Född i Finland 1673. Föräldrarne obekante. En prestslägt Rajalin har i nära 200 år florerat i Österbotten och utslocknade först 1826. Hade några år farit som Coopverdii-båtsman på resor i Östersjön, då han 1690 for til England, der antog sjötjenst och hade varit förhyrd i flera främmande nationers tjenst, då han 1699 hemkom. Blef s. å. Lärstyrman vid amiralitetet. Gick igenom Underofficersgraderna och hade bevistat landstigningen på Seeland, samt sjöexpeditionerna till Nyen och Ladoga, då han 1705 blef Under-Lieutenant. Öfver-Lieutenant 1709, extra Capitaine 1711, Skepps-Capitaine s. å., confirmerad 1712, Commendeur 1715, Equipagemästare 1732 och vice Amiral 1741. Adlad s. å.
Rayalin var en skickelig och tapper officer. Under det ständiga sjökriget under K. Carl XII var han ständigt i activ tjenst. Då han år 1717 förde skeppet Vehrden blef han förföljd vid Hanö af tre fiendtliga örlogsskepp och två fregatter, af hwilka han dref några tillbaka och lyckligen inlopp med sitt skepp i Carlskrona. Sedan kriget med Ryssland 1741 utbrutit fick han commando öfver den från Carlskrona utlöpande observationsescader samt öfver galerescadern. Instructionen, som icke lemnade honom nog fria händer, utan ålade honom att ständigt correspondera och öfverlägga med befälhavande Generalen, läses i Gyllengranats Svenska Sjökrigshistoria 2 Del. 2. 52-55. Ändamålet med denna utrustning förfelades dock, ty sjuklighet började till en snart förfärande grad visa sig bland manskapet, dels i brist af sysselsättning, dels genom dåliga anstalter för provianteringen, så att brist snart uppstod. Till allt detta var dock R. oskyldig: han hvarken fick förhållningsordres eller svar på sina framställningar. General Buddenbrock, som yrkade att flottan skulle qvarblifva till armeens stöd, befallte att besättningarna skulle completteras ur landtarmeen, en mesure som endast kostade nya offer, ty dödligheten var förfärlig. R. emotsåg med grämelse flottans och sin egen undergång, om icke någon ändring kunde vinnas. Gerna hade han tagit ett afgörande steg, men som alla vigtiga ärender den tiden afgjordes genom krigskonselj, sammankallade han flaggmännen och skeppscheferne. De flesta voro af den mening, att escadern borde välja en fördelaktigare ankarsättning, der åtminstone vatten och förfriskning kunde erhållas, men Amiralen beslöt att på några dagar gå till sjöss, för att försöka om ej detta kunde medföra något gagneligt inflytande på helsotillståndet. I rapport till Konungen anhåller han att H.M. ej illa må upptaga detta steg. Den 2 Aug. ändtligen fick han ordres att handla offensivt, men då var tillfället förloradt. Med en sådan sjuknummer måste flottan vara overksam. I samma månad sjuknade ock R., som den 4 September afled, mycket saknad.
Äfven som skriftställare har R. utmärkt sig (se nedan). För det första af dessa arbeten fick han af Regeringen 1800, för det andra 2000 Daler Smt. Ett af honom projecteradt reglemente för flottan blef af Konungen till efterlefnad gilladt och stadfästadt.
I sitt förra gifte med Botilla Hallengren hade han sönerne Olof, Commendeur vid amiralitetet, och Johan, Friherre 1771, Vice Amiral, Landshöfding i Blekinge och C.S.O. Andra hustrun hette Maria Brita Fust.
Skrifter: Nödig underrättelse om Navigation eller Styrmanskonsten. Carlskrona 1730. — Nödig Underrättelse om Skeppsbyggeriet och thäraf flytande högnödige och Sjöväsendet samt Taklingen tillhörige proportioner. Ib. 1730.
(Källor: Gyllengranats Sjökrigshist. — Stiernmans Matr. — Gezelii Biogr. Lex. 2 D.)
Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige svenska män. Tolfte bandet.
Wahlström &c., Upsala, 1846. pp 39-40.
Transcribed by Lars Bruzelius.
The Maritime History Virtual Archives | Biography | Search.
Copyright © 2007 Lars Bruzelius.