Uti Åbo Tidningen N:o 11 för innewarande år, har jag sett en recension af det belönta swaret uppå Kongl. Finska Hushålls Sällskapets prisfråga, hwilka äro de hinder, som fjettra finska landtmannens idoghet? och hwilka medel etc.
Uti denna recension finnes bland annat beskrifwen och kallkulerad den förmån, som det skulle medföra både för köparen, säljaren och det allmänna, att i längre upp i landet belägne skogen genast tillkapa och på stället upptimra skepp, hwarefter timret, sedan det under tak torkat ett eller par år, skulle nedtagas, nerföras till byggningsplatsen, åter uppsättas och byggnaden fullbordas, och att alldeles ingen twifwel wore att långt waraktigare skepp af tillräckligen groft och wäl torrt furuwirke skulle erhållas, än af klent och rått.
Utan att gå i kalkul, huruwida det skulle medföra någon weklig winst att som författaren föreslår, på stället, der wirke finnes, upptimra skepp, låta dem torka under tak, nedertaga och transportera timret till byggningsplattsen, hwarpå jag skäligen twiflar, när man beräknar kostnaden för dertill uppgående dagswerken, spikar och ställningar, kostsamt och widlyftigt tak med mera, hwilket med mindre kostnad kan winnas, om wirket färdigt hugges och staplas att torka under mindre kostsamt tak: har jag i synnerhet fästat min uppmärksamhet wid den af Auktor till swaret antagne tanken, att långt waraktigare skepp af wäl torrt furu wirke skulle erhållas, än af så kalladt färskt eller rått.
Denna princip, så afgjord då frågan om wåningshus, och som man troligen analogice lämpat att såsom lika ofelbart iaktagas wid walet af skepstimmer, torde likwäl fordra att närmare undersökas, helst jag af andras och dels egen erfarenhet är föranlåten att wara af en motstridig tanke. Till stöd för min princip, att färskt rått wirke är förmånligare till skepp än torrt, har jag.
De gamle Norbottningar hade för regel att bygga wåningshus af torrt timmer, men deremot att wälja färskt friskt wirke när de byggde skepp: deras byggningar warade århundraden, och man ser här i Uleåborg 200 års gamla och ännu waraktiga hus, och är det en känd och otwifwelaktig sanning att deras skepp uthärdade mera än dubbelt längre tid, utan att behöfwa repareras, än de som nu förtiden byggas, ehuru mera nogrannt efter konstens reglor och med mera urwal af tort wirke.
År 1744 och 1745 byggde Handelsmännerne härstädes Långman och Durkström, för Stockholms räkning, af wirke sådant som det nyß huggit af roten kördes från skogen, 3:ne skepp om 300 swåra läster: det ena af deße Fartyg har seglat till detta år.
År 1773 byggde jag en Galeas om 63 swåra läster, af alldeles färskt wirke: under den tiden skeppet stod på stapelen rägnade dadligen ifrån den 25 Mars till den 2 Maj: skeppet belf deraf surt och swullet, så att det med möda kunde diktas för att flyta på wattnet. J Juni månad inträffade åter en stark wärma och torrka: då gißnade och torrkade skeppet i öfwerbyggnaden, så att rägn slog igenom öfwerallt: det blef surt och wått inwändigt, och möglade på flere ställen i rummet: icke deß mindre märktes ingen röta. Skeppet seglade i 4 år emellan Stockholm och Uleåborg, sedermera emellan Amsterdam och Stockholm i 11 år, hwarefter det widare war i jemn fart emellan flera orter till 1794, då det med lindrig kostnad blef öfwerbygt.
1776 bygde jag för Stockhoms [sic] räkning en 100 swåra lästers brigg, skeppet Hertiginnan om 209 läster för intreßenter i Uleåborg, samt en Eschaloupe om 40 läster för min egen räkning, alla af färskt wirke, kördt från wäxande skog, som genast intimrades. De 2:ne större skeppen hafwa seglat öfwer 20 år, utan att behöfwa repareras. Slupen är nu på land dragen wid Landskrona, att påbyggas första gången: och skall der tillsättas et i det ruttnade timrets ställe för att bibehålla den för deß owanligen goda egenskapers skuld.
Wid Nyby Glasbruk har jag på en tid af 20 år byggt 16 fartyg, briggar och barkskepp, af särskilt storlek: till deßa skepp har jag alltid låtit fälla och framföra wirket till byggningsplattsen wintertiden: der har det fått ligga och torka på ett berg i öppen luft och sol, ibland ett ibland 2:ne år. Af alla deßa skepp, som således blifwit bygda af soltorkadt wirke, hafwa icke flere än ett uthärdat öfwer 13 år, de flesta hafwa ruttnat i öfra delen innom 10 till och med 6 år.
Ännu ett skäl till förmån för min princip, som torde förtjena uppmärksamhet:
Allmogen i Norra Österbotten, som ifrån uråldriga tider alltid byggt sina Boskaps hus eller fähus af färskt timmer, påstå af erfarenhet allmänt, att ett sådant hus, som hela 9 månader om året, då boskapen hålles instängd, är uppfyldt med wåta ångor, blifwer långt waraktigare af färskt och rått, än af tort timmer. Till och med från Piteå har jag fått samma anmärking: flera exempel anser jag för mindre nödigt att anföra.
Frågan är af wigt, och förtjenar att noga öfwerwägas och bestämdt afgöras, om tort wirke är förmånligare än färskt och wått? Att wirket i allafall bör wäljas groft och moget, är utan fråga.
Jag will icke positift påstå min princip såsom ofelbar; men jag tyckes likwäl hafwa någon erfarenhet, som berättigar mig att icke antaga den okände Auktorns mening i det recenserade swaret. Emedlertid önskade jag, och i patriotismens namn uppfordrar klokare och mera erfarne män och naturkunnige, att uppgifwa hwad de tänka och erfarit i denne angelägna sak, hwarwid utan twifwel jemförelsewis bör beräknas wirkets olika art och mognad, mer eller mindre noggranhet i deß sammansättning, deß olika skötsel under fart och hwila, olika laddningar, klimat och watten, med mera.
De Finska och Norbbottniska skeppen byggas alla af furu: de fylla i det mesta Rikets behof af skepp; flere säljas äfwen årligen åt Utländningen. Det är icke likgiltigt för enskilt och allmänt wäl, om deße skepp förlorat och årligen förlora hälften af deras waraktighet, kredit och wärde, genom tillämpningen af en falsk princip, wid walet af byggnadsämne.
Allt till år 1760 hörde man alldrig i Swerige talas om tort furu skeppswirke; men wid den tiden började någre Sjö-Kaptener yrka den saken, och på 1770 talet blef detta torra rop mera högljudt, ehuru inga antagliga skäl kunde anföras att bewisa deß sanning.
På 1750 och 60 talet, taltes om 20 års gamla skepp, som förtidigt ruttnade, efter 70 talet om 10 a 12 års; och nu då principen är allmänt antagen att bygga af tort wirke, finner man skepp efter 5 a 6 år så illa angripna af röta att det tarfwa reparation.
Det tyckes ock, så widt jag förstår, wara naturligare att ett skepp skall blifwa fastare och waraktigare, som bygges af färskt wirke än tort, då för öfrigt omständigheterna äro de samma.
Under torkningen utdunstar det tillhuggna trädet och förlorar de safter och oljaktiga ämnen, som fylla deß porer och till äfwentyrs bidraga till deß fasthet: här uppkomma toma håligheter, större och mindre sprickor alltigenom: när nu ett skepp, sammanfogadt af sådant tort och spruckit wirke, kommer i Sjön, måste det ju naturligt wis i de öpna porer och sprickor insupa mycken fuktighet, surnadt och rutnadt watten samt ångor deraf, hwilka alla stadna i wirkets håligheter, och förordsaka röta, hwarmed timret angripes och skeppet bortrutnar innom få år.
Deremot synes mig otwifwelaktigt, att skepp höra blifwa waraktigare som byggas af färskt wirke, hwars håligheter och maskor äro fylda med de ämnen, som naturen ämnat till trädets konserwation och som troligen bidraga till deß fasthet.
J.N.M.s.
Åbo Tidning N:o 37. Lördagen den 4 Maj 1805.
A followup to this comment by the anonymous author was published in the same newspaper:
Widare undersöknng om skepps byggnad af rått eller af torrt wirke, 1805.
Transcribed by Lars Bruzelius.
The Maritime History Virtual Archives | Shipbuilding | Search.
Copyright © 2006 Lars Bruzelius.