Då kapten Roberts förmärkte, att hans fartyg mistat rodret, var vädret mycket hårdt och ångaren, som gick emot sjön, rörde sig våldsamt långskeppsvägen. En 4 tums kabel upptogs genast på backen, båda sladdarne manades utombords, en på hvar sida, från kranbalken akterut. Derefter framtogs två grofva balkbitar 10 fot långa, och kabelsladdarne påstuckos säkert en på hvadera balken, något framom dess midt; vid främre ändan af hvarje balk fästades ett groft löståg för att användas såsom upphalare eller "ridare"; kablarne kläddes väl med späckade mattor och lades till beting. Derefter lyftades balkarne öfverbord och höllos långs sidan hvar med sin ridare. Maskinen sattes nu igång fullt framåt och, enär fatyget skulle gira babord hän för att komma till kurs, hade man endast att fira babords ridare, så att den sidans balk kom att verka på kabeln. Såsnart ridaren blef firad gick också balken ut från fartygssidan och sträckte kabeln; denna intog då ett jemnvigtsläge, som bestämdes af kabelns dragande kraft och resultanten af vattnets motstånd, hvilket jemnvigtsläge inträffade då kabeln gjorde en vinkel af 45° med kölen.
Det motstånd, som åstadkoms genom att balken sålunda bogserades nästan tvärs och på samma gång ett godt stycke ifrån fartygssidan, blef ganska stort, effekten lät sig omedelbart förnimma och fartyget kom hastigt babord hän. Såsnart man kommit nära kurs blef ridaren inhalad och balken återförd till sidan. Genom ett fortsatt manövrerande på detta sätt, än åt ena och än åt andra sidan, lyckades man föra fartyget i hamn.
Transcribed by Lars Bruzelius
Sjöhistoriska Samfundet | The Maritime History Virtual Archives | Seamanship.
Copyright © 1996 Lars Bruzelius