OM DE
MATERIALIER
SOM ANVÄNDAS I
SKEPPSBYGGNAD

En praktisk alhandling, innefattande kännemärken på godbeten af de olika trädslag, metaller och andra ämnen, som ingå i en fartygs-byggnad, sättet att fälla, behugga, uppmäta och besigtiga virke, tabeller öfver vigfen af bultar och spik m.m.

af
C. WITT,
Lärare i Skeppsbyggeri-Institutet.

Carlskrona.
Tryckt hos Carl Fr. Skough
1857.

För skeppsbyggnaderna i vårt land nyttjas af trävirke i synnerhet ek och fur, till vissa arbeten gran, björk och al, understundom bok, ask och alm. Af metaller nyttjas jern, koppar, bly, någon gång zink, samt legeringar eller sammansmältningar af koppar, zink och tenn. Andra ämnen, som begagnas vid fartygs byggnad, äro: dref, beck, tjära, hartz, kitt eller stockfärg, förhydningspapper, m. fl. Vi skola här egna en särskild undersökning åt ofvan uppräknade ämnen, och göra början med träslagen.

Ek.

Ekslägtet består af många olika arter. De i Sverige växande ekar anses af Botanici utgöra tvenne arter, nemligen stjelkek och drufek, hvilkas huf vudsakliga skilnad bestär deruti, att den förras ollon sitta ensamma eller högst tre tillsammans på en stjelk af minst en tums längd, den sednares deremot sitta i klasar på en kortare stjelk. Stjelkeken är den allmännast förekommande, och drufeken växer endast på några få ställen. De som använda ek till byggnadsvirke göra aldeles intet alseende på denna artskilnad, men deremot så mycket mera på den skilnad i virkets beskaffenhet, som är en följd af jordmonen, hvari trädet växer. Man kallar den hårdaste och segaste eken jernek, den lösa och sköra frasek. I afseende på sjelfva trädets form, kallar man sådana ekar, som hafva en ovanligt kort stam och stor, mycket grenig krona, risekar. När en fullmogen ek är liten och oansenlig till växten, kallas den dvergek.

Af alla i Sverige växande träd, är intet så tjenligt till skeppsbyggnad som eken, ej allenast derföre, att dess virke är starkt och varaktigt, antingen det användes öfver eller under vattnet, utan äfven derföre, att trädet stundom växer med krokig stam, hvaraf krumt timmer kan tillhuggas, och ofta har så tjocka grenar, att dessa, i förening med stammen, kunna bildas till knän och krumma timmer.

Ekskogarne här i riket hafva fordom varit ganska ansenliga, men äro nu så starkt medtagna, att den noggrannaste hushållning behöfver iakttagas med detta dyrbara trädslag. En skeppsbyggmästare bör i allmänhet använda den största uppmärksamhet, för att förekomma arbetares vanliga misshushållning med virke, så väl som med all slags materiel, och särskildt behöfver det dyrbara ekvirket sparas och med förståndig beräkning användas, så att hvarje timmer nyttjas der det bäst passar, utan att, genom onödiga afkortningar och borthuggningar, till en del gå förloradt i spån. Derföre borde också alla ekträd, som skola användas för skeppsbyggerierna, fällas och behuggas af skeppsbyggare, som bäst äro i tillfälle att bedöma, hurudana timmer man bör uttaga af olika vuxna träd, för att med mesta hushållning begagna skogen. Här nedan skall gifvas nödiga anvisningar för ekskogars behuggning.

Eken växer i medlersta och sydliga Sverige, men trifves ej i Norrland. Der jordmon och klimat, äro tjenliga för ekträdet, växer det ganska fort och uppnår en ansenlig storlek. På sina ställen här i Sverige hafva ekar vuxit så hastigt, att stammen hunnit till tre fots diameter på ett hundra år.

Om man betraktar en tvärt afskuren trädstam, vare sig af ek eller annat slag, så finner man ytterst barken, som omgifver veden eller virket. Innerst är märgen, hvilken på somliga trädslag är mjuk och af ett betydligt omfång. På ekar och andra fasta trädsorter är märgen högst liten och lika hård med veden. Veden består af flera utanför hvarandra liggande ringformiga hvarf eller lager. Hvarje sådant lager utgöres af en mängd fina trådar eller fibrer, som gå långs åt trädet och följakttigen äro tvärt afskurna, när stammen är tvärt afskuren. Emellan fibrerna äro mellanrum, som kallas porer, af hvilka somliga synas med blotta ögonen, andra ej kunna upptäckas, utan starka förstoringsglas. Af lagren eller ringarna äro de yttre mindre mogna, än de inre. På många trädslag synes en skarpt markerad skilnad i färgen emellan de mogna och de mindre mogna lagren; de sednare hafva nemligen mycket ljusare färg, än de förra. I sådan händelse kallar man den inre, mörkare veden kärna och den yttre yta eller splint. De olika lagren hafva tillkommit derigenom att hvarje år, som trädet stått på rot, ett sådant lager bildats. Alla träd tillväxa nemligen på det sätt, att hvarje vår uppstiger mellan barken och veden en vätska, kallad safve, hvilken på hösten och vintern förvandlas till fast trä. Härigenom bildas för hvarje år ett lager eller en ring af nytt virke, utanpå det trä, som redan finnes, hvarjemte de innanför varande ringarne tillväxa i tjocklek, till följe af de safter eller den safve, som omlöper inuti trädet. Detta gör, att när man skär stammen af ett träd tvärt af, så kan man i afskärningen räkna, huru gammalt trädet är, då man nemligen räknar safringarne eller årsringarne, som de äfven kallas, ty man vet, att en sådan tillkommit för hvarje år trädet vuxit.

I anseende till höjden växa träden på det sätt, att de utskjuta nya toppskott och nya grenar; men de grenar, som finnas på något ställe af stammen, flytta sig icke högre upp för hvarje år, utan qvarblifva altid på samma höjd från marken, så att då man i skogarne ser träden hafva höga stammar med grenar i toppen, vet man att de hafva fått denna form derigenom, att de nedre grenarne hafva torkat och affallit. Vill man således räkna åldern af ett träd, skall man taga den nedre delen af stammen, ty om man afskär stammen t. ex. 20 fot ifrån roten, så finnes det icke flera årsringar, än dem som tillkommit, sedan trädet redan uppnått 20 fots höjd.

Betraktar man bladen på olika trädslag, så finner man, att somliga hafva helt tunna, utbredda blad eller löf, andra deremot spetsiga, nålformiga blad eller så kallade barr. På grund häraf indelar man träden i löfträd och barrträd. Ek, bok, björk, al, ask, alm äro löfträd; fur och gran äro barrträd. Safterna hos löfträden äro tunna och vattenaktiga, hos barrträden deremot oljaktiga eller kådiga.

Vetenskapsmän säga: att hvarje blad, som slår ut på trädet, nedsänder, för att upphämta sin föda, en rottråd till jorden. Denna rottråd nedtränger, på våra vanliga trädslag, emellan barken och veden, och alltså bildas, för hvarje år trädet löfvas, en samling sådana rottrådar eller fibrer emellan barken och den förut bildade veden. Således skall hvarje safring innehålla så många fibrer, som trädet haft löf det året denna ring bildats, och alla de fibrer, som finnas i hela stammen, skola utgöra ett lika stort antal, som antalet af de blad, trädet haft under sin växttid. Deraf förklaras: att de år, trädet varit mest frodigt och löfrikt, hafva de tjockaste safringarne bildats, att safringarne ofta äro olika tjocka på olika sidor af stammen o.s.v. Hvarje särskild fiber skall utgöras af en rörledning, hvarigenom saft ur jorden föres till bladet. Dessa och dylika vetenskapliga iakttagelser, som bero på undersökningar med starka mikroskoper och noggranna jemförelser med hvad man förut känner af naturens lagar, äro ganska intressanta, men kunna här endast i förbigående omnämnas.

En liten del af safven åtgår till barkens bildande, så att på samma gång veden får en ny årsring på sin yttra sida, får barken en på sin inre. Om man med förstoringsglas räknar de olika lager, hvaraf barken består, så skola dessa vara lika många, som safringarne i trädet, så framt ej några af barkens yttre lager lossnat och affallit. En annan del af safven åtgår till föda för löf och frukt, och det öfriga, såsom vi förut nämnt, till vedens förökande.

Det är tydligt, att genom safvens årliga uppstigning och förvandling till fast trä en tryckning uppstår, så väl emot barken, hvilken derutaf vidgar sig och spricker, som emot trädets inre delar, hvilka af tryckningen sammanprässas. Äntligen uppnår trädet sålunda sin mognadstid, som för eken inträffar vid ungefär 200 års ålder. Efter denna tid uppstiger väl ännu hvarje år safve i trädet, och en ny ring bildas, men det inre af trädet blir, genom de yttre delarnes påtryckning, så hårdt sammanprässadt, att porerna (de fina rör eller kanaler hvarigenom salterna omlöpa) derstädes täppas, och således ej mera kunna uppsuga någon saft ur jorden. Safterna omlöpa således i det yttre af veden, under det kärnan blir alltmera torr och saftlös. Trädet går sin förvandling till mötes; dess äldsta del, kärnan nere vid roten, börjar förmultna. Får det stå längre qvar, multnar dess inre allt mer och mer, till dess slutligen blott ett tomt skal återstår af stammen. Trädet safvar och löfvas likväl hvarje år, intilldess det slutligen, oförmöget att bära sin egen tyngd, faller till jorden. Detta är den naturliga gången af ett träds åldrande och död. Men genöm sjukdomar kunna vissa delar af trädet blifva förderfvade, långt förr än det är moget.

Ekträdet kan uppnå en ganska betydlig storlek, så framt det växer på en tjenlig jordmon. Rotens fria eller hindrade nedträngande i jorden inverkar betydligt på stammens och kronans form. Möter roten tidigt berg eller vatten, blir stammen kort och kronan risig. Träffar roten en berghäll, söm i sned riktning nedskjuter i jorden och tvingar roten åt ena sidan, så böjer trädets topp sig åt samma sida. Jordmonen har det väsendtligaste inflytande, ej allenast på trädets växtlighet, utan äfven på virkets godhet. Då man på en jemn och medelmåttigt högländ mark, der djup och ej för styf, med mylla blandad lerjord utgör grunden, finner ekar af den vackraste och frodigaste växt, så ser man deremot att hvarje ek, som växer antingen på sumpig mark eller mager jord, aldeles icke kommer till någon betydlig växtlighet, utan blir liten och oansenlig. Men icke nog härmed: virket blir äfven sämre på det trögt växande trädet. Ekar som vuxit fort, eller hvilka hvarje år ökat sin tjocklek betydligt, hafva naturligtvis bredare safringar, än de som vuxit trögt, och just det ekvirke som har de bredaste safringarne är det starkaste och bästa. Då grunden, der en ek växer, är vattensjuk, får trädet ej allenast smala safringar, till följe af sin tröga växt, utan det blir toppfornadt, det vill säga toppen af trädet förtorkar, innan det kommit till någon betydlig storlek. Då en ek växer på en mycket vattensjuk jord, blir virket i stammen vattenfyldt, så att då man fäller ett dylikt träd, en tunn vättska utsipprar vid hvarje yxhugg. Dessa omständigheter äro nyttiga att känna, då man köper på rot stående ekar, för att sjelf behugga dem. Jag anför här några reglor, för att bedömma godheten af växande ekar.

När man vill bedömma godheten af en på rot stående ek, bör man förnämligast iakttaga toppens utseende. Är trädet toppfornadt, kan man förmoda, att stammen är skadad eller åtminstone har börjat att öfvergå till förruttnelse. Är det derjemte litet och oansenligt till växten, kan man taga för gifvet, att det vuxit på en otjenlig jordmon och att virket, som det afgifver, är af dålig beskaffenhet. Är stammen knölig eller fullsatt med stora "knutor", uppkomma derigenom, att grenar blifvit afhuggna tätt invid stammen och sedermera öfvervuxna med bark, så träffas ej sällan rötor och så kallad uggleved på dessa ställen. Dylika knutor kallas "hammelknutor" och ett sålunda afqvistadt träd säges vara "hamladt." Har stammen en eller flera långsåt gående upphöjningar, som bilda en utstående kant, så att stammen, i genomskärning sedd, får det utseende fig. 1 å den här bifogade planchen utvisar, så finnes uti och innanför den utstående kanten en fin remna, kallad frostspricka. Man tror, att sådana remnor tillkomma då stark frost inträffar tidigt på hösten, medan mycken safve ännu är i trädet. Ty om safven fryser till is, upptager den ett större rum än när den var flytande, och trycker derföre mot barken, till dess denna ej vidare kan vidga sig, utan att remna. Den sålunda uppkomna remnan i barken blir år efter annat allt större, och dess kanter mera utstående. En del frostsprickor gå endast i ytan af trädet och försvinna vid behuggningen. Andra gå intill kärnan, och i så fall spricker trädet, sedan det blifvit apteradt, äfven om sprickan är så fin, att den knappt synes, när man behuggit trädet. Om på stam eller grenar äro runda hål, förorsakade af foglar, som urhålkat bon åt sig i trädet, så kan man vara säker att, åtminstone på dessa ställen, virket är angripet af sjukdom eller ålderdomssvaghet. Är trädet starkt mosslupet, kan man äfven tvifla på dess godhet. Deremot, när ett träd har frisk topp och friska grenar, samt slät stam med ringa mossa och i proportion till trädets storlek någorlunda fin bark, så har man anledning att tro det äga godt virke.

I afseende på den ålder, vid hvilken en ek bör fällas, är det knappt mödan värdt, att gifva någon föreskrift, ty med den ringa tillgång man nu har på ekvirke, måste träden oftast fällas, antingen den rätta tidpunkten är inne eller ej. Annars är rätta regeln för trädens ålder den, att skog som skall användas till skeppsbyggnad, så väl som till andra byggnader, bör vara mogen, men ej öfvermogen. Ekens mognadstid infaller vid ungefär 200 års ålder, men man både kan och måste ofta använda virket långt före denna tid.

När man betraktar ändan af ett tvärt afskuret ektimmer, så finner man, att hvarje safring består af ett fast och tätt fiberlager, i hvars ena kant är en lösare med porer försedd rand. Ju bredare den fasta delen af safringen är, och ju smalare och mindre porös den lösa randen är, desto starkare är virket. På det bästa och starkaste ekvirket äro safringarne mycket breda (2 à 3 linier på den del af kärnveden, som är belägen midt emellan stammens innersta del och ytan) och den porösa randen mycket smal; hvaremot på den allra sämsta, så kallade fraseken, safringarne äro så smala och den porösa randen upptager en så stor del af dem, att ringarne liksom sammanfalla i hvarandra, så att man knappast kan urskilja dem. Häraf finner man, att ju hastigare en växande ek tilltager i tjocklek, desto bättre och starkare blir också det virke den afgifver. Denna ekens egenskap bör man så mycket mera lägga märke till, som den är motsatt, hvad som gäller för furuvirket. För furuvirke har man den erfarenheten, att ju smalare safringarne äro, desto starkare är virket. På den bästa smålands kärnfur äro safringarne en half eller en tredjedels linie breda, hvaremot de på löst och mjukt furuvirke eller så kallad qvaddtall kunna vara hela tre linier breda, i nedre delen af stammen.

Ytan uti en ek är mycket ljusare, än den öfriga veden, eller nära hvit till färgen, hvarföre man gifvit den namn af hvitved. Ytan är, såsom vi förut nämnt, mindre mogen än det öfriga träet. Hos eken är ytan ganska mjuk och af föga styrka. Den upptager dock på detta trädslag vanligtvis blott en ringa del af stammen; och ju äldre trädet är, desto mindre är ytan, i jemförelse med den mognare veden. Det är naturligt, att hvad som ena året är yta förvandlas, på ett växande träd, med tiden, till fast och hård ved eller kärna, allt i den mon flera safringar bildas utanför dem som finnas och de innanför varande vinna mera mognad. Hvitveden är således icke tillkommen genom någon slags sjukdom hos trädet, utan tillhör hvarje växande ek, likasom yta finnes hos furuträd och andra träd. Men hvitveden hos eken har den egenskapen, att på ett tillhugget timmer snart förlora den obetydliga styrka, den äger, och med tiden öfvergå till ett fint pulver, hvarföre man altid bör borthugga hvitveden, innan man insätter ett ektimmer i någon byggnad.

Somliga träd vira så, att fibrerna i virket ej gå parallela med trädets axel, utan beskrifva mer eller mindre förlängda spiraler omkring densamma. Man kan på barken af ett växande träd se, om det har en så beskaffad växt, ty sprickorna i barken gå äfven uti spiralform omkring trädet, i stället för att gå rätt upp och ned. Dylika träd, som dock icke ofta förekomma, kallas växtvridna. De äro otjenliga, att sågas till plankor, ty då blifva fibrerna snedt afskurna, och plankorna följaktligen mindre starka.

Om på en växande ek en gren afhugges eller afbrytes nära vid stammen, så inträffar det, att igenom alla de porer, som härigenom öppnas, utsipprar safven, hvilken derefter torkar och bildar en betäckning öfver det blottade stället. De sålunda tilltäppta porerna kunna icke utsläppa den innanför varande saften, hvilken, i stället för att den tillförene uppsugades af grenen och tjenade till näring för densamma, nu qvarstadnar i stammen, der den kommer i jäsning och förorsakar sjukdom hos trädet. Denna sjukdom yttrar sig deruti, att fibrerna förvandlas till en svampaktig massa, kallad uggla eller uggleved. Allt efter färgen får den namnet gul uggla eller hvit uggla. Den kan sträcka sig ned långs hela stammen, och sprider sig stundom i flera riktningar åt sidorna, så att den gör allt virket nedanför den afhuggna grenen odugligt. Likväl synes det endast vara under vissa omständigheter, som afbrytandet af en gren kan förorsaka så stor våda, såsom t. ex. när det sker under starkaste saftiden, när brottet är ojemnt, så att regnvatten kan stadna deruti o.s.v. Ty det händer ej sällan på träd, som hafva afhuggna och med bark öfvervuxna grenar, att virket innanför är oskadadt eller endast angripet af en obetydlig röta af brun eller rödaktig färg. Om en gren afskäres ett par fot utifrån stammen, så medför det sällan någon olägenhet för virket i stammen.

Eken är i öfrigt ömtålig för alla slags sårnader och tager lätt röta, der den på något sätt ofredas. Har på en växande ek barken på något ställe blifvit krossad eller afskalad, antigen af okynne eller derigenom, att ett annat träd blifvit så vårdslöst fäldt, att det slagit emot eken, så träffar man, när eken efter flera års förlopp fälles, en röta på detta ställe, hvilken dock sällan är af större vidsträckthet eller betydenhet. Man kallar en sådan skada bomslag. Vid fällning af kronoekar för Flottans behof, har man stundom funnit träd, der man ett stycke in i stammen sett ett mindre bomslag af den beskaffenhet, att när de utanför varande årsringarne, hvilka under tidernas längd vuxit öfver såret, blifvit borthuggna, en stämpel med Konung Gustaf III:s namnchiffer blifvit synlig på det sårade stället, till tecken att trädet under denne Konungs regering blifvit utstämpladt till fällning, men sedermera ej användt. I sednare tider har man iakttagit den försigtigheten, att då ekar utmärkts för Flottans räkning, men ej på flera år efter skolat huggas, hafva de endast blifvit försedda med vissa märken eller så kallade fläckningar i det yttre af barken, men ej stämplade på veden, förr än samma år de skolat fällas.

Somliga träd hafva så kallad rödved, hvilken är en slags röta eller åtminstone början till röta. Rödveden uppkommer genom någon sjukdom hos trädet, synes i ändan på de apterade timren såsom en större rödbrun fläck, är saftlös och lösare än det öfriga virket. Andra ekar hafva en sjukdom, som visar sig deruti, att virket, då det betraktas tvärt afskuret, har gråaktiga smärre fläckar, hvilka likaledes tillkännagifva ett anlag till förruttnelse.

Ännu hafva vi en särskild slags röta att taga i betraktande, nemligen så kallad ring. Det händer på somliga träd, att flera bredvid hvarandra liggande safringar ej allenast hafva en annan färg, än den öfriga veden, utan äfven synas vara af olika beskaffenhet med denna. Man kallar sådan ved ring eller ringved. Stundom går ringen jemnbred rundt omkring kärnan, stundom åter upptager den flera safringar på en del af trädet, än på den öfriga delen. Oftast är ringen mycket ljusare till färgen, än det öfriga träet, samt består af en lös och föga varaktig ved, hvilken vida hastigare öfvergår ttll [sic] förruttnelse, än det omgifvande virket. Är ringen lös eller har den redan börjat öfvergå till förruttnelse, så är den naturligtvis ganska skadlig, emedan den sjelf är utan styrka och förorsakar röta hos det omgifvande friska träet. Hvarje röta, som förekommer uti ett timmer, har nemligen den egenskapen, att mer eller mindre hastigt gripa omkring sig och smitta den friska delen af timret. Men, är ringen frisk och fast, och den endast skiljer sig från det öfriga virket genom en olika färg, så kan den icke anses skadlig; någon gång kan den vara af hårdare och fastare natur än det närliggande träet.

Man tror att ring uppkommer derigenom, att roten, under det den nedtränger i jorden, träffar ett jordlager, som är mindre tjenligt till näring för trädet, än den jord, som är öfver och under samma lager. Följden blir, att under de år, roten behöfver för att passera igenom detta otjenliga lager, meddelar den stammen en sämre näring, hvarföre de safringar, som under dessa år bildas, bestå af ett lösare och sämre virke. Detta antagande har mycken sannolikhet för sig, ty derigenom kan man äfven förklara, hvarföre ringen stundom är bättre, än det virke, som omgifver densamma. Roten kan nemligen hafva träffat ett fetare och bättre jordlager på ett visst djup. Den enda omständighet, som tyckes motsäga ringens uppkomst på det antagna sättet, är den, att ringen understundom icke går omkring hela stammen, utan blott finnes på en del deraf, stundom åter är bredare eller upptager flera safringar på stammens ena sida, än på den andra. Men äfven denna oegentlighet förklaras lätt, ty eken har ej allenast sin stora pålrot, som rakt nedtränger i jorden, utan äfven sidorötter, hvilka gifva trädet näring, och då kan man antaga, att en del af sidorötterna, antingen aldeles icke, eller ock några år förr eller sednare än pålroten, nedtränga till det ställe i jorden, som ger ringen sitt upphof. Följaktligen kunna de fibrer, som gå ifrån vissa af sidorötterna, blifva annorlunda beskaffade, än de som gå ifrån pålroten och ifrån de öfriga sidorötterna, samt sålunda förorsaka, att ring visar sig endast på en viss sida af stammen eller att den upptager större bredd på ena sidan af stammen än på den motsatta o.s.v.

Kärnsköra, som stundom benämnes öppen ring, består deruti, att en del af safringarne lossnat ifrån de öfriga, så att en cirkelformig spricka uppkommit i det inre af trädet. Det händer dock sällan, att kärnsköran går så helt och hållet omkring trädets axel, att den, då stammen afskäres, synes såsom en fullständig cirkel, utan den upptager vanligen blott en del af cirkeln. Kärnsköror förekomma vanligtvis endast nära trädets rot; dock har det någon gång händt, att en sådan sköra sträckt sig igenom större delen af stammens längd och tillika gått rundt omkring axeln, så att när trädet blifvit fäldt, det liknat en utborrad större cylinder, hvaruti en smalare cylinder blifvit inpassad.

Ett annat slag så kallade kärnsköror eller kärnsprickor äro räta sprickor, som på en tvärt afskuren stam visa sig gå igenom centrum af kärnan uti diametral riktning. När dylika förekomma på ekar, äro de dock sällan af någon större betydenhet. Men på en del furuvirke, synnerligast på balkar och spiror från Norrland, finner man dem som gå igenom hela timret, ifrån rotändan till toppändan. De äro i Norrland kända under namnet vindsköror, och tros uppkomma derigenom, att de häftiga höst- och vinterstormarne böja de unga trädstammarne fram och tillbaka, till dess de remna i det inre af veden. Den en gång uppkomna remnan blir sedan hvarje år större. Innan skogarne blifvit så hårdt anlitade, lära vindskörorna varit mera sällsynta, men numera, då de glest stående träden ej kunna skydda hvarandra, hafva också vindsköror blifvit allmänna.

Masksting träffas såväl i veden på växande ekar, som på apteradt virke. De förorsakas af insekter eller deras larver och äro af åtskilliga slag. Här behöfva vi endast anmärka, att en del masksting blott utgöras af fina, från allt stoft befriade borrhål, till utseendet svarta, såsom om de blifvit gjorda med en glödgad syl; andra åter äro ännu finare, ljusa och uppfylda med fint stoft eller äfven med svamp. De förra äro mindre farliga, de sednare högst skadliga.

Vi öfvergå nu till beskrifningen om sättet

Att fälla och behugga ekar.

Träden böra fällas sent på hösten eller under vintern, när safterna ej äro i omlopp i trädet. Man vinner derigenom den dubbla fördelen, att virket blir varaktigare och att man kan begagna sig af vintervägar, för att transportera de behuggna träden. Virket blir ännu bättre och får mindre benägenhet att spricka, om man vidtager den åtgärden, att våren förr än trädet skall fällas, just under saftiden, afskala barken å stammen och de större grenarne. Det säges, att ekar som fällas i nedan mindre lätt angripas af mask, än de som fällas i ny.

När en ek skall fällas, bör man altid ställa så till, att den faller på någon af de sidorna, som hafva de sämsta grenarne. Det kan annars lätt hända, att de dugliga grenarne slås sönder, i synnerhet om marken är stenbunden eller hårdt frusen. Man kan i allmänhet lätt fälla trädet åt det håll man önskar, men om det någon gång händer, att trädet lutar så mycket åt ena sidan, att det svårligen kan hindras att falla ditåt, eller om marken rundtomkring är stenig och bergig, kan man af några unga granar eller andra träd och buskar göra en underbäddning för eken att falla på.

Figurerna 2 och 3 föreställa rotändan af en ek, sedd i elevation och planritning. I fig. 2 föreställes trädet ännu icke hafva fallit; i fig. 3 är det afbildadt, sedan det blifvit fäldt. Dessa teckningar visa huru man går till väga, för att fälla ett träd, när man har fritt val att låta det falla åt hvilken som helst af tvenne motsatta sidor. Vi antaga t. ex. att trädet skall fallas antingen åt öster eller vester, men ej får falla åt något af de öfriga väderstrecken. Då utmärker man, på stammens norra och södra sidor, tätt nervid marken, tvenne så kallade band (på figurerna tecknade med bokstafven b), hugger sedan in i stammen från östra och vestra sidorna, såsom figurerna utvisa, till dess kärnan af trädet är fullkomligt afhuggen; men aktar sig noga att dessförinnan röra vid banden, ty om trädet faller innan kärnveden är afhuggen, kan det hända, att hela stammen spricker. Slutligen ger man ett par hugg i banden, hvarvid trädet bestämdt faller åt östra eller vestra sidan, så framt det ej har så ovanligt stora och tunga grenar på någon af de andra sidorna, eller så stark lutning åt någon af dessa andra sidor, att det ovilkorligen drages ditåt. Vi skola nu visa, huru man då kan hjelpa saken.

Fig. 4 föreställer ett träd, växande på brädden af en å, hvilken vi t. ex. antaga rinnande från norr till söder. Öster om trädet är landet, men ditåt kan man ej fälla eken, emedan den har för stark lutning åt vester. I vester är en brant häll med ån inunder, dit man ej vill att trädet skall falla. Det återstår alltså endast, att låta det falla långsutmed ån och ofvanpå åbrädden, i norr eller söder. Man fästar då om trädets öfra del ett mycket starkt tåg eller jernkjetting, hvars andra ända fastgöres rätt i öster från trädet, omkring en trädstam eller annat säkert stöd. En betydlig frestning kommer att äga rum på tåget, om trädet är stort och har betydlig lutning, hvarföre man måste vara förvissad om, både att tåget har tillräcklig styrka och att dess ändar äro säkert fästade. Undra ändan hindras från att slira uppåt, antingen genom fastspikade knapar eller derigenom, att man gör en inhuggning för tåget rundtomkring den trädstam, hvarvid ändan skall fästas. En god talja, hvars ena block fästes vid trädets topp, och hvars andra block fastgöres vid stödet nära marken, är bättre än tåg eller kjetting, emedan den, då löparen styfhalas, kan blifva bättre sträckt, än ett enkelt gröfre tåg. När trädet sålunda blifvit försedt, göres inskyrningen (inhuggningen) i stammen från norra och södra sidorna, med banden på östra och vestra sidorna, då trädet, vid sitt fall, af tåget tvingas att lägga sig utmed åbrädden.

Ett behändigt sätt att fälla ett träd åt ett visst håll är följande. Det användes med fördel, när trädet står någorlunda lodrätt och ej har alltför öfvervägande tyngd i grenarne på någon af de sidor, dit man ej vill fälla trädet. Man hugger in från motsatta sidan emot den, åt hvilken trädet bör fällas. Inskyrningen göres blott till en tredjedel eller två femtedelar af stammens tjocklek, och skyret fylles med smärre stenar, hvilka hårdt inkilas (se fig. 5). Sedan hugger man in från motsatta sidan, till dess trädet faller, alltid iakttagande, att kärnan fullkomligt afhugges, innan man hugger i banden, hvilka nu likasom i förra händelserna bibehållas, för att hindra trädet att falla åt någon af de sidorna, hvarifrån inskyrningen ej är gjord.

När man fäller träd på ofvanbeskrifna sätt, så inträffar sällan något stubbdrag. Med stubbdrag eller som det äfven kallas kärndrag menar man, att då trädet faller, utslitas ur stammen och fastsitter vid stubben en eller annan, två till fyra linier tjock, sträng af trädets fibrer. Sådana stubbdrag kunna hafva ett par fots längd; de ägo i öfrigt ej af någon menlig betydelse, då de tvertom angifva ett särdeles segt och godt virke, ty på det sköra komma stubbdrag ej i fråga.

Det är högst angeläget, då träd skola fällas, att inskyrningen göres tätt intill marken, på det ingenting af stammens längd skall gå förloradt, och för samma orsaks skull bör man göra inskyrningen så långsluttande som möjligt, såsom figurerna visa. Man kan till och med hugga så, att midten af skyret går ned i roten under marken, och förlorar då ej mera virke, än om man sågar omkull trädet. Att fälla ekar genom sågning är ofta olämpligt, men går ganska bra, när trädens ställning och markens beskaffenhet medgifver ett sådant fällningssätt. Detta fordrar dock mycken försiktighet, för att förekomma, att arbetarne ej skadas genom trädets fall åt ett annat håll, än man beräknat.

Det är angeläget, att innan en ek fälles undersöka, om den har någon så grof och väl vuxen rot, att denna i förening med nedra delen af stammen kan afgifva ett dugligt krumtimmer. I sådan händelse bör denna rot blottas och afhuggas vid lämpligt afstånd från stammen, hvarefter trädet fälles genom de öfriga rötternas afhuggning, under iakttagande af nödig försigtighet.

Så snart en ek blifvit fäld och innan man bestämmer hvilka timmer, som skola uttagas derutaf, undersöker man de ställen, hvarest man har anledning att misstänka rötor, ty upptäckten af en svårare röta kan föranleda att man måste afsåga trädet på andra ställen, än man annars hade ämnat Med ledning så väl af denna undersökning som af trädets form, bestämmer man de ställen, der det bör afskäras. Att gifva reglor för, huru man härvid i hvarje särskildt fall bör gå till väga, är aldeles omöjligt. Här gäller det, att genom förstånd och omtanke använda trädet med den största hushållning, på det så mycket virke och så tjenliga timmer, som möjligt, må kunna erhållas. Synnerligast bör man sträfva efter att få krumtimmer och knän. Sedan man sålunda bestämt de ställen, hvarest stam och grenar skola afskäras, verkställer man afsågningen och får derigenom ämnena till de särskilda timmer, som skola behuggas.

Alla timmer, så väl krumma som räta, göras linräta eller plana på tvenne sidor. Dessa sidor kallas tunningssidorna, och afståndet emellan dem är trädets tunning eller tjocklek. De andra sidorna deremot tagas så bugtiga, som trädets växt möjligen medgifver, utan att hugga öfver spån, det vill säga: man får icke, för att öka den bugt trädet af naturen har, hugga så att fibrerna snedt afskäras.

Timmer som hafva minst sex liniers bugt för hvarje fot trädet är långt, och en proportionerlig längd emot tjockleken, kallas krumtimmer, hvaremot alla timmer som hafva mindre bugt kallas rättimmer, hvilken sednare benämning naturligtvis också tillhör de timmer, som äro plana på alla fyra sidorna. Vid en del privatvarf nyttjas benämningen halfkrumt virke, hvartill man hänför timmer som hafva 4 till 0 liniers bugt på foten. Sålunda, om ett timmer är t. ex. 11 fot långt, skall det hafva minst 66 liniers eller 6,6 tums bugt, för att få namn af krumtimmer, och minst 44 liniers eller 4,4 tums bugt, för att benämnas halfkrumt.

Det tyckes visserligen, som om bugten ej behöfver stå i något slags förhållande till timrens tjocklek, utan endast till deras längd, och att således ett timmer, som har 6 liniers bugt för hvarje fot af längden, bör anses såsom krumtimmer, antingen det är kort och tjockt eller långt och smalt; men så är det i sjelfva verket icke. Man tänke sig blott ett timmer, som är t. ex. 3 fot långt, 2 fot bredt, 2 fot tjockt och har 18 liniers eller 1,8 tums bugt. Ett dylikt block kan aldrig få namn af krumtimmer, ehuru det har den mot längden vanliga bugten. Derföre har man för virke som antages vid Kronans varf stadgat, att krumtimmer skola hafva minst lika många fot i längd som verktum i tjocklek, samt att endast på krummare och rarare timmer 2 högst 3 fot få brista i detta förhållande.

Krumtimmer tagas dels ur stammen, dels ur en gren i förening med den del af stammen, som är nedanför grenen, dels ur stammen och en rot, dels ur tvenne grenar. Den del, som är tagen ur grenen, kallas gren, och den som är tagen ur stammen bål. Det inre af bugten eller af vinkeln emellan bål och gren kallas qvark.

Knän äro sådana krumtimmer, der gren och bål mot hvarandra bilda en vinkel af högst 115 graders storlek. Knän förekomma af trenne slag med olika benämningar, nemligen: rätvinkliga som kallas vinkelknän, spetsvinkliga som kallas bindvinkelknän och trubbvinkliga som kallas afvinkelknän; hvilket sistnämnda slag, såsom nyss nämndes, ej får hafva öfver 115° vinkel emellan bål och gren.

Fig. 6 och 7 föreställa tvenne krumtimmer, tagna ur hvar sin ekstam. Fig. 8 föreställer ett krumtimmer, taget ur stam och gren. De prickade linierna visa sättet för bugtens mätning. Ett krumtimmer af den form fig. 7 visar kallas ess-bugtigt, med anledning af dess böjnings likhet med bokstafven S. Rätta sättet att mäta bugten på ett dylikt timmer är att sammanlägga ab och cd. Fig. 9 och 10 visa ett afvinkel- och ett bindvinkelknä. När vinkeln abc öfverstiger 115 grader kallas pjesen icke knä, utan krumtimmer.

Bålen hos krumtimmer och knän måste tagas ur den del af stammen, som är nedanför grenen, så att timret får naturlig eller vuxen vinkel, det vill säga: att fibrerna i grenen äfven gå igenom bålen. Tages bålen ur stammen ofvanför grenen, blir i qvarken så kalladt afvuxet trä, ty de fibrer, som gå igenom grenen, sträcka sig nedåt stammen och icke uppåt. Af fig. 11, der linierna lm och no utmärka fibrernas riktning, synes tydligt att ett timmer, som skall få tillräcklig styrka i qvarken, måste uttagas såsom abcdef och icke såsom efghik. Lika litet kan ett dugligt knä eller krumtimmer formeras af vinkeln emellan tvenne uppåt gående grenar. Det enda tillfälle, då tvenne uppåt gående grenar kunna begagnas i samma timmer, är då man apterar så kallade klykor till gafflar m.m.; men då tages en längre del af stammen nedanför klykan (se fig. 12), hvilken del vid användandet blir förenad med sjelfva klykan, och hvarigenom erforderlig styrka fås. På alla knän och krumtimmer med knäform lemnar man vid behuggningen en så kallad klack, det vill säga: man låter bålen räcka något utanför grenens yttre sida, emedan det annars, vid timrets torkning, lättare händer, att skadliga sprickor yppa sig på yttre sidan af vinkeln emellan bål och gren.

I det Reglemente, som gäller för besigtningar af virke för Flottans räkning, äro särskilda vidlyftiga föreskrifter gifna, huru timmer till olika ändamål skola vara beskaffade, så till dimensioner som form, samt huru virket, på grund af storlek och beskaffenhet, hänföres under många olika klasser och sortamenter. Här komma några sådana bestämmanden icke att gifvas, alldenstund den, som skall besigtiga virke för Kronans räkning har reglementet att följa (det sednaste eller nu gällande Reglementet för virkesbesigtningar för Flottans räkning är utfärdadt år 1825), och den, som behugger eller upphandlar virke för privata varf, vanligtvis icke hänför det under andra benämningar än krumtimmer, rättimmer och knän, samt båttimmer. Det sistnämnda slaget äro sådana små, af trädens grenar tillarbetade krumtimmer, som ej uppgå till 3 kubikfots storlek. Allt efter storleken, benämner man dem espings-, slups- eller jolltimmer. De minsta båttimren eller jolltimren huggas 3½ fot långa, 0,33 fot breda och 0,25 fot i tunning.

När man uttager timmer ur de fälda träden, bör man taga för en bestämd regel: att häldre hugga bort för litet, än för mycket, af det virke som skall borttagas, för att gifva timret sin tillbörliga form. Aldrig bör något virke huggas skarpkantigt, utan en lämplig van lemnas. Van eller vankant är den brist i full fyrkant, som finnes på de icke fullkantiga träden.

Om man ur ett träd hugger ett timmer med van, blir timret naturligtvis större till bredd och tjocklek, än om det apteras utan van. Se fig. 13, der de fulldragna linierna visa en trädstam i genomskärning, samt huru ett timmer ur denna stam uttages med van, och de prickade linierna visa ett ur samma träd taget timmer utan van. Antingen man nu vid behuggningen lemnar van eller icke, så spricker timrets yttre ved, hvarjemte det kastar eller vrider sig under torkningen, och måste i alla händelser ytterligare omhuggas, för att passa till något visst ändamål. Vid omhuggningen af ett vankantigt timmer, minskas eller försvinner vanen så väl som sprickorna, men timret blir naturligtvis större än om det vid sin första aptering blifvit behugget i skarpkant.

När man af ett krumtimmer skall forma ett krumstycke (ett timmer som har böjning åt tvenne håll), händer det ofta, att krumstycket måste uttagas på det sätt, som föreställes af fig. 14. De fulldragna linierna visa ena ändan af ett vankantigt timmer och de prickade linierna ändan af ett derutur taget krumstycke. Man ser, att ett timmer med ovanligt stor van kan lemna ett lika stort krumstycke, som ett aldeles skarpkantigt timmer af samma bredd och tjocklek med det vankantiga.

På knän och krumtimmer bör man i synnerhet inuti bugten lemna betydlig van; grenen på ett knä må nära hålen vara åttkantig, i ändan rund. Espings-, slups- och jolltimmer må vara åttkantiga, i lilländan runda.

Sedan man å en fäld ek afskurit de särskilda stycken, hvaraf timmer skola formas, företager man dessas behuggning. Hvarje pjes ställes på säkra underslag, bestående af afhuggna grenar eller dylikt, och pallas stadigt. Bugten eller ryggen af trädet vändes alltid nedåt Nu afstickes timrets tjocklek och kritlinor uppknäppas, att tjena till rättelse för sidhuggningen eller tunningen, hvarefter timret afbilas lodrätt å ömse sidor. Då kritlinor skola uppknäppas på ett timmer med betydlig bugt, måste man, sedan linan blifvit sträckt emellan de uppåt stående ändarna af timret, fälla ned ett lod (sådant som timmermän begagna, för att undersöka om en yta står lodrätt) ifrån midten af linan till trädet, hvarefter linan spännes ned till den punkt lodets pynt angifvit. På det kritlinorna må synas bättre, borthugger man den yttre grå barken, innan de uppknäppas. Sedan timret blifvit tunnadt, lägges det på sidan, och mallhuggningen sker till den form trädets växt medgifver.

På de färdiga timren uthuggas alla sådana smärre rötor, som ej försvunnit vid apteringen, hvarjemte skadade eller misstänkta qvistar utborras. All bark borthugges fullkomligt, ty får den sitta qvar, kommer der mask mellan barken och trädet. Skola timren ej genast afhemtas, bör man ej försumma, att lägga dem på underslag, som upphöja dem några tum från marken. De sidor, som hafva spunningar (så kallas de hål, hvilka uppkomma genom uthuggning af rötorna) eller utborrade qvistar, få icke vändas uppåt, ty då samlas regnvatten i spunningarne och skadar virket.

I sammanhang härmed skola vi nämna några ord om

Sättet att förvara ekvirke.

Man bör göra skilnad emellan sådana rötor hos ekvirket, hvilka uppkommit under det trädet stått på rot, och den röta, som uppkommit sedan trädet blifvit behugget, under det timren förvaras. Man kallar det sednare slaget torröta. Den förekommer ganska ofta, i synnerhet hos de största timren, och griper hastigt omkring sig, så snart den en gång begynnt angripa ett timmer. På följande sätt förklaras lätt dess tillkomst. Ingenting verkar så hastigt att förderfva friskt ekvirke, som hämmad utdunstning. Insätter man t. ex. ett nyligen fäldt ektimmer i en byggnad, der det så tätt omgifves af andra timmer, att dess safter tvingas att qvarstanna i veden, så kan man vara säker, att om få år finna det aldeles upprutet. Allt virke består, såsom vi förut nämnt, till sin sammansättning af fasta, långsåt gående fibrer eller trådar och deremellan varande, äfven långsåt gående porer (fina rör eller kanaler). I dessa porer innehållas de flytande, saftiga ämnena, som finnas i virket. Till följe af denna virkets bildning, sker utdunstningen till det mesta genom timrens ändar. När behugget virke transporteras till det ställe, der det skall uppläggas i förvar, händer det ofta att porerna täppas, dels af sjelfva den utträngande saften, som genom solens och luftens åverkan hårdnar, dels af dam eller annan orenlighet, som lätt tillkommer t. ex. då timret köres på en dammande landsväg. Sålunda hindras den innanför varande saften att vidare utdunsta, och om timret nu upplägges, vare sig i skjul eller under bar himmel, så händer det att virket får torröta, i synnerhet om det blifvit fäldt under saftiden. När ett så behandladt timmer några år derefter skall användas, finner man ej sällan, att ehuru ändarne äro hårda och se friska ut, trädet likväl, då det afkortas ett par tum ifrån ändan, befinnes upprutet.

För att förekomma torröta, har man vidtagit åtskilliga medel, alla hafvande till ändamål att befrämja en mera obehindrad utdunstning genom timrens ändar. Man afskär t. ex. ändarne snedt, hvarigenom afdunstningsytan blir större. För att likväl spara virke, kan man skära dem i trappstegsform, såsom fig. 15 visar. Äfven kan man, med en större spiknafvare, borra hål nära intill hvarandra öfver hela ändytan; i sned direction och till 1 à 1½ tums djup. Det bästa och minst besvärliga synes vara att, när virket ankommer till varfven och tidtals under dess förvarande, dels uppsligta ändarne, dels spola dem med vatten. Ett godt sätt att förvara ekvirke, som först efter lång tid skall begagnas, synes vara, att sänka det under vatten, straxt efter det blifvit apteradt, låta det ligga så i några år och derefter förvara det på land. I vattnet torkar safven ut, likasom i luften, men timret spricker ej sönder, såsom det händer under torkning i luften. Dock är icke vattnet öfverallt tjenligt härtill, ty i varmare klimater skulle timren uppätas af mask; men vattnet vid våra kuster är ganska passande.

För att gifva ett begrepp om godt ekvirkes varaktighet, anföres följande erfarenhetsrön. År 1842 upptogos från en så kallad virkeshock å Kongl. Skeppsvarfvet i Carlskrona tvenne ektimmer, hvilka derstädes legat förvarade under vatten och befunnos hafva följande inskrifter: det ena: MCLXVII. T.R. 1777; det andra: MCCXIX. T.R. 1777. De romerska siffrorna utmärka pjesernas nummer i räkenskaperna, T.R. betyda Tyskt Rättimmer och 1777 är årtalet, då timret inkommit till varfvet och blifvit nedlagdt i vattnet. Det förstnämnda af dessa timmer har alltsedan förvarats under ett med väggar omgifvet skjul. Det blef år 1847, således 70 år efter nedsänkningen i vattnet och sedan det under 5 år fått tid att uttorka, skuret i plankor, då det visade sig, att virket, som från början varit hårdt och godt, icke på något synbart sätt blifvit skadadt. I ändarne syntes af färgen, att vattnet inträngt en decimaltum djupt, men på sidorna kunde ej märkas huru långt vattnet inträngt. Nu, år 1857, hafva dessa 80 år gamla plankor fullkomligt samma utseende, som de hade för tio år sedan, och deras styrka är ännu så betydlig, att det enligt gjordt försök erfordras 20160 skålpunds tyngd, för att afslita ett stycke af en qvadratdecimaltums genomskärning. Då undersökningar, som af åtskilliga vetenskapsmän blifvit gjorda öfver absoluta styrkan af ekvirke, gifvit det resultat, att 13380 till 32330 skålpund fordras, för att afslita en stång af en qvadratdecimaltums genomskärning, så finner man att det ifrågavarande virket ännu äger ganska mycken styrka. År 1847 nedgräfdes, på ett ställe der marken består af lös och något fuktig jord, ett stycke af dessa plankor och ett lika stort stycke färskt godt ekvirke. Styckena upptogos 1857 och befunnos begge temligen väl bibehållna, men det äldre något mera frätt än det andra. Det andra af de här omtalade timren, hvilket man för jemförelses skull låtit ligga på marken under bar himmel, sedan år 1842, är nu, (år 1857) betydligt angripet af röta och synes med stora steg gå sin fullkomliga upplösning till mötes.

Ekvirkes besigtning.

Virke, som länge legat behugget, uppsligtas der och hvar på sidorna samt i ändarne, hvarjemte ändarne undersökas genom borrning med fin nafvare. På nytt virke behöfver naturligtvis ej någon uppsligtning göras. Alla rötor bortrensas, misstänkta qvistar utborras, och om ändarne befinnas skadade af rötor, afkortas de, till dess godt trä visar sig. Likvisst får uppränsningen icke drifvas för långt, ty det kan hända, att man, för att få bort alla rötor ur ett timmer, måste hugga bort så mycket af det goda virket, att timret derigenom blir aldeles oanvändbart, hvaremot det, utan uppränsning, skulle kunnat begagnas till arbeten, der dess mer eller mindre goda beskaffenhet varit af mindre vigt.

Uppränsningen af smärre skador verkställes lättast med en så kallad proberyx af det utseende fig. 16 visar. Den är förestäld i en tiondedel af rätta storleken; a är yxan sedd framifrån, b från sidan. Det synes af ritningen, att ena ändan är slipad såsom en vanlig huggyx, och den andra såsom ett huggjern. Skaftet är af trä.

För att bedömma hårdheten och segheten eller styrkan af virket, har man safringarnes bredd och deras mer eller mindre porositet, samt virkets färg och lukt. Ju tätare och bredare den fastare delen af safringarne befinnes, och ju smalare och mindre porös den lösa randen är, desto bättre är virket. Likaledes kan virkets tyngd tjena till mått för dess fasthet, ty ju tyngre det är, desto tätare eller fastare är det äfven, så vida man jemför timmer som hafva samma grad af torrhet. Hvad färgen på virket beträffar, så bör den helst vara gulaktigt ljusbrun; men äfven mörkare virke kan vara fullkomligt godt och hårdt; det ljusnar under torkningen. Det aldrasegaste ekvirket skiftar något i grönt och blir blått i hugget efter yxan; nota bene så länge det är rått, såsom t. ex. när man fäller och apterar trädet. Rödaktigt virke anses i allmänhet vara af mindre styrka och varaktighet än annat, men härtill har man ej fullt skäl, i synnerhet som allt virket ändrar färg under torkningen, så att det, som vid behuggningen är nästan rosenrödt, under torkningen snart nog blir gulaktigt ljusbrunt. Således skulle man nödvändigt se virket, nyss det blifvit upphugget, för att kunna bedömma det efter färgen. Hvad som deremot bestämdt anger virkets godhet är lukten, som bör utmärka en frisk och skarp syra. På virke, som nyligen blifvit fäldt, är lukten ett säkert kännemärke; ty om man från ett dylikt timmer afsligtar en spån, och denna antingen befinnes vara utan lukt eller ock har en fadd unken lukt, så kan man vara säker, att trädet är förtorkadt eller åtminstone har ett svagt, ovaraktigt virke. Äfven på äldre virke är lukten ett ojäfaktigt bevis på mer eller mindre friskhet, ehuru man naturligtvis måste taga i betraktande den omständigheten, att timmer, som torkat under loppet af flera år, hafva förlorat det mesta af den skarpa lukten, åtminstone i yttre delarne, utan att virket derföre får anses underhaltigt.

Med ledning af de åsigter och erfarenhetssatser vi här ofvan meddelat, kunna vi nu säga huru ekvirke bör vara beskaffadt.

Godt ekvirke bör vara af fast och seg trädart, fritt från uggleved, hvitved och all slags röta, samt från masksting (i synnerhet af den fina, ljusare sorten). Vidare får det ej hafva skadlig ring, ej vara växtvridet, ej hafva intill kärnan gående frostsprickor. Till färgen bör det vara utan svarta, grå eller bruna fläckar, samt till lukten utmärka en frisk och skarp syra. Som man sällan erhåller felfria pjeser, så är det antaget, att godt virke får för hvarje 6 fots längd af timret hafva en uppränsning, till bredd och tjocklek motsvarande ¼ af timrets bredd och tjocklek, samt till längden tvenne gånger skadans bredd. Finnas ej så många spunningar på timret, må de som finnas vara längre, men ej bredare eller djupare. På ett krumtimmer eller knä tillåtes ingen uppränsning på största bugten. Uppborrade friska qvisthål, friska barklåpor, stubbdrag och kortare öppna sköror tillåtas. För dylika medgifna uthuggningar och skador, likasom för mindre vankanter, sker intet afdrag vid virkets uppmätning; men vid större uthuggningar och betydligare vankanter göres lämpligt afseende i mätningen, så att hvarken köparens eller säljarens rätt förnärmas.

Mindre godt ekvirke bör till trädarten vara af ungefär samma beskaffenhet som godt virke, men får hafva dubbelt så stora uppränsningar och kan vara något öfver spån hugget.

Vrak- eller utskottsekvirke är det som är så skadadt, att det måste styckas i flera delar, för att kunna användas. På trädartens beskaffenhet får ej göras mycket afseende.

Här gifna reglor för virkes besigtning grunda sig till en del på de föreskrifter, som gälla vid mottagning af virke för Kronans räkning. Att man vid besigtning af virke för privat behof får göra hvarjehanda modifikationer, är tydligt. Vanligen kan man, i afseende på trädarten, ej fästa sig vid dess större eller mindre fasthet, utan endast vid dess friskhet. Men i och för användandet till det ena eller andra behofvet, är det dock nyttigt att veta, huru man kan se på timret, om det är mer eller mindre starkt. Med den ringa tillgång, man numera har på ekvirke, bör man icke förkasta något deraf, äfven om det är skört och förderfvadt af rötor, utan endast vid uppköp lämpa betalningen efter varans beskaffenhet, helst som man till många behof kan använda sköra och skadade timmer, dels hela, dels skurna i mindre delar.

Plankor och bräder af ek dels uppköpas, dels sågas vid varfven. I och för beräkningen af sågarelönen, har man, vid sågning för Kronans räkning, den regel, att 300 qvadratdecimaltum af sågsömmen (genomskärningsplanet) kallas sågaln och betalas med en faststäld summa. Privata sågare beräkna sågalnen på det sätt, att ifrån 3½ fot afdrages sågsömmens bredd eller höjden af det timmer, som skall sågas. Är timret t. ex. 1 fot högt, så blir sågalns längd för detta timmer 2½ fot; för ett ½ fot högt timmer är sågalns längd 3 fot o.s.v.

Samma beräkningssätt följes vid sågning af allt slags virke, men betalningen per sågaln rättar sig efter virkets hårdhet. Vanligen betalas sågning af ekvirke dubbelt så högt, som sågning af furuvirke.

Ekbräder som begagnas till båtbordläggning kallas gemenligen bordved. Bordveden dels sågas, dels klyfves af rätklåfviga, vres- och qvistfria block, helst tagna af ekens stam närmast roten. Klufven bordved bör vara minst 6 fot lång, ¾ till 1 fot bred, tjockleken i ytans kant 0,17 fot, i kärnkanten 0,1 fot, för öfrigt utan både hvitveden och det inre af kärnveden.

Eknaglar äro behuggna i åttkant, af rätklufvet, segt och friskt virke, de största 3,5 fot långa med 0,2 fots diameter; de minsta 1,5 fot långa med 0,12 fots diameter. De proberas på det sätt, att nageln, hållen i ena ändan, gifves på från den andra ett starkt slag emot ett skarpkantigt ektimmer. Sköra naglar springa då tvärt af.

Huru ekvirke uppmätes skall längre fram omnämnas.

Innan vi sluta beskrifningen om eken, skola vi nämna några ord om ett särskildt slag deraf. Korkeken är ett i södra delen af Europa växande trädslag, hvars bark är särdeles lätt, mjuk och elastisk. Korkbark förekommer i handeln dels i större och mindre stycken under benämningen oskuren kork, dels skuren till buteljkork under namn af skuren kork, dels såsom affall efter buteljkorkskärning under benämningen korkspån. Emedan kork i sig sjelf är så lätt, att en viss mängd deraf, nedsänkt i vatten, kan uppbära tre gånger sin egen tyngd, så begagnar man sig af denna dess egenskap vid byggandet af lifbergningsbåtar, hvilka ofta inrättas så, att ett frihult stoppadt med korkspån omgifver hela båten och att åtskilliga lådor inuti båten fyllas med kork eller med korkspån, allt i afsigt att om båten fylles med vatten, den ej skall sjunka.

Furu.

Furuträdet växer vildt i alla Sveriges provinser. Dess virke är af betydligt olika godhet allteftersom det växer på mer eller mindre tjenlig jordmon. Äfven sjelfva trädets växt och utseende förändras efter jordmonen så betydligt, att man deraf tagit sig anledning gifva tvenne särskildta namn åt trädet, nemligen tall och fur. Begge namnen angifva samma trädslag, men man fästar dock olika begrepp vid deras betydelse, i afseende på virkets beskaffenhet. Med tallvirke menar man den sämre sorten, som har breda safringar och ljust virke, samt antingen betydlig yta och helt liten kärnved eller ock ingen skillnad emellan ytans och kärnans färg. Den sämsta tallen kallas af allmogen qvaddtall. Med ordet furu och i synnerhet med kärnfur menar man sådant virke, der safringarne äro mycket smala, kärnveden fast, kådig och af gulröd färg, samt ytveden liten.

Då vi redan så vidlyftigt beskrifvit ekars fällning och aptering m.m., så är det ej svårt att med ledning deraf finna, huru man bör gå till väga med furuvirkes upphuggning, och vi skola derföre endast anmärka, hvad som särskildt rör detta trädslag.

Furuträd kunna vid 100 à 140 års ålder afgifva temligen långa och grofva balkar, om de vuxit på tjenlig jordmon, nemligen på djup, mullblandad sandjord. Man ser på barken, om trädet är fullmoget eller icke. Sådana träd som hafva barken gulgrön långt ned på stammen, kunna växa mycket länge, hvaremot när barken är grå högt upp emot toppen, ingen särdeles tillväxt är att vänta.

Furuvirke apteras dels rundt, dels i fyrkant. På de runda timren äro endast ändarne jemnskurna och all barken afskalad. Dessa få namn af mastträd, spiror och pålar, allt efter storleken. De fyrhuggna timren kallas balkar, timmer, sparr och läckten. Vidare förekommer furuvirket sågadt till plankor och bräder.

Storverksträd är en benämning på sådana furuträd, som kunna afgifva spiror af minst 60 fots längd 1,33 fots diameter i storändan och 0,91 fots diameter i lilländan.

Mastträd kallas sådana runda furustockar, som äro minst 70 fot långa, 1,92 fot i diameter i storändan och derjemte hafva minst 133 kubikfots innehåll.

Spiror äro minst 50 fot långa, 1,33 fot i diameter i storändan och af minst 50 kubikfots innehåll.

NB. Med ett mastträds eller en spirs tjocklek i storändan menas ej dess tjocklek ytterst i ändan, utan på 1/6 af längden från storändan räknad. Detta ställe kallas fisk, så att man ofta brukar benämningen: tjocklek i fisken, för att utmärka, att tjockleken ej skall tagas ut i ändan, utan på 1/6 af längden derifrån. Man räknar tjockleken på detta sätt derföre, att man vid beräkningen af kubikinnehållet anser spirorna såsom afstympade koner, men trädens växt i sjelfva verket vanligtvis är sådan, att stammarne tilltaga hastigare i tjocklek nära rotändan, så att konens sidoyta der blir något utböjd.

Pålar äro runda furustockar af mindre dimensioner än spiror.

Mastträd, spiror och sådana pålar, som skola användas till rundhult, böra hälst vara linräta, men kunna vara något jemnbugtiga åt ett håll. De böra vara af god och fet furu, utan någon slags röta och utan svåra qvistar; dock tillåtas friska qvistar, om 0,33 fots diameter för större träd och i proportion för de mindre, der och hvar å trädens toppända, samt smärre öppna och svarta qvistar, som ej gå intill kärnan af trädet. Friska kådlåpor, öppna kärnsköror och stubbdrag anses oskadliga. Frisk och god, hvit, icke växtvriden yta tillåtes vara 1/7 af diametern i storändan och 1/6 i lilländan.

Furuvirke undersökes likasom ekvirke medelst uppsligtning, borthuggning af rötor, borrning å misstänkta ställen, afkortning af skadade ändar o.s.v.

Pålar, som endast skola nyttjas till stöttor och dylikt, må vara ytiga, växtvridna och mera qvistiga, endast de ägo friska.

Ett godt sätt att förvissa sig om, att ett mastträd eller en spir icke har någon förborgad inre röta, är det, att man ställer sig vid ena ändan och knäpper med nageln mot ändytan, på åtskilliga ställen, under det någon annan lägger örat mot ytan af spirens andra ända, då ljudet af det knäppande fingret höres särdeles klangfullt, så vida spiren är god, äfven då knäppningen sker helt sakta och spiren har 70 eller 80 fots längd Trädartens godhet bedömes i öfrigt deraf, att det bästa och friska furuvirket innehåller mycken kåda, så att det har en stark hartzlukt, särdeles om spånor deraf gnuggas mellan händerna. Timrens eller spirornas jemnskurna ändytor böra visa en klar, jemn färg, utan fläckar och utan ring.

Furubalkar äro i fyrkant behuggna pjeser, vanligen af minst 20 fots längd och minst 0,58 fots tjocklek. De böra vara friska och kärnfulla, utan blå yta. En och annan borrad qvist lemnas utan afseende. För varfvens behof äro både linräta och mer eller mindre bugtiga balkar användbara. Äfven balkar, som hafva bugt åt tvenne håll, äro nyttiga att såga till bordläggnings- och garneringsplankor.

Furusparr äro i fyrkant behuggna, smärre furuträn, at 12 till 40 fots längd, 0,33 till 0,58 fots tjocklek.

I synnerhet vid uppköp af sparr, vare sig furu eller gran, bör man tillse, att virket icke är för gammalt och mustsuget, emedan dessa pjeser, som huggas af små omogna träd, vida hastigare förtorkas och förlora styrka och spänstighet, än det gröfre virket.

Timmer är en benämning som användes dels på sådant rakt virke, som är apteradt för att nyttjas till väggar i boningshus, dels på krumvirke, som är ämnadt till fartygs förtimring.

Läckten äro smalare än sparr. De förekomma dels huggna af smala stammar, dels sågade ur balkar och användas egentligen vid husbyggnader.

Bräder äro dels 12, dels 14 fot långa.

Enkla bräder kallas de som hafva 0,08 fots tjocklek; dubbla de som hafva 0,17 fots tjocklek. Bräder förekomma äfven af 0,12 samt af 0,2 5 fots tjocklek. I afseende på godheten indelas bräder uti helrena eller goda, som äro fullkomligt felfria, i det närmaste qvistfria och minst 0,75 fot breda inom vanen; halfrena eller mindre goda, som få vara mera qvistiga, något kärnsköriga och med ytan något blåaktig, minst 0,58 fot breda inom vanen; utskott, som få vara qvistiga, sköriga och mera blåytiga, dock ej ruttna, och skola hafva minst 0,42 fots bredd inom vanen.

Bräder som äro 14 fot långa, 0,75 fot breda och 0,25 fot tjocka kallas plank och exporteras under denna benämning i betydlig mängd från Sverige till utrikes orter. Samma benämning nyttjas äfven för bräder af 14 fots längd, 0,75 fots bredd och 0,17 fots tjocklek.

Vid furuvirkes fällning och behuggning bör man iakttaga, att träd som äro räta, qvistfria och i öfrigt af bästa virkessorten, samt hafva de erforderliga dimensionerna till mastträd eller spiror, företrädesvis användas till dessa pjeser, hvaremot de mera bugtiga passa till balkar. Af träd, som ej lämpa sig för uttagning af långa virkespjeser, göras kortare sågblock till bräder o.s.v. Hufvudsaken är här, likasom vid ekvirkes behuggning, att rätta sig efter trädens växt, så att hvarje träd användes till de virkespjeser, hvartill det med mesta hushållning kan nyttjas. Der man bygger fartyg helt och hållet af furuvirke, måste man naturligtvis använda hvarje krokig stam till krumtimmer, samt med särdeles omsorg undersöka trädens rötter, för att af dem uttaga krumvirke, så snart någon rot är så vuxen och har sådan tjocklek, att den kan, i förening med stammens nedra del, utgöra ett krumtimmer eller knä.

Naglar af furu äro ganska tjenliga, då de göras af den fetaste eller kådigaste träsorten.

Gran.

Granvirke har mindre varaktighet emot luftens åverkan än furuvirket; det sväller i väta och spricker i torka och är derföre mindre tjenligt att nyttjas till arbeten, som äro utsatta för fria luften. Likväl använder man spiror och pålar af gran, i anseende till detta virkes större lätthet och seghet än furuvirkets, dels till master och andra rundhult, särdeles smärre rundhult, dels till åror, dels till stöttor m.m.

Spiror och ämnen till rundhult och åror af gran böra vara räta, utan stora och klasiga qvistar; derjemte friska och af segt träslag, det vill säga: af sådant som har smala årsringar. Den gran, som har grå bark, är vanligen bättre, än den med rödbrun. På granträd är det nyttigt, att låta barken sitta qvar under torkningen, emedan den hindrar trädet att spricka. Det är äfven förmånligt att barka både gran- och furuträd spiralformigt och låta dem så förblifva ett par år, till dess de torkat tillräckligt.

Rundt virke af gran benämnes spiror, då pjeserna äro minst 40 fot långa och 1 fot tjocka i storändan. Mindre pjeser hafva namn af stöttor, årämnen eller spriämnen, allt efter behofvet hvartill de skola användas. De minsta, som äro 12 till 36 fot långa och 0,42 till 0,3 fot tjocka på midten, kallas bärlingar.

Af större granrötter, i förening med nedre delen af stammen, apteras knän, som användas till däcksbalkars fästande vid fartygssidorna m.m. Sådana knän äro lätta, spänstiga och starka, men hafva den olägenheten att bultarne, hvarmed de äro fästade, äta sig in i det lösa virket, så att, genom fartygets ledning, bulthålen blifva eliptiska och glapprum uppstår emellan bultarne och träet. Denna olägenhet kan dock förekommas, om alla bultarne afklinkas på en gemensam skena, lagd långs efter knäets inra sida.

Al.

Detta virke har föga styrka, men bibehåller sig särdeles väl i vatten, är icke ömtåligt för ombyte af väta och torka, och spricker ej lätt, hvarföre det är särdeles användbart till skeppspumpar, men nyttjas i öfrigt icke egentligen för skeppsbyggnadsarbeten. Till fartygsmodeller nyttjas det deremot med mycken fördel, emedan det är fint och tätt, lätt att arbeta uti och, sedan det blifvit uttorkadt, har föga benägenhet att kasta sig. Det angripes lätt af mask.

Björk,

som har ett segt och starkt virke, växer ej af tillräcklig storlek, för att kunna nyttjas till skeppstimmer och plankor, och har i alla fall icke den varaktighet mot luftens och vattnets åverkan, som ek eller fur. Björkvirke användes vid skeppsvarfven endast till spelbommar och spakar.

Bok

växer i Sverige endast i de sydligare kustprovinserna. Virket är särdeles varaktigt i vatten, och har derföre fordom ofta begagnats till kölar och bordläggning. Det är dock skörare än ek, angripes lättare af mask och kan här i landet numera sällan fås till sådan storlek och sådant pris, att det med fördel kan nyttjas för fartygsbyggnad.

Ask och Alm.

Dessa begge virkessorter likna hvarandra mycket, ehuru sjelfva träden äro af ganska olika slag. Ask- och almvirke användes egentligen af blockmakare, men vore äfven tjenligt till många arbeten i skeppsbyggnader, såsom varande starkt, segt och varaktigt, om det kunde fås i tillräckligt stora qvantiteter och till så billigt pris, att det kunde nyttjas i stället för ek och furu. Till båtbyggnad begagnas stundom begge sorterna. Till åror nyttjas askvirke med mycken förmån, emedan det är segt och spänstigt.

Om mätning af virke.

Vid handel af virke har man tagit för regel, att betala per kubikfot alla slags ektimmer, som uppgå till en storlek af minst tre kubikfot, samt ekplankor. Ektimmer af mindre än tre kubikfots innehåll, hvilka benämnas espings-, slups- och jolltimmer, betalas per stycke. Furumastträd, spiror och större balkar köpas äfven per kubikfot; mindre balkar betalas antingen per kubikfot eller per aln af längden, allt efter öfverenskommelse. Bräder, läckten och sparr räknas altid i tolfter. Pålar betalas styckvis eller per aln eller äfven per kubikfot, allt efter varans beskaffenhet och den öfverenskommelse som träffas. Smärre spiror, årämnen, spakämnen m.m. köpas styckevis.

Vi skola nu beskrifva, huru olika slags timmer böra uppmätas och deras kubikinnehåll beräknas; men emedan mätningen och beräkningen hittills skett i verkmått och framdeles kommer att ske i decimalmått, så torde det vara nödvändigt, att här redogöra för begge mätningssätten. Vi börja med beskrifningen om, huru det tillgår att mäta med verkmått.

Vid bestämmandet af så väl runda som fyrkantiga timmers kubikinnehåll har man för regel, att icke beräkna, hvad timret möjligen öfverstiger fulla fot i längden och fulla tum i bredd och tjocklek. Om t. ex. ett timmer är 17¼ fot långt, 14½ verktum bredt, 12¾ verktum tjockt, anses kubikinnehållet ej vara större, än för ett timmer af 17 fots längd, 14 verktums bredd och 12 verktums tjocklek. Endast i fråga om plankors tjocklek brukar man taga ½ verktum med i beräkningen.

Regeln för beräknandet af ett rät-linigt fyrhugget eller parallelipipediskt timmers kubikinnehåll är den: att längden mätes i fot, bredden och tjockleken i verktum. De tre tal som utmärka längd, bredd och tjocklek multipliceras med hvarandra, och producten divideras med 144. Qvoten visar innehållet i kubikfot.

Exempel. Låt ett timmer vara 23 fot långt, 15 verktum bredt och 13 verktum tjockt, så blir kubikinnehållet = 23 × 15 × 13 / 144 = 4485 / 144 = 31 21/144 kubikfot.

Vore timret 15 fot långt, 23 verktum bredt och 13 verktum tjockt, så blefve kubikinnehållet detsamma. Likaså om timret vore 13 fot långt, 23 verktum bredt och 15 verktum tjockt.

Anmärkning. Att denna beräkning är geometriskt riktig finner man lätt, ty enligt geometrien kan man, för att få timrets kubikinnehåll, multiplicera längden med 12, hvarefter alla tre måtten utgöra verktum; och sedan multiplicera dessa tre mått med hvardera, då kubikinnehållet befinnes vara = 12 × 23 × 15 × 13 kubikverktum. Om detta tal divideras med 1728, som är det antal kubikverktum en kubikfot innehåller, så fås timrets innehåll i kubikfot = 12 × 23 × 15 × 13 / 1728. Divideras här täljare och nämnare med 12, så får man 23 × 15 × 13 / 144, aldeles såsom här ofvan är utfördt.

Man brukar kalla, 1/144 kubikfot tum eller med mera skäl virkestum. Benämningen är i alla fall oegentlig, och man bör noga skilja emellan en sådan så kallad tum och en kubikverktum, hvilken sednare utgör 1/1728 kubikfot. Orsaken hvarföre man ej räknar kubiktum utan etthundradefyratiofjerdedels kubikfot är den, att det förra är ett aldeles för litet mått, att göra afseende på vid virkeshandel.

För att helt och hållet slippa uträkningen af kubikinnehållet, har man tabeller, som angifva kubikinnehållet för timmer af olika dimensioner. Dessa tabeller äro vanligen inrättade i 5 kolumner, på det sätt, att när man känner ett timmers längd i fot, dess bredd och tjocklek i verktum, så sökes det minsta af dessa tre tal i första kolumnen, det största i andra och det öfriga i tredje kolumnen. I fjerde kolumnen finner man då det antal kubikfot, och i femte det antal etthundradefyratiofjerdedels kubikfot, timret motsvarar i storlek.

Alla timmer, som äro behuggna i fyrkant, mätas såsom om de hade parallelipipedisk form. Således mäter man ett krumtimmers längd milt på sidan, långs bugten, från ända till ända; dess bredd på en fjerdedel af längden från hvardera ändan, och tager medium emellan dessa bredder; dess tjocklek på tunnaste stället; och anser sedan, att detta timmer har samma kubikinnehåll, som en parallelipiped af den längd, bredd och tjocklek, man sålunda funnit på timret. Ett rättimmers längd mätes från ända till ända, så långt trädet är dugligt; bredden tages i båda ändarne, sammanlägges och halfveras, men är bredden midtpå smalare än detta mått, så tages mätningen på midten; tjockleken mätes på tunnaste stället.

Emedan man i allmänhet gör de tvenne tunningssidorna parallela, när timmer insättas i en skeppsbyggnad, så har man ej särdeles nytta af att ett timmer är tjockare i storändan än i lilländan, och bör derföre mäta tjockleken på tunnaste stället. Likväl, emedan till vissa arbeten behöfvas timmer, som ej ägo jemntjocka hela vägen, så må det bero på hvar och en säljare och köpare, att öfverenskomma om tunningens mätning på samma sätt som bredden. Kronans nu gällande reglemente anbefaller, att tunningen skall mätas på samma sätt som bredden, men der stadgas också: att för vanliga krum- och rättimmer får tunningen endast vara större i 1/8 storändan, än i lilländan, och för vissa timmer får ingen skilnad i tunningen finnas o.s.v.

På knän mätas bålen och grenen hvar för sig, hvarefter deras kubikinnehåll sammanläggas.

Vankant må finnas på alla fyra kanterna af ett ektimmer, och man bör ej göra afdrag derföre vid uppmätningen, så framt ej vanen på någon af kanterna öfverstiger 1/10 af timrets bredd eller tjocklek, för rättimmer, samt 1/5 af bredden eller tjockleken, för krumtimmer. Det vill säga: om ett rättimmer är 15 tum bredt och 10 tum tjockt, så bör det hålla åtminstone 12 tum på bredsidorna och 8 tum på de andra sidorna, emellan vankanterne. Annars får man minska på en af dimensionerna, för att bringa vanen till tillåten storlek. Likaledes bör ett krumtimmer, som är 15 tum bredt och 10 tum tjockt, hålla minst 9 tum på bredsidorna och 6 tum på de andra sidorna, emellan vankanterne. För knän göres ej afseende på, om grenen är åttkantig nära bålen och rund i ändan. I qvarken af ett knä eller knäformadt krumtimmer bör endast barken vara aftagen.

Furubalkar mätas, enligt Kronans reglemente, på det sätt, att tjockleken tages i lilländan, tunnaste vägen; och då tillåtes vankant vara 1/10 af balkens tjocklek på hvardera kanten, hvilken vankant dock bör försvinna på ⅓ af balkens längd ifrån lilländan. I enskild handel deremot är ofta brukligt att mäta balkars tjocklek på midten.

Tjockleken af spärr mätes, vid mottagning för Kronans räkning, uti lilländan, vid enskild handel i lilländan eller på midten, efter öfverenskommelse.

Runda träds kubikinnehåll beräknas på följande sätt. Längden mätes från ända till ända; diametern tages i lilländan och på 1/6 af längden från storändan. Den sistnämnda diametern anses vara diametern i storändan. Är trädets genomskärning ej cirkelrund utan oval, antages ovalens minsta diameter såsom den rätta. Härvid iakttages, att längden mätes i fot, diametrarne i verktum. Kubikinnehållet fås genom följande räkning: större diametern multipliceras med sig sjelf, mindre diametern multipliceras med sig sjelf, begge diametrarne multipliceras med hvarandra; de tre tal, häraf uppkomma, adderas; summan multipliceras med längden, och den då blifvande producten divideras med 550. Qvoten visar det runda timrets innehåll i kubikfot.

Denna regel kan uttryckas genom följande formel. Om man kallar större diametern i verktum = D, mindre diametern i verktum = d, längden i fot = L, så får man kubikinnehållet = L. (D² + Dd + d²) / 550.

Exempel. Om ett rundt timmer är 62 fot långt, 22 verktum i diameter i storändan (NB i fisken) och 16 verktum i lilländan, så fås kubikinnehållet sålunda.

Man brukar, vid denna kalkyl, bortkasta det bråk som ej uppgår till en half kubikfot, och anse såsom hel kubikfot det som öfverskjuter en half kubikfot.

När decimalindelningen kommer att begagnas i allt slags mätt, blir följande method tillämplig för uträknande at timrens kubikinnehåll:

För fyrkantiga timmer. Längden mätt i fot, bredden och tjockleken i decimaltum, multipliceras med hvarandra och producten divideras med 100.

För runda timmer. Längden mätes i fot, diametrarne i decimaltum. Kubikinnehållet fås då genom formeln 0,002618 · L. (D² + Dd + d²).

Den hittills följda regeln, att vid mätning af bredd och tjocklek endast beräkna fulla tum, blir icke gerna tillämplig, då decimalmått skall begagnas, ty, emedan en decimaltum är större än en verktum, skulle säljaren, genom ett sådant förfarande, så lemna ännu större öfvermål än hittills varit fallet. Detta vore så mycket mera obilligt, som virket blir allt dyrare och svårare att anskaffa, hvarföre det allt blir nödvändigt, att mäta bredd och tjocklek eller åtminstone tjockleken på allt slags virke i halfva decimaltum.

Vi öfvergå nu till beskrifningen om metallerna.

Jern.

Jernet är af alla metaller den, som ymnigast förekommer. Det har varit kändt och användt från urminnes tider, dock ej så länge som kopparn. Jern förekommer nästan aldrig gediget (i fullkomligt rent eller oblandadt tillstånd), utan vanligen förenadt med syre, svafvel eller andra ämnen.

Arbetadt jern förekommer af tre väsendtligt olika slag, nemligen: gjutet jern, smidt jern och stål, som alla bestå af jern, förenadt med olika qvantiteter kol. Gjutjernet innehåller största mängden kol, och det smidda jernet minsta.

Jernmalm erhålles dels ur berg, dels upptages den från bottnen af vissa insjöar och så kallade myror. Genom malmens smältning i masugn afskiljes det mesta af de främmande ämnena, och metallen fås gjuten i tackor eller gösar. Genom ytterligare omsmältning och smidning under stångjernshammare erhålles stångjern (smidt jern). Stål kan dels fås direkte, genom omsmältning af tackjern, dels beredas af stångjern, genom dettas upphettning tillsammans med kol.

Tackjernet är af två slag, nemligen grått eller nödsatt, som innehåller största mängden kol och ej är så hårdt som det andra slaget, hvilket kallas hvitt eller hårdsatt. Tackjern användes dels till gjutning af åtskilliga arbeten, hvartill det grå, såsom mindre skört, i allmänhet är tjenligast, dels till beredning af stångjern. Det bästa tackjernet, för beredning af stångjern, fås af bergmalmer, hufvudsakligen från Dannemoraverken.

Smidt jern förekommer af en stor mängd olika former, hvaraf vi särskildt fästa oss vid följande, såsom utgörande materialier för skeppsbyggnad.

Bultjern utgöres af smidda stänger och är dels rundt, dels åttkantigt, dels fyrkantigt. Den sistnämnda sorten får särskildt namn af fyrkantjern; de två förstnämnde kallas egentligen bultjern eller äfven nummerjern.

Rundt och åttkantigt bultjern utgöres af stänger om ½, 5/8, ¾, 7/8 o.s.v. verktums diameter och benämnes efter nummer, så att det som har

o.s.v. med 1/8 tums tillökning i diametern för hvarje nummer, ända till N:r 15, som är 2½ verktum i diameter.

Med diametern på det åttkantiga jernet menas afståndet emellan tvenne parallela sidor, så att sectionsarean af en åttkantig stång blir något större, än af en rund med samma nummer.

De smalaste stängerna ägo 10 till 12 fot, de tjockaste 6 till 7 fot långa.

Fyrkantjern är smidt i stänger af qvadratisk genomskärning, från och med ¾ verktums ända till 4 verktums tjocklek, med en tillökning af 1/8 verktum i tjockleken för hvarje särskild sort. Det benämnes icke efter nummer, såsom bultjernet, utan dess dimension utgör grunden för benämningen, så att man säger ¾ tums fyrkantjern, 7/8 tums fyrkantjern o.s.v. De smalaste sorterna förekomma i 10 till 12 fot långa stänger, de tjockaste i 5 till 6 fots.

Fyrkantjern af mindre än ¾ verktums diameter kallas knippjern och säljes vanligen sammanfästadt i bundtar eller knippor. Det smides af 3/8, 7/16, ½, 9/16 och 5/8 verktums tjocklek, i 12 till 14 fots långa stänger.

Plattjern kallas sådant fyrkantigt jern, hvars genomskärning är rectangulär. Det förekommer dels smidt, dels valsadt, af många olika dimensioner, ifrån 1½ till 7 verktums bredd och 3/8 till 2 verktums tjocklek. Stängernas längd beror på behofvet, hvartill de skola användas.

Det smidda jernet är af ganska olika beskaffenhet och godhet, allt efter som det är mer eller mindre rent från främmande ämnen och mer eller mindre väl verkadt. Det bästa stångjernet är både segt, fast och hårdt. Det hör vara jemnt och väl smidt, ej otätt, ej flagrigt eller behäftadt med remnor och sprickor (brakor). Stängerna böra kunna böjas i rät vinkel och åter uträtas, utan att brista. Om man genom förnyad böjning afbryter en stång, bör brottet vara tågigt, af jemn ljusgrå färg, utan mångkantiga eller fjälliga korn. Ju smalare stänger jernet är utsmidt uti, desto tågigare bör brottet vara. Jern förorenadt af svafvel, arsenik eller koppar är rödbräckt, så att det väl har styrka och någon böjlighet, när det är kallt, äfvensom vid mycket stark upphettning eller hvitglödgning, men blir skört, då det rödglödgas. Sådant jern är tågigt i brottet, men af ljusare färg än godt jern och oftast otätt. Fosforhaltigt jern är deremot kallbräckt, så att det i vanlig temperatur och i synnerhet i starkare köld lätt afbrytes, och har då en grofkornig, glänsande brottyta.

Stångjern besigtigas på det sätt, att man håller stången i ena ändan och slår den öfver en så kallad slagbock (en omkring 3 fot hög, på öfverkant jernbeslagen bock), då de sköra sorterna vanligen brista tvärt af. Äfven kan stången, hållen i ena ändan, läggas på slagbocken, så att den andra ändan räcker några tum utanför bocken, och genom att slå med slägga på denna ända, finner man om den böjer sig eller brister. Ett annat sätt är att begagna sig af en så kallad brytstolpe, en rätt upp och ned stående, i marken fästad stolpe, försedd med ett hål vid 3 till 4 fots höjd från marken, i hvilket stångens ena ända insättes; genom tryckning mot andra ändan böjes stången fram och tillbaka.

I öfrigt anmärkes, att det stångjern som innehåller mera kol är hårdare, än det som har mindre kolhalt, utan att det förra derföre är mindre godt till sådana behof, der ej så mycken mjukhet är af nöden.

Plåtar af jern förekomma dels smidda, dels valsade, af åtskilliga dimensioner och benämningar. Takplåtar hafva vanligen 2 fots längd, 1½ fots bredd, och äro i anseende till tjockleken af trenne olika sorter, hvilka åtskiljas genom det antal plåtar, som af hvarje sort går på ett skeppund lätt vigt (320 skålpund victualievigt). Ordinära takplåtar kallas de, hvaraf 75 till 80 gå på skeppundet; fina takplåtar de, hvaraf 80 till 90 utgöra ett skeppund, och extra fina de, hvaraf 90 till 100 utgöra ett skeppund lätt vigt. Spjellplåtar äro 2½ fot långa, 2 fot breda och af tvenne olika tjocklekar, nemligen: enkla spjellplåtar, som hafva 1/16 verktums tjocklek, och dubbla dito, som hafva 1/8 verktums tjocklek. Alla nu uppräknade plåtar böra vara täta, jemntjocka och släta, utan flagror eller rost, samt kunna vikas dubbla eller falsas, utan att brista. Kabyssplåtar äro 5 till 6 fot långa, 12 till 14 verktum breda, af tvenne sorter: enkla, som äro 1/8 och dubbla, som äro ¼ verktum tjocka. Plåtar till cisterner, bordläggning å jernfartyg, ångpannor m.m. beställas efter behofvet af åtskilliga dimensioner.

Ämnesjern kallas sådana smidda jernpjeser, som vid jernbruken tillverkas, för att sedermera, genom ytterligare smidning vid varfven, formas till däcksknän, diagonalskenor, slupsdäfvertar m.m. De beställas till vissa dimensioner och former, allt efter behofvet, hvartill de skola användas.

Jernspik är af tvenne väsendtligt olika slag, nemligen ekspik och furuspik. Den förra är betydligt tjockare, än den sednare, om man jemför tvenne spik af samma längd. Furuspiken har tunnare, på öfversidan mera platt och i proportion till spikens tjocklek vidare hufvud, än ekspiken. Orsaken härtill är, att furuspiken ej behöfver tåla så hårda slag som ekspiken, hvilken sednare skall inslås i ett mycket hårdare virke; hvaremot furuspiken behöfver ett till vidden större hufvud, för att ej äta sig ned i det lösare virket. Furuspikens yttersta ända är spetsig, ekspikens platt eller kilformig. Ekspiken har fått denna form, för att, ehuru tjockare, icke spräcka det virke, hvari den inslås; den bör nemligen altid vändas så, att platten tvärt afskär fibrerna och således hindrar dessa att utefter virkets längd skiljas från hvarandra. Fig. 17 är en skala, som angifver tjockleken af läggen uppe under hufvudet, för ekspik af alla brukliga tumtal. De horizontela liniernas längd är tjockleken för det bredvid dem stående tumtalet. Fig. 18 är en dylik skala för furuspik.

Ekspik smides till alla tumtal ifrån 2 till 14 verktums längd. Furuspik smides vanligen af 2 till 8 verktums längd. I längden är hufvudet inberäknadt.

Tvenne sorter af furuspiken hafva särskilda benämningar, nemligen: 3 verktum lång furuspik kallas enkel läcktspik, 4 verktum dito dito dubbel läcktspik.

Ribbspik, 2 verktum lång, är tjockare vid hufvudet och afsmalnar hastigare nedåt, än vanlig 2 tums furuspik.

Enkel låsspik är 1 verktum lång.

Dubbel låsspik 1½ dito.

Laskis lika lång med enkel låsspik, men tjockare och med hastigare afspetsning.

Nubb ¾ verktum lång.

Dykertspik har flat lägg, och hufvudet så formadt, att det endast på tvenne af läggens kanter skjuter utom läggen. Derigenom kan hufvudet helt och hållet nedslås i träet, hvilket är nödvändigt vid finare listarbeten och dylikt, hvarföre också denna spiksort egentligen användes af snickare. Enkel dykertspik är 1¼ verktum lång, dubbel 2 verktum.

Platthufvudspik eller spik med stora platta hufvuden förekommer af åtskilliga slag och storlekar, med olika benämningar, allt efter behofvet hvartill den skall användas. Den nyttjas till fästande af rullebly, segelduk, läder, takpapper och dylika materialier, hvari spik med mindre hufvud lätteligen skulle äta sig ned. Den vid skeppsbyggnad brukliga platthufvudspik kallas vanligen blyspik, emedan den hufvudsakligen användes till spikning af rullebly. Den är af 1, 1¼ och 1½ verktums längd.

Ekspik proberas på det sätt, att den, utan föregående borrning, inslås tvåtredjedelar af sin längd uti hård och vresig ek, hvarefter den åter uttages; och bör då ej kröka sig vid inslagningen eller brista vid uttagningen. Detta prof, som föreskrifves i Kronans Reglemente, är ganska lämpligt för de lägre tumtalen ända till 9 verktum, men för längre spik är det för hårdt. Ytterst sällan träffar man någon 12 eller 14 tums spik, som uthärdar detta försök. Furuspik proberas på samma sätt uti godt furuvirke.

All småspik måste smidas af segt jern, så att pynten, när det erfordras, kan böjas eller nitas.

Rorspik begagnas till rorbeslags fästande, göres af den form fig. 19 visar, med ett särdeles stort hufvud, emedan detta, som sitter helt och hållet utanför beslaget, är mycket blottstäldt för att rosta.

När rorbeslag och rorspik äro af koppar eller metallegering*), göras spikhufvudena deremot vanligen runda och till en del försänkta i beslaget.

Jernet har den egenskapen att i luften och i vattnet, särdeles i salt vatten, syrsättas och rosta. Efter längre tids förlopp förvandlas en stor del af en i salt vatten nedsänkt jernbult till rost, isynnerhet om jernet från början varit förorenadt af främmande ämnen. Vida hastigare förderfvas jernet, om det i saltvatten kommer att ligga omedelbart intill koppar, såsom händelsen är, då ett jernbultadt fartyg kopparförhydes. Då blir, efter några få år, jernet aldeles uppfrätt, till följe af den galvaniska verkan, som uppkommer genom kopparns och jernets beröring af saltvattnet. Om man bekläder fartyget med en brädförhydning af 1 tums tjocklek, och lägger förhydningspapper emellan kopparn och brädförhydningen, är dock denna betäckning ej tillräcklig att skydda jernet; hvarföre man å alla fartyg, som skola kopparförhydas, äfven måste i hela botten, till omkring en fot högre upp än kopparförhydningen räcker, nyttja bultar och spik af koppar eller af någon utaf koppar och andra metaller än jern sammansatt legering.

Det hårdare jernet har mindre benägenhet att rosta, än det mjukare. Rostningen eller syrsättningen kan åtminstone till en del förekommas, derigenom att jernet ingnides med olja eller målas med oljefärg.

En anmärkningsvärd egenskap hos smidt jern är, att det vid hvitglödgning mjuknar så betydligt, att särskilda stycken kunna förenas eller sammansmidas till ett. Att sålunda förena tvenne jernstycken till ett kallas svetsa eller välla.

Koppar.

Kopparn har varit känd och använd långt förr än jernet. Den finnes stundom gedigen, men för det mesta förenad med svafvel och andra ämnen. Kopparmalm måste undergå flera omsmältningar, innan den blir smidbar. Arbetad förekommer kopparn nästan aldrig fullkomligt ren, utan mer eller mindre förorenad af andra ämnen, vanligen af jern.

När kopparn är i sitt renaste tillstånd, är den mycket smidig, böjlig och af stor hållfasthet. Vid stark hvitglödgning smälter den.

Koppar saknar den egenskapen jernet har, att kunna svetsas eller sammanvällas, så att om t. ex. tvenne kopparstänger skola fästas tillsammans i en längd, kan det icke ske på annat sätt, än att antingen begge styckena smältas tillsamman i en degel och efter någon afsvalning ånyo utsmidas eller ock, att de förenas medelst lödning.

I fria luften bibehåller kopparn sig temligen oförändrad, ehuru den småningom öfverdrages med en mörk hinna. I vatten bibehåller den sig vida bättre än jernet, men oxideras likväl snart, synnerligast i salt vatten. På ytan bildas då en grön materia, kallad erg, hvilken af vattnet bortsköljes, och sålunda frätes metallen allt mer och mer, så att t. ex. på en med kopparplåtar beslagen skeppsbotten, efter några års förlopp, plåtarne kunna vara till den grad frätta, att de äro fulla med små hål, ehuru fartyget under tiden legat aldeles obegagnadt. Om de frätta plåtarna omsmidas, får man koppar af vida renare och bättre beskaffenhet, än plåtarne voro, när de sattes på fartyget, ty det jern hvarmed kopparn varit förenad har då i främsta rummet blifvit bortfrätt.

Man kan förekomma kopparns förstöring af hafsvattnet, derigenom att man spikar jernplåtar på åtskilliga ställen af fartygets botten, utanpå och tätt intill kopparplåtarne, så att begge metallerna fullkomligt beröra hvarandra. Då uppstår en galvanisk verksamhet, genom jernets och kopparns beröring i hafsvattnet, hvilken förorsakar att jernet uppfrätes och kopparn bevaras. Genom försök, anstälda å Kongl. skeppsvarfvet i Carlskrona, har man funnit riktigheten häraf. Ett skepp blef på några ställen under vattenlinien försedt med jerngaltar, som fästades utanpå kopparn. Då detta skepp efter att åtta år hafva legat i sjön dockades, fann man jerngaltarne så upplösta, att de kunde skäras i bitar med knif, men kopparn i deras grannskap väl bevarad. Man har funnit, att om ytan af det påspikade jernet utgör en hundradedel af kopparns yta, så skyddas kopparn fullkomligt mot oxidering; dock måste jernet då ombytas tid efter annan eller så ofta det blifvit uppfrätt, hvilket naturligtvis inträffar fortare, ju mindre tjocklek de påspikade jernpjeserna äga. Likväl kan man icke använda denna upptäckt till någon nytta i skeppsbyggeriet, ty den från all oxidering eller ergning befriade kopparn blir likaså fullsatt med snäckor, maskar och vegetabilier, som ett okoppradt fartyg, emedan det just är den giftiga ergen som gör, att en kopparbeslagen skeppsbotten är fredad för djur och vexter. Egentligen afser man tvenne förmåner med fartygs koppring, nemligen: att trävirket ej skall förtäras af mask och att skeppets botten skall förblifva slät, så att välseglingen icke hindras genom sjögräs och annan orenlighet, som altid fäster sig vid okopprade fartyg. Den förra af dessa förmåner kan dock uppnås, utan att koppra fartyget, om man nemligen förhyder det med bräder och mellan dessa bräder och bordläggningen lägger godt, väl tjäradt förhydningspapper. Masken äter sig då igenom brädförhydningen, men lemnar det tjärade papperet och träet der innanför oskadadt[.] Likvisst får man härvid göra den anmärkning, att på vissa farvatten torde icke denna förhydningsmethod vara tillfyllestgörande, för att utestänga mask. Man har exempel derpå, att ett Europeiskt fartyg utan förhydning, som legat ett par månader i Chinesiska sjön, blifvit så ganomborradt [sic] af mask, att man icke kunde segla hem med detsamma. Således skulle träförhydningen kunna blifva så uppäten, att den lemnade det tjärade papperet betydligt blottadt, hvarigenom detta kunde förstöras och skeppets bordläggning angripas. Den sednare af de förmåner, vi nämnde såsom en följd af fartygs förseende med kopparförhydning, nemligen skeppsbottnens fredande från orenlighet, kan endast vinnas då kopparförhydningen icke hindras att oxidera.

I sitt orenaste tillstånd har kopparn namn af råkoppar. Den blir genom omsmältning förvandlad till garkoppar eller rosett-koppar, som utgöres af större och mindre runda kakor af 1 till 1½ verktums tjocklek, med skrofliga och ojemna ytor, till färgen skiftande i flera nyancer från ljusrödt till mörkt violett. Garkoppar nyttjas dels till beredande af de metallegeringar, hvari koppar ingår, dels till smidning af bultkoppar och kopparbleck m.m.

Bultkoppar eller kopparbultämnen kallas sådana smidda kopparstänger, hvaraf kopparbultar tillverkas. Bultkopparn benämnes likasom bultjernet med nummer för de olika sorterna. Den mot hvarje nummer svarande tjockleken är aldeles densamma, som för bultjernet. De smalaste sorterna smidas ofta i runda, de öfriga i åttkantiga stänger. Alla kopparstänger böra vara väl och jemnt smidda, utan brakar eller remnor.

Kopparbleck eller plåtar af koppar förekomma dels smidda, dels valsade af åtskilliga dimensioner.

Kopparförhydningsplåtar eller kopparbleck till skeppsförhydning äro 4,1 fot långa, 1,2 fot breda. I anseende till tjockleken äro de af tre olika nummer, hvilka åtskiljas genom vigten. N:r 1 väga 8,72 skålpund; N:r 2 väga 7,47 skålpund och N:r 3 = 6,22 skålpund per stycke. Dessa dimensioner och vigter äro föreskrifna för plåtar, som levereras till Kronan, men den modifikation är medgifven, att längden får vara 0,02 fot och bredden 0,01 fot större eller mindre, samt vigten 5 procent öfver eller under den här bestämda. Förhydningsplåtar böra vara väl och jemnt valsade, utan hål eller flagor samt fullkomligt jemna i kanterna.

Kopparspik smidas till samma tumtal som ekspik af jern, men i anseende till kopparns mindre styfhet, göres tjockleken något större än för motsvarande tumtal af jern och formen så till vida olika, att spiken ej afspetsas i kilform mot ändan, utan bibehåller qvadratisk genomskärning ända ned, der den helt kort afspetsas. Kilformen vore till ingen nytta för kopparspiken, emedan den i alla fall ej blefve i stånd att afskära ekträdets fibrer, helst som läggen ej skulle kunna tåla de hårda slag dertill erfordrades, utan att kröka sig. Derföre måste man för sådan spik borra i träet nästan så djupt, som spiken skall neddrifvas. Fig. 20 anger kopparspikens tjocklek tätt nedanför hufvudet, för olika tumtal.

Koppars seghet är ett bevis på dess godhet, och denna proberas på bult och spik, genom deras böjning i rät vinkel och uträtande ånyo, då de ej böra springa af eller remna; på förhydningsplåtar, genom vikning dubbelt och hamring på vecket, hvarvid den sköra kopparn får sprickor derstädes.

Kopparförhydningsspik gjutes af 8/9 koppar och 1/9 Engelskt tenn; bör vara så formad, att hufvudet är kullrigt på underkant, för att intränga mot plåten, och flatt på öfversidan, för att efter spikens inslagning utgöra en jemn plan med förhydningsplåtens yttersida. Den beställes efter vigt, vanligtvis så stor att 100 till 150 stycken väga ett skålpund; längden af hvarje spik är omkring 1¼ verktum. Fig. 21 föreställer en dylik spik af minsta sorten i sin rätta storlek. Sådan spik proberas genom dess inslagning i ekträ, då den hvarken bör springa sönder eller lägga sig.

Bly.

Bly är en särdeles mjuk, lättsmält metall, som utan att vara upphettad kan skäras med eggjern, och då visar en stark metallglänsande yta af gråblå färg. Det engelska blyet anses för det bästa.

Bly användes dels i legeringar med andra metaller, dels till beredande af blyhvitt, dels arbetadt till åtskilliga behof. I skeppsbyggnad begagnas det dels gjutet till klys, spygatter m. m, dels gjutet eller valsadt uti stora plåtar, hvilka i handeln vanligen förekomma hoprullade och deraf kallas rullebly. Rullebly är af åtskilliga tjocklekar, såsom 1/16, 1/8, 3/16 etc. verktum. De tunnare sorterna användas, skurna i remsor, att spika öfver nåt, der särdeles vattentäthet fordras, samt till åmningssiffror m m.

Denna metall oxideras genast, om den kommer i beröring med någon slags syra, hvarigenom den framställer ett farligt gift, och bör derföre med nödig urskiljning användas.

Zink.

Denna metall har först i sednare tider blifvit känd, förekommer aldrig gedigen, utan dels som kolsyrad zinkoxid, hvilken kallas gallmeja, dels förenad med svafvel, då den har namn af blende. Ren zink har en mycket ljus blågrå färg. I brottet är den starkt glänsande och af storbladig kristallinisk textur. Den är skör vid vanlig temperatur, men så smidig vid 100 graders värme, att den kan valsas till bleck och dragas till tråd. I luften och i vatten, vid vanlig temperatur, förvandlas zinken på ytan till en hård, grå skorpa. Zink nyttjas dels till metallegeringar, dels valsad till bleck for taktäckning och skeppsförhydning. Den måste dock för dessa sistnämnde behof vara särdeles ren, och den användes i alla händelser numera sällan till skeppsförhydning, i anseende till sin ringa varaktighet.

Tenn.

Tenn är en lättsmält, ganska smidig metall, till färgen nära silfverhvit. Vid vanlig temperatur bibehåller den sig temligen länge oförändrad i luften, öfverdrages dock småningom med en grå hinna. Då tenn böjes, ger det ett eget knarrande ljud, som hos det rena tennet är starkt och kort, hos det orenare svagt, stundom nästan omärkligt. Det renaste tennet fås från Malacca och Banka i Indien; det dernäst från England. Denna metall förekommer, likasom zink och hly [sic], icke gedigen. Tenn användes vanligen icke i och för skeppsbyggnad på annat sätt, än att det ingår såsom blandning tillsammans med andra metaller. Rent tenn användes till förtenning på åtskilliga arbeten af koppar och jern, för att förekomma ergning och rostning.

Arbetstenn består af tenn och bly, och får i Sverige endast förarbetas i följande tre proportioner: fyrstämpladt, som innehåller 3 procent bly; trestämpladt, som innehåller 17 procent bly; tvåstämpladt, som innehåller 50 procent bly, hvilken sistnämnde sort, i anseende till den stora blyhalten, lätt angripes af sura ämnen, som upplösa blyet och deraf sjelfva blifva giftiga. Följaktligon bör ej dylikt tenn användas till arbeten, der denna omständighet kan göra någon skada.

Metallegeringar.

Af de legeringar, som uppkomma genom olika metallers sammansmältning, hafva vi att märka följande:

Messing är en blandning af koppar och zink i olika proportioner, vanligen omkring 3 delar zink mot 7 delar koppar. Allt efter som messingen innehåller mera zink, än den gulare och ljusare, hvaremot de mest kopparhaltiga sorterna äro rödaktiga. Latunmessing kallas smidda bleck af olika tjocklekar, antingen svarta eller blanka. Tråband äro valsade messingsbleck af 4 verktums bredd och 6 till 20 fots längd, hvilka hufvudsakligen användas till tråddragning. Af latun- och tråbandmessing tillarbetas diverse beslag och andra persedlar, ämnade både för prydnad och nytta.

Metallegering af det slag, som begagnas till rorbeslag, utgöres vanligen af 9 delar koppar och en del tenn. Det anmärkes, att hårdheten och sprödheten ökas med tennhalten. Ehuru tennet i och för sig sjelft är en mjukare metall än koppar, blir dock legeringen af dessa båda metaller vida hårdare än koppar och derjemte ganska skör, så snart en betydlig del tenn ingår i blandningen. Legering af koppar och tenn har man gifvit namnet brons eller äfven gul metall. Samma benämning brukas också för legeringar, hvari zink och bly ingå jemte kopparn och tennet. En slags gul metall eller brons, sammansatt af koppar med 4 till 5 procent tenn, begagnas till skeppsförhydning.

I stället för smidda bultar och spik af koppar brukas temligen allmänt gjutna af metallegering i emedan de sednare kunna fås till billigare pris. Sådan metallegering beredes af koppar i förening med zink eller tenn eller helst med begge dessa metaller. Man får endast taga en ringare del zink eller tenn emot kopparn, emedan bultarne annars ej låta klinka sig. Om blandningen göres i den proportion, att till 20 skålpund koppar tages ett skålpund tenn och ett skålpund zink, blifva de deraf gjutna bultarne tillräkligt sega, för att kunna klinkas. Om man, i anseende till tennets dyrhet, vill blanda kopparn endast med zink, bör en liten qvantitet bly tillsättas.

Af lika delar koppar, zink och tenn fås en vacker gul metall, som blir hård, väl bibehåller sig i fria luften och derföre är tjenlig till gjutning af åt skilliga slags metallpjeser, särdeles sådana, hvilka anbringas lika mycket för prydnad som för styrkas skull.

Vissa metallegeringar begagnas för att löda eller sammanfästa särskilda metallstycken vid hvarandra[.] Lödningen grundar sig på den omständigheten, att metallegeringen är lättsmältare, än de metallpjeser som skola förenas. När en sådan legering anbringas emellan de ytor, man vill sammanfästa, och metallpjeserna derefter upphettas, till dess legeringen smälter, förenar legeringen sig med begge ytorna och sammanhåller dem efter afsvalning. Det förstås af sig sjelf, att de ytor som skola lödas, måste förut vara fullkomligt rengjorda. Af sådana metallegeringar begagnar man allmänt tvenne. Den ena, kallad slaglod, består af koppar och zink; den andra, kallad snällod, utgöres af lika delar tenn och bly. Genom slaglodet fås en starkare lödning, än genom snällodet, men det förra är svårsmältare, och kan derföre ej användas till lödning af sådana pjeser, som ej tåla att utsättas för så stark värme. Det anmärkes, att vid lödning med snällod måste antingen salmiak eller hartz, och vid lödning med slaglod borax anbringas jemte legeringen, emedan denna annars icke förenar sig med de ytor, den skall sammanhålla. Jernpjeser kunna äfven lödas med koppar, emedan den sednare metallen är lättsmältare än den förra.

Om dref, tjära m. fl. skeppsbyggnadsmaterialier.

Då trävirke och metaller äro de ämnen, som hufvudsakligen ingå i skeppsbyggnader, så hafva vi beskrifvit dessa mera utförligt, men då vi icke få förbise beskaffenheten af åtskilliga andra materialier, som begagnas, skola vi nu anföra, hvad man för bedömmandet af dessas godhet behöfver iakttaga.

Dref tillverkas af gammalt tågvirke på följande sätt. Man afkortar tågen i längder af omkring 2 fot, uppslår dukterna och lägger dem i kokhett vatten, för att uppmjukas. För att i det längsta förekomma vattnets afsvalning, öfvertäcker man de tunnor eller andra kärl, hvaruti det inrymmes. Efter ett par dagar upptages tågvirket, utredes för hand och utbredes i fria luften, helst i solen, för att torka. När det blifvit tillräckligt torkadt, utkammas det öfver grofva häcklor af jern, hvarvid alla tjärklumpar och allt ruttet och brändt dref noga frånskiljes.

Innan drefvet kan inslås i nåten, måste det spinnas till så kallade varp. Ett varp eller verk dref utgör en hoprullad, sammanhängande längd af tio till 12 fot, med ungefär sex liniers diameter. Spinningen kan ske för hand eller med machin.

En del af de verk, som skola begagnas till bordläggningsnåten under vattnet, brukar man spinna af nöthår och dref, hvarvid endast så mycket dref användes, som fordras för att sammanhålla nöthåret. Det sistnämnda bör, för att anses godt, vara fritt från kalk och andra främmande ämnen, samt icke sammantofvadt. Vid drifningen införes ett sådant verk, näst efter det första som inslås, och ett midt i nåtet.

Till drifning af däck och till annan finare drifning nyttjas understundom hampa, eller äfven dref af otjäradt tågvirke.

Tjära beredes genom bränning af gamla kådiga fururötter. Den bör vara fri från vatten, grus och jordpartiklar, klar och gulbrun. Den undersökes derigenom, att en trästicka nedföres genom sprundhålet till motsatta sidan af kärlet och åter uppdrages. Tunnorna böra vara krönta, och är det äfven angeläget att tillse, det de äro väl fulla och försedda med goda band.

Beck beredes af tjära. Tjäran innehåller nemligen en flytande olja, kallad beckolja, och ett hartz kalladt beck. Genom tjärans kokning med vatten, fås becket afskildt ifrån beckoljan. Beck bör vara hårdt, klart, fritt från sten, mossa och andra ämnen, samt icke förbrändt under kokningen. Då ett parti uppköpes, hugger man alla eller åtminstone en del af tunnorna i tvenne delar, då brottytorna äro blanka, svarta, icke grusiga, så vida becket är verkligt godt. Det faller af sig sjelft, att becket ej, straxt före försöket, får hafva varit utsatt för så stark värme, att det börjat smälta. Tunnorna böra vara krönta.

Hartz tillverkas af furukåda. När kådan kokas med vatten i för ändamåtet inrättade kärl, fås ett extract kalladt terpentinolja, och det derefter qvarvarande ämnet är hartz eller kolofonium. Hartz bör vara klar och ren, ej klibbig.

Halfbeck, som begagnas att öfverstryka skeppsbottnar med, kokas vid varfven af lika delar beck och tjära; dock varieras proportionen emellan becket och tjäran något; allt efter som becket är mer eller mindre hårdt och efter som årstiden inverkar, att hålla massan flytande eller stelnad. Becket och tjäran kokas hvar för sig, till dess de äro väl smälta och upphettade, hvarefter de sammanblandas och ånyo upphettas. Äfven kan halfbeck kokas af endast tjära, men då måste kokningen fortgå sex timmar.

Till att afbecka brodläggningsnåten i botten, brukas enbart smät beck. Öfver vattnet, nyttjas till bordläggningsnålen 4/5 beck och 1/5 hartz, der svart färg skall användas till målning; men endast hartz, på de ställen som skola målas med hvit eller annan ljus färg, emedan, becket i annan händelse slår igenom oljefärgen. Till däcksnåt tages ¾ beck och ¼ hartz, utom i kajutor eller salonger, der man kan taga enbart hartz. Hartzblandningen gör, att becket blir hårdare, så att det i varma klimater ej smälter, men gör ämnet något dyrare, hvarföre den ej kommer i fråga på skärgårdsskutor och andra med sparsamhet utrustade fartyg.

Förhydningspapper bör vara jemnt och fast, väl torrt och ylligt. Proberas derigenom, att ett eller annat ark lägges i vatten och efter 12 timmar upptages, då det ej bör befinnas upplöst. Arken äro vanligen 2 fot på ena hållet och något drygare på det andra, samt tillverkas af olika tjocklekar. I mon af tjockleken, väger ett ark från ½ till 1 skålpund. Detta gäller om otjäradt förhydningspappar. Sådant papper upphandlas vanligen efter vigt.

Till de nu uppräknade materialier för skeppsbyggnad, skulle vi äfven kunna lägga färger af diverse sorter; men då det icke tillhör skeppsbyggmästare, hvarken att bereda färgen eller att måla fartygen anse vi tillräckligt att här göra följande allmänna anmärkningar.

Till målning på trä, som kommer att utsättas för solens verkan, äro ljusa färger att föredraga framför de mörka, emedan de sednare taga hetta till sig och bränna det virke, hvarpå de äro anstrukna. Till all utvändig målning måste färgen beredas af kokad linolja eller så kallad fernissa.

Nyss färdiga träarbeten, som äro utsatta för luftens åverkan, böra så fort som möjligt anstrykas med grundfärg. Grundfärgen består af kokad linolja med gulockra, i sådan proportion, att färgen blir mycket tunn, så att den kan väl utstrykas och tränga sig in i alla sprickor. Något silfverglitt kan tillsättas, för att bereda en hastigare torkning af färgen. Då mörk färg skall sedermera anstrykas, kan man jemte gulockran blanda kimrök i grundfärgen.

Hufvudsaken vid all målning är att färgen anstrykes jemnt och så tunnt som möjligt. Dock är det endast vid grundmålning som sjelfva färgen får vara tunn. Ju flera gånger man behöft måla en yta, innan färgen fått tillräcklig tjocklek för att väl täcka, desto finare och varaktigare blir målningen.

Vid målning af bordläggningen å jernfartyg är det bäst, att först stryka hela botten med kokad linolja och, när denna väl intorkat, måla minst tvenne gånger med mönjefärg (beredd af endast mönja och kokad linolja). Denna färg är äfven tjenlig för däcksknän af jern och andra jernpjeser, men bibehåller sig icke i fria luften i solvärmen, hvarföre man, om ett jernfartygs bordläggning öfver vattnet är målad med mönja, bör ofvanpå denna anstryka någon annan färg.

Af kokad linolja samt lika delar blyhvitt och mönja beredes så kalladt mönjekitt, som är särdeles tjenligt vid tätning af flänsar, i däck nedfällda patentglas m.m.

Vanligt kitt eller stockfärg till tätning öfver spikhufvuden m.m. beredes sålunda, att pulveriserad krita och kokad linolja sammanknådas till en deg af lagom tjocklek.

Det händer ofta, att man, för ett fartygs byggnad, vet sig behöfva en viss längd bultämnen af någon viss tjocklek, och vill veta vigten deraf. Man behöfver t. ex. 500 stycken kopparbultar af nummer 1 (¾ verktums tjocklek), af per medium taget 1¼ fots längd. Den erforderliga längden af kopparbultämnen är då 625 fot; men som kopparn säljes efter vigt, vill man veta huru många skålpund dessa 625 fot kopparbultämnen väga. Likaledes kan det hända, att man vill veta vigten af ett visst antal spik af någon särskild sort. I dylika fall äro följande tabeller användbara.

Tabell som visar huru mycket en fots längd af smidda jern- och kopparstänger, samt gjutna metallstänger (af det slags legering man i allmänhet begagnar till bultar) väger i skålpund victualievigt.

Tabell, som visar vigten i skålpund victualievigt af åtskilliga slags väl proportionerad spik.

Slutligen meddelas en tabell, visande specifika vigten samt vigten per kubikfot af materialier, som i denna alhandling blifvit beskrifna.

Med ett ämnes specifika eller egentliga vigt menas dess vigt i jemförelse med rent destillerade vatten. Vattnets vigt är nemligen antagen till enhet, och de öfriga ämnenas vigt, i jemförelse dermed, uttryckt med decimalbråk, för ämnen som väga mindre än vattnet, samt med hela tal och decimalbråk, för ämnen af större tyngd än vattnet. Om man således multiplicerar ett ämnes specifika vigt med vigten af en kubikfot rent vatten (som är 61,52 skålpund), så får man vikten af en kubikfot af det ifrågavarande ämnet. På detta sätt är andra kolumnen i tabellen tillkommen. För öfrigt anmärkes, att specifika vikten af trävirke och metaller uppgifvas mycket olika af olika författare, hvilket ej är underligt, då samma materiel kan hafva helt olika vigt, allt efter dess mer eller mindre godhet, sättet för tillverkningen m.m. Synnerligen är denna olikhet märkbar för träslagen, hvilka väga mer eller mindre, allt efter som virket är mer eller mindre torrt, af bättre eller sämre sort, af yta eller kärna o.s.v. Vi hafva derföre, hvad virket beträffar, utsatt mediumsvigten, så väl för nyss fäldt, som för gammalt, fullt torrt, så att man vid förefallande beräkningar kan taga ett tal, passande för den grad af torrhet, man vet det ifrågavarande virket ega. För ekvirket, som varierar så betydligt, i mon af godheten, är största och minsta vigten angifven, så väl för nyss fäldt som för gammalt. Skeppsbyggmästare beräkna vanligen, när någon kalkyl öfver vigten af virke skall uppgöras, att en kubikfot ek väger 53 skålpund och en kubikfot furu 38 skålpund.

Tabellen är i öfrigt praktisk användbar vid många tillfällen. Om man t. ex. af gammalt torrt furuvirke har gjort en modell till ett jernklys, som skall gjutas, och vill veta, hvad klyset kommer att väga, så ser man af tabellen, att torrt furuträ väger 34 skålpund och en kubikfot gjutet jern 445 skålpund, och kan således, om man väger modellen, genom enkel reguladetri finna vigfen af klyset, ty klysets vigt skall förhålla sig till modellens, likasom 445 förhåller sig till 34.

*) Metallegering kallas hvarje metallblandning, som uppkommer derigenom att särskilda metaller sammansmältas.

Transcribed by Lars Bruzelius.

The Maritime History Virtual Archives | Shipbuilding | Search.

Copyright © 2007 Lars Bruzelius.