjelpas rätta vägen om, då Tiden förändrar sig; men i annat fall, om kryss kommer i Tåget, klara det genast; hvarvid Engelska Splitsar med fördel kunna nyttjas. Ligger skeppet på öppen Redd, och får storm med svår Sjö, bör Under-Råerna strykas, Bram-Råer och Bram-stänger nedtagas; Märss-Råerne brassas lång-skepps, samt sist, stängerna strykas. Rodret fastsurras, och äfven kilas, eljest slår det. Ankar-Tågen böra medelst flitig tilsyn aktas för skam-filning; genom gjord Plicktning runder omkring skeppet, bör ock bottnets egenskap vara känd. Man ligger gerna för et Ankare och mycket Tåg, då man har tilräckeligit rum, men om grund eller klippor äro nära, får man fälla det ena Ankaret efter det andra, alt som differencen tågen emellan det tillåter, och igenom girning eller på hvad sätt det kan ske, laga så at det ena Tåget ej kommer at ligga öfver det sednast fälda Ankarets Tåg, hvarigenom det hastigt kan affilas. Skulle stormen blifva så stark, at ej skeppet med alla Ankare ute, kan stoppa up, kapas Aktermasterne öfver bord; därvid bör man först ge skeppet någon slagsida at undvika skada på skeppets Reling och sist kapa Fockmasten, som längst bör bibehållas til Besättningens räddande. Under storm på öppen Redd, böra de af små-Fartygen, som ej kunna vaka, i tid insättas, tyngder från Fören flyttas akterligt med mera. Så snart vackert väder infaller böra Ankarne med största skyndsamhet hemvindas, innan vindens förändring kan göra slag i Tågen.
Ligger man til Ankars på öppen Redd och väntar Fienden, bör Spring sättas på Tågen, får at kunna vända bredsidan vart åt man vil, samt om nattetid med Eschaloupe eller Båt hålla brandvackt framför skeppet. Genom goda dispositioner, så angelägne at ge åt Krigsskepp dess största styrka, jemte bibehållande af ordning och mycken vaksamhet, bör det aldrig öfverraskas af fienden, sällan af Sjöhändelser och finnas tilreds vid alla tilfällen.
Sjöbohm, David: Försök til et kort Utkast om Sjö-Manoeuvren.
Tryckt hos Joh. Christ Holmberg, Stockholm, 1787. 8vo, 13x6,5 cm, 86 s, ill.
Transcribed by Lars Bruzelius.
The Maritime History Virtual Archives | Seamanship | Search.
Copyright © 2007 Lars Bruzelius.