Ödmjukt Memorial.

At Riksens Höglofl. Ständer Höggunstigt behagat til Deß Secrete Utskott och Defensions Deputation remittera de tid efter annan af flera Herrar Amiralitets Officerare remitterade Memorialer, rörande Arméens Flotta, så en general, som en detaille, förbinder hela Marine Corpsen til wördsammaste ärkänsla, och fullkomligaste högaktning.

Under så högt uplyste ögons granskning, och af så owälduge Domares beslut, förswinna alla twifwelsmål och beskyllningar, som äro rotade på slippriga grunder, samt blifwa i sin wanmagt fördränkte.

Härwid tryggar Arméens Flotta sig på det kraftigaste, och alldenstund et är och blir en oryggelig ordning, så är mitt ändamål ej at uppehålla Riksens Höglofl. Ständer, med wederläggningar af de skiäl och grunder, som förberörde Memorialer söka at understödja, rörande Arméens Flottas nu warande inrättning, och den dermed förknippade större Defensions gren; och med lika tystlåtenhet will jag äfwen förbigå alla de ingifne observationer och mindre sannolika beskyllningar, som hushållningen innom denna Corps tilägnas.

Jag tänkte ej som redlig medborgare, om jag på minsta sätt bidrog til frucktlös förspillan af den ädla tid, som Riksens Höglofl. Ständers ouphörliga waksamhet, uplyfta åtgärd och otrötteliga omsorg kräfwer, för Rikets så många angelägna och högstnödiga tarfwor. Och alldenstund Arméens Flottas angelägenheter här under äro begrepne, och til sitt rätta forum hänledde, så är ju min och mina Cameraters önskan upfyld.

Ett godt samwete och rena händer, äro kraftige förmurar för oskullden; mot dem har afwunden och mißundsamheten i ewärdeliga tider kroßat sine wapen.

Hos Riksens Höglofl. Ständer anhåller jag fördenskull ödmiukast, at af mer bemälte Memorialer allenast få andraga de delar, som röra min Förman, mine Camerater och mig enskylt och personligen.

Min heder är min största egendom i denna werlden, den tål icke at widröras af någon dödelig menniska.

Jag kan med skäl säga, at utan min heder röres, då min medborgare tilwällar sig den rättighet, utan at sielf ha distinguerat sig mer än jag.

All sedolära förbinder mig, at bruka samma aktning för min nästa, som jag sielf af honom åstundar; men då sådant af honom ur agt låtes, blir det ej heller för mig någon skyldighet.

Herr Generalen och Commendeuren Ehrensvärd har all sin tid lyst bland sine medborgare af alla de egenskaper, som en stor Man tilkomma; nu klandras han likwäl, och deß skickelighet sättes i twifwelsmål af den, som aldrig lyst, och kan ske aldrig lyser af annat lius, än det, med hwilket han nödgas sig wägleda til sina åliggande skylldigheters fullgörande, och at likna öfriga mennisko slägtet; det blir således ej underligit, at man söker disputera min och mina Cameraters skickelighet.

Herr Capit. och Riddaren Leijonsténs Memorial är af Herr Generalen och Commendeuren Ehrensvärd i all sin widd så beswarat, at jag med min tystlåtenhet bör befordra deß hwila.

Ware fierran ifrån mig, at i minsta måtto wilja betaga Herr Commendeuren Heldenhielm deß Riksdagsmanna Rättighet uti de ämnen, som kunna honom angå, mindre å sidosätta den aktning jag för deß ämbete och wärdighet bör äga; men in för Riksens Höglofl. Ständer dristar jag med fullkomligaste wördnad anföra, det bemälte Herr Commendeur ej äger nog widsträkt insigt och erfarenhet, at dömma om Riksens Defensions-wärk en general, eller minsta gren deraf. Deß ifrån början idkade Handtwärk, hafwa ej gifwit honom minsta tilfälle, at lägga grunden til de wettenskaper och Experiencer, som fordras för en Militair i minsta detaille, mindre i de större. Ifrån början af deß wandrings lopp til denna stund, har han ej haft tilfälle at förwärfwa sig andra insigter än dem hwar Skeppare kan åstadkomma.

Ett annat är en Galere och deß Manoeuvre, och et annat en Chaloupe och deß styrsel; det förra är en wettenskap som ingen annan än en experimenterad Militair kan dömma om, och det senare läres af sig sielft.

Härmed tror jag wara nog sagt, rörande Herr Commendeuren Heldenhielm.

Utom de 7 punkter, som Herr Capit. Lieut. Frih. Köhler uti deß Memorial til Riksens Höglofl. Ständers Defensions Deputations höggunstiga skiärskådande hemstält, och hwars skarpsynta ögon sanningen ej kan undgå i sin rätta skapnad; så är Friherrn Köhler i öfrigit syßlosatt, at mäta Marine Officerarnes mer eller mindre skickelighet.

In för Riksens Höglofl. Ständer dristar jag ödmiukast förklara, det sådant hwarken Herr. Köhler eller deß wederlikar tilhörer.

Han har sielf aldrig fört någon Galere, eller bewistat hwarken Skärgårds Krig eller Exercice; hur kan han då dömma om det honom återstår at lära? Det lärer fordras en widsträkt insigt och erfarenhet, at med tilbörligt bifall kunna dömma om en så wigtig sak.

Den som aldrig gjort Mästerstycke, lärer icke kunna ärkännas för Mästare.

Och då både jag och mina Cammerater haft tilfälle, at, under 6 Campagner mot fienden både til lands och med Galerer, förwärfwa oß insigt och erfarenhet uti det, som med et Skärgårds Krig är noga öfwerens stämmande, så lärer Herr Friherre Köhler ej kunna dömma om det wi wärkeligen lärt, men han aldrig sedt.

Jag medger Herr Frih. Köhler gärna, at en Galere Flotta kan af fienden forceras, at slås i öppen Fiärd: men ej öpna Siön; ty wi ha Skärgård. Det händer endast hos främmande magter, som ingen Skärgård ha; och hwad olycka Flottan då wederfors, wore ej annat, än wälförtjent straff för fel i Manoevren, och mißtag om den säkra position hon bort äga, utom hwilket det aldrig bör skie. Om nu så händer, så lärer dock detta försök wara mindre farligt för de nyare Skiärgårds Fartyg mot en fiende, bewäpnad med wanliga Galerer: han skyndade endast sin ofärd, om han på rymligt wattn attaquerade dem med någorlunda egal styrka; wi se ock af erfarenheten, at Amiralitets Officerare wid dylika och andra tilfällen äfwen ock blifwit slagne.

De oförmodeliga och swåra händelser, som i Krig och af owäder förefalla, kunna äfwen så wäl syslosätta en Amiralitets som en Marine Officer, och jag hoppas, at de senare äfwen så wäl finna sig deruti, som de förra.

Stormar ha Marine Officerare, under 3 års Sjö-Expeditioner med Galererne, emottagit, så häftige, som de i Swerige och Tyskland alla årstider äro wanliga, utan at blifwa decontenancerade eller at försätta något fartyg.

Hem-Transporten til Swerige gick ock så. som han borde gå, utan at wara et wågspel; och ehuru Amiralitets Officerare, som wid samma tilfälle förde 4 Galerer til Carlscrona, ej afseglade innan de woro försedde med förhyrde Styrmän eller betalning för dem, hwilket Arméens Flotta hwarken begärde eller hade, så gingo wi dock för dem til Siöß, och kommo lika så wäl fram, utan att omröra den hushållning för Kronan skedde wid så dyra hyrors besparing.

Derföre har jag likwäl ej rättighet, at dömma om Amiralitets Officerarnes hemresa med Galererne från Finland år 1742, ehuru flera af dem förolyckades. Ty ho kan för olyckan, och härom kan den bäst wittna, som sådane händelser försökt: Jag menar icke mig, utan Herr Friherre Köhler, som uti Frankrike sedt ett 70 Canons Skepp, tilfälligtwis, under det deß äldre Camerater woro i land, under deß befäl, drifwa på strand och förgås utan räddning.

Och jag tilägnade honom skulden häraf, så dömde jag til äfwentyrs obilligt, samt stödde mig wid äfwen så osäkra skiäl, som de, hwilka mot mig och mina Camerater anföras.

När fördomar bandlysas, och egen kärlek å sido sättes, får förnuft och billighet styra wåra göromål.

Arméens Flottas Officerare, samt hwar redlig Ämbetsman, äro enligt Lagarne icke skyldige, at för någon dödelig menniska justifiera wår skickelighet i tjensten, så wida wi til dato gjort den samma förswarligen och klanderlöst, både i Affairer mot fienden och i fred; Icke deß mindre underkasta Arméens Flottas Officerare sig willigt, at Conjunctim med de Herrar Amiralitets Officerare som sådant kunde åstunda, in för Rikets Generalitét och Experimenterade Militairer, undergå Examen i alla de Wettenskaper och skyldigheter, som en rättskaffens Marine Officer tilhöra, då det handgripeligen torde wisa sig, at til denna Metié långt mera fordras, än blott at wara Sjöman. Och det är en tilständig Satisfaction, at inför dem och Högtuplysta Ständer, så göra jämförelse mellan egne och anklagares Wettenskaper och förtjenster.

Hwad jag i detta ämne för Riksens Höglofl. Ständer wördsammast anfört, i anledning af Herr Capitain Lieutenanten Friherre Köhlers Memorial, tar jag mig den friheten at äfwen applicera til swar mot Herr Lieutenanten Enskiölds af dylikt innehåld förde Dictamen ad Protocollum.

Jag war wäl icke nog lyckelig, at inhämta redigt sammanhang af det samma. Men bland annat påminner jag mig, det Herr Lieutenanten påstod, at ingen kunde wara skickelig Amiralitets eller Marine Officer, som ej war upfostrad i Hafwets skiöte.

Jag måste erkänna denna upfostran wara besynnerlig för menniskio slägtet, så wida hon efter naturens Lagar enskylt tilhörer Fiske-Riket.

Den Amiralitets Officer, som kunnat haft en sådan upfostran, kan ostridigt kallas Sjöman; Men hwarken finnas bland Marinerne sådane ämnen, mindre önskar jag, at de måge komma.

För öfrigt anhåller jag at med detta mitt ödmjuka Memorial få wända mig til de öfriga Respective Stånden.

Stockholm d. 4 Maj 1765.

Transcribed by Lars Bruzelius.

The Maritime History Virtual Archives | Naval history | Search.

Copyright © 2007 Lars Bruzelius.